GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi Petra Johansson som serverar en gästkrönika om kärleken till Blåvitt. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Mejla oss din text, bild, video eller annat kreativt på: kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad på Fotbollsgöteborgs största, bästa och om vi ska vara ärliga - enda blogg av värde!
Det pulserar i kroppen, det darrar och skakar och musklerna värker. Andetagen är häftiga och tunga och kroppen är fuktig – adrenalinet flödar. En pirrande känsla av välbehag och glädje sprider sig genom kroppen, en kropp som är utmattad och tung men som samtidigt känns pigg och lätt. En kropp som känns trött och svag samtidigt som den känns stark och fylld av energi. Tankeverksamheten, ja den har slutat fungera för längesedan.
För en sekund vet jag inte om jag skall skratta eller gråta.
Känslan efter en väl genomförd fotbollsmatch, oavsett du suttit på läktaren eller just klivit av planen. Ibland undrar jag vad det var som gjorde att jag föll för fotbollen? Jag menar, en öm kropp, blåslagna tår, såriga knän och gräsfläckar. Galna hejaramsor och ja, några kvinnliga former på benen kommer jag ju aldrig att få.
När jag själv slutade spela och istället tog plats på levande sittplats på Gamla Ullevi är känslan fortfarande densamma efter 90 minuter - kroppen är öm, tårna är blå och sönder trampade. Mina knän har vid ett flertal tillfällen varit såriga och även haft gräsfläckar när jag i stundens hetta fallit ned på knä och bönat och bett (jag och min bror Johan lever oss in lite väl mycket emellanåt) och ja, några kvinnliga former på benen har jag fortfarande inte.
Hur som helst, uppehållet är äntligen över och alla är vi här på grund av vår gemensamma kärlek till all det där – fotbollen! Blåvitt. Uppehållet kom lägligt sades det och ska jag vara helt ärligt tror jag det kom lägligt även för oss supportrar. Det är minst sagt passion, blod, svett och tårar även på läktarplats. Det är med skräckblandad förtjusning och med längtan i bröstet, vi tar plats på läktaren med blåvita ränder på Gamla Ullevi igen.
Tillsammans kommer vi skratta, vara förbannade och säkert också gråta. Oavsett vi suttit på läktaren eller varit ute på planen. Tillsammans kommer vi kommer stötta varandra, uppskatta och berömma, i framgångar men också i motgångar. Oavsett vi suttit på läktaren eller varit ute på planen...
Oavsett vi suttit på läktaren eller varit ute på planen växer vi samman och bildar ett lag, ett team – ett vinnande koncept.
Ett vinnande koncept där vi tillsammans står bakom Stahre och hans blåvita gäng och får nöjet att se Robin och Tobbe dundra in boll efter boll i nätet, njuta av Sana's tekniska uppvisningar. Philip som, som en maskin, i 90 minuter kämpar oavbrutet och ett försvar som är stabilare än någonsin.
Jag känner på mig att det kommer bli en bra sommar och höst, oavsett vi sitter på läktaren eller är ute på planen.
Den förhållandevis lilla klick människor jag har runt omkring mig som inte intresseras av fotboll över huvud taget frågar mig dagen efter match – Vad tänkte du på? När de ser mina blågula knän och knappt kan höra vad jag säger för jag är så hes, är det med stolthet jag svarar
– Jag tänkte på Blåvitt!
Tillsammans, ett lag, ett team – ett vinnande koncept.
Nu kör vi – All in Blåvitt!
/Petra Johansson
