Årets upplaga av IFK Göteborg påminner litet om en Hollywood-film med ett undantag, det slutar aldrig lyckligt. Majoriteten av alla storfilmer som produceras på andra sidan Atlanten följer en strikt dramaturgisk modell innehållande ständigt återkommande komponenter som allt som oftast infaller när en viss andel av filmen avverkats. Det är anslag, presentation, fördjupning, upptrappning, klimax och avrundning. När det gäller dramaturgin i de matcher Blåvitt spelar börjar det alltid bra, spelet faller väl ut och man tar ledningen med 1-0 eller 2-0 om det är en bra dag. Det ser lika ljust ut som det ser mörkt ut för protagonisten i Hollywood-filmens början, spelet flyter på fint och långbollarnas tidsålder ter sig oerhört avlägsen. Kombinationerna sitter och bollen går mellan mittfältarnas känsliga fötter.
Sedan händer något. Ett missförstånd mellan försvararna eller en målvaktstabbe som mynnar ut i ett kvitterings- eller reduceringsmål och med ens infinner sig krampen. Man faller in i gamla mönster och skickar lycka-till-bollar på måfå. Den spelidé som varit framgångsrik i matchens inledning överges och man blir passiv och osäker. Har man tur ljuder en barmhärtighetens signal från domarens pipa som förkunnar att den första halvleken kan läggas till handlingarna. Om inte, blir det kanske ytterligare ett baklängesmål och underläge som om det inte räckte och blev över redan. Målet får gärna föregås av slarv i försvaret eller varför inte ett självmål?
Andra halvlek drar igång och förändringen lyser med sin frånvaro. Det är lika passivt som innan och supportrarna på läktaren eller hemma i TV-soffan funderar på potentiella byten. Det går ett tio- eller tjugotals minuter utan att det blir en scenförändring. Stahre gör några byten i hopp om att något skall inträffa. Vid det här laget händer det att ett hoppets gnista sprakar till inom spelarna och man börjar hitta tillbaka till det spel man hade i den första halvlekens början. Motståndarlaget pressas tillbaka och spelarna vittrar mål. Den ena heta målchansen efter den andra radas upp och en blåvit fullträff närmar sig med stormsteg. Det kommer en reducering, eller i bästa fall en kvittering, och bollen plockas snabbt ut ur målet och läggs på mittlinjen.
Det är spel mot ett mål och Blåvitt pressar på för att trycka in ytterligare en boll i nät för att rädda en poäng eller rentav vinna matchen. Det är nu det börjar gå troll i det och skulle man lyckas trä in bollen i nätmaskorna, kan man ge sig fan på att målet felaktigt döms bort för offside. Klockan tickar på och till slut blåser domaren av matchen. Ytterligare ett kryss eller till och med en förlust är ett faktum.
Avrundningen i det här fallet består av ännu en emotionell härdsmälta bland både spelare och supportrar. Man häver ur sig ett par mindre väl valda ord i stridens hetta innan det blir tyst och tomt. Sedan infinner sig ett embryo till en känsla av revansch och efter några timmar av totalt mörker försöker man se fram emot nästa match trots att man långt ifrån smält dagens debacle. Det är sannerligen en prövning att hålla på IFK Göteborg i dessa dagar.
»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«
Mikael Stahre sade i en intervju med Canal+ innan matchen att förutsättningarna var grymma och att IFK Göteborg kom till Stockholms stadion väl förberedda. Den inledande halvtimmen gav honom rätt men ju längre matchen led, desto mer framstod uttalandet mest som tomma ord. Återigen är det ineffektivitet i både straffområdena som sänker oss. De ständigt återkommande misstagen i försvarsspelet och det eviga målsumpandet ger inte direkt sken av goda förberedelser. Jag, och säkert många med mig, börjar bli evinnerligt trötta på de floskler som hoppar ur Stahres mun i parti och minut. "Bärande väggar", "Kontrollerad aggressivitet", "All in" och allt vad det heter. Nu handlar det enbart om att plocka trepoängare. Det får se ut precis som det vill på planen, bara det blir segrar för nu börjar läget bli allt mer prekärt.
»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«
Ett av få glädjeämnen från gårdagen var Tobias Hyséns prestation. Förutom målet såg han pigg ut och kom runt fint på sin vänsterkant i sin nya roll som vänsterytter. Det var ett tag sedan jag såg Tobbe så energifylld som igår vilket bådar gott för framtiden. Samarbetet med Söder och Sobralense såg bitvis riktigt bra ut även om det behöver slipas till ytterligare. Om jag inte missminner mig sprang Hysén inte offside en enda gång, bara det måste ses som ett stort steg framåt. Kanske dröjer det inte länge innan han är tillbaka i gammalt slag.
»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«
Att Hannes Stiller blev varnad efter den sena tacklingen på Djurgårdens målvakt Tommi Vaiho var givetvis helt riktigt och inte mycket att orda om. Däremot ställer jag mig frågande till Vaihos agerande efter tacklingen när han gick hårt åt Stiller som inte hade någon amition att ställa till med något ytterligare. Bara för att man blivit tacklad, ger det en då rätten att bryskt putta till sin motståndare utan åtgärd från domaren? Sedan när blev efterslängar tillåtet bara för att man själv blivit tacklad?
»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«
Vad var anledningen till att domare Michael Lerjéus inte blåste av matchen i andra halvlek när Djurgårdens klack tände pyroteknik? Vi har ju som bekant sett vad en sådan avblåsning kan göra för matchbilden. Lerjéus, likt Blåvitt, hade ingen lyckad afton. Den situation som föranledde frisparken som Djurgården kunde kvittera på var skrattretande. För att det inte skall bli ramaskri nu för att jag tar upp domarinsatsen, vill jag poängtera å det grövsta att det knappast var avgörande igår. Ändock värt att nämna.
»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«»BaraBen.com«
Slutligen måste jag posta en bild på en blåvit supporter med humor som skymtade förbi i Canal+ TV-sändning av matchen. Man får försöka vara glad åt det lilla.
Bild: Canal+
Framåt, Blåvitt!