Jag har för vana att inte skriva analytiska texter efter en match.
Det finns på tok för starka känslor inblandade, och det brukar inte ge min återblick något rättvist perspektiv.
På samma sätt tänker jag kring denna säsong och det möte som ägde rum förra veckan, som jag nu, i ett någorlunda kritiskt inlägg tänker summera. Nedan text kan komma kännas som lite rörig. Det är den också. Den är skriven rakt från hjärtat, och där inne rör det sig mer än någonsin just nu.
Jag var en av alla de 339 änglar som tagit sig till Folkets hus, den där kalla luciakvällen för en vecka sedan, för en liten genomgång av året och en liten hint om nästkommande.
Vad som började med en 40 minuter lång ursäkt slutade i en frågestund. En ganska intressant tillställning tänkte jag, där tränare och sportchefen äntligen skulle sättas på prov av sina egna.
Inget dravel. Inga utomstående kameror. Inga journalister. Inga Gaisare.
Bara människor som ÄLSKAR IFK Göteborg.
Svaren? - Välformulerade och tomma. Det finns en psykotisk säkerhet i Stahre. Det är obehagligt.
Man jämförde Hysén med Majeed. De hade ungefär samma antal avslut. Ca 80 stycken.
Bägge två är otroligt skickliga fotbollsspelare som kan bryta sig fram och ofta får lägen framför mål.
Skillnaden - Majeed gjorde 23 mål. Tobias gjorde sex. Ja, där har vi ju det. Den där lilla detaljen. Den där obetydliga skillnaden. Och det skulle komma mera..
"Om vi börjar sätta våra lägen vinner vi matcherna".
"Om vi börjar vinna hemma istället för att spela lika hamnar vi i toppen".
"Vi genomgå ständiga analyser inom laget. Träningsverksamheten, matcherna, balansen i truppen..."
När jag för 17:e gången, inom loppet av 90 sekunder fick höra Mikael Stahre säga ordet "analys" börjar det mest bli ironiskt. Denna man, som alltså lägger så mycket tid och energi på att analysera - kommer fram till exakt samma sak som jag gjorde där hemma i tv-soffan efter omgång fyra.
Misstro mig inte. Jag tycker bra om Mikael Stahre. Det har jag sagt förut.
Det är inte lätt att konfrontera 339 vansinniga supportrar som nu vill ha svar på tal.
Men att analysera skit, för att bryta ner det i mindre skit, och sedan sätta ihop det till vad som skulle bli - skit, och sedan ge tomma svar. Kom igen.
Frågorna jag vill ha svar på är;
- Varför utnyttjade man inte det säkrade kontraktet till att testa yngre spelare när Sella ändå inte skulle fortsätta.
- Varför kontraktera en spelare som Azulay om man ändå, vid ett riktigt krisläge väljer att spela två mittfältare som mittbackspar?
- Bortsett från "Erfarenhet" - "Tagit lärdom av våra misstag" - "Revanschsugna", vad är det som säger att Blåvitt inte slutar på en sjunde plats år 2013? Vad blir skillnaden?
Efter det senaste Kanal Glenn-avsnittet fick jag frågan; "Vad tycker du själv?"
Jag hör ofta folk säga; "Håkan Mild - avgå! Det du gjorde sög."
Hur många som läser detta kan med handen på hjärtat efter att ha sett försäsongen säga; "Vad var det jag sa?"
Hur många kan ärligt säga; "Jag trodde aldrig att detta skulle fungera".
Jag var övertygad om att Blåvitt skulle göra ett väldigt bra år.. Man kanske inte skulle vinna, men topp tre var garanterad. Rutin blandat med hungriga kids och världens bästa förhållanden träningsmässigt, servicemässigt och inte minst fansmässigt gjorde det möjligt för ett ruskigt framgångsår. Därför står jag inte bakom orden "Avgå Håkan Mild".
Visst. Man kunde värvat en mittfältare mindre och en back mer - men sett till helheten, på pappret, då var det riktigt riktigt bra. Det tror jag inte många kan sätta emot. När man dessutom tappat två positioner de högre leden vore det riktigt farligt att röra om grytan ännu mer.
Vi ses på Valhalla!