RAMBERGSVALLEN/ANALYS. Visst, nu har Blåvitt vunnit en match och alla är glada. Men det är långt kvar till att det råder ordning på torpet. I paus är IFK Göteborg ett grått, oinspirerat och håglöst lag som verkar rädda för att tala med varann ute på planen. Tränaren ställer upp med en elva där bägge yttrarna i första hand bromsar ner spelet, lirar med åtta-nio, varför inte fjorton touch på bollen och där mittförsvaret stundtals liknar rena hönsgården. Samtidigt har vårt så meriterade innermittfält problem att slå enkla pass och ytan mellan defensiva mittfältare och forwards är så stor att Titanic hade fått plats där.
Men så byts Hannes Stiller in.
Det är alltid lätt att säga "I told you so" när man inte dokumenterat detta, men i paus stod jag bland polarna och propagerade för tre förändringar i laget. Dels ville jag ha in Hannes Stiller för att skapa en ny dimension i laget, där vi fick in en centertank som stångades i luftdueller, som vann förstabollar som sedan Hysén kunde hugga på och visade lite mentalitet. Sedan ville jag ha in Stefan Selakvic till höger - för att ge oss ytterligare en dimension med inläggsspel och överlappningar längs högerkanten. Mitt tredje förslag tar jag med mig till framtida matcher, nämligen att flytta in Tobias Sana som central mittfältare.
Nu höll Stahre med mig på två av dessa punkter. Dels blev spelet mycket mer varierat så fort Stiller kom in. Det går att älska Robin Söder i all oändlighet, men när vi har Hysén, Söder och Sobralense som våra tre offensiva pjäser blir spelet väldigt lättläst och helt beroende av individuella prestationer från Sana och Sobra. Kommer inte ett maginummer från höger eller en perfekt passning från vänster - så har vi två killar som spelar med alldeles för många touch på kanterna. Med Stiller i boxen har vi fortfarande kvar möjligheten att spela i djupled på Hysén, vi kan förvänta oss en mot en utmaningar från vänster med Sana, stötar uppåt från Farnerud i mitten och nu även möjligheten att skicka luftbollar in mot en vilt stångande gammeltjur vid namn Hannes.
Sedan fick Sella komma in och briljerade förvisso inte jättemycket, men avgjorde matchen med sin straff. Utan Selakovic till höger blir vårt ytterspel där stelt, där lagets enda försvarsmässiga speedkula ångar framåt - men saknar understöd från Sobralense eller Söder, bägge i grunden centrala anfallare av olika slag, vars natur är att dra sig in mot mitten. Selakovic stannar kvar, erbjuder passningsvägar, vägg-alternativ och drar isär motståndarnas försvar.
Så Sana in i mitten? Vad menar jag med det? Jo, Tobias Sana är en "gudabenådad" fotbollsspelare med en med allsvenska mått mätt unik förmåga att se passningsvägar. Vid flera tillfällen kommer han in centralt och spelar fram våra anfallare till lägen som nästan genererar mål. Närmast med sin chipp till Tobias Hysén (och vilken mottagning, wow!) som friställs med "Krickan" i Häckens mål, som i sin tur gör en jätteräddning. Till vänster kommer Sana i viss mån till sin rätt, men blir samtidigt en bromskloss i de snabba anfallsmomenten. Med det menar jag att Sana kan slå de perfekta passningarna, eller ta sig runt på kanten för att hitta en väg in i mitten - men blir lika många gånger stående med boll i ett läge där motståndarnas försvar hinner samla sig. Nu är det ju uppenbart att Stahre bygger sitt lag kring de två defensiva mittfältarna Farnerud och Haglund - bägge kvalitativa fotbollsspelare - men de saknar den offensiva instinkt som Sana besitter.
Därför skulle ett effektivt anfallsvapen kunna vara just att byta om lite i laget, särskilt i matcher där vi jagar en kvittering eller seger. Flytta då in Sana centralt, dra upp islänningen på vänster ytter och ner mer Farnerud eller Haglund som mittback, samtidigt som Hjalle stiger ut till vänster. Alla spelare från vänsterback, via vänster ytter och innermittfält till ena mittbacken rör sig helt enkelt ett steg åt höger - modell volleyboll.
Nej, jag tror inte Stahre kommer göra sådana rockader särskilt ofta, han är en återhållsam tränare på det sättet. Men att utesluta möjligheten för att ta tillvara Sanas passningsskicklighet och förmåga att söka sig till ytor bör inte förkastas. Som vänsterytter löper han i dag över hela banan för att jaga boll, men när han väl får den (och han får den ofta!) så blir det lätt lite för stereotypt rörelsemönster framför honom. Det är inte lätt att spela instick mot forwards, hur rörliga de än är, om det står åtta spelare mellan bollhållare och potentiell avslutare.
Ärligt talat vet jag inte vad BK Häcken sysslar med i andra halvlek. De tappar helt initiativet och det är delvis för att Blåvitt börjar lyfta upp laget, framför allt Farnerud löper säkert dubbelt så många meter som i första och Haglund börjar vinna ännu fler av 50/50-duellerna, varpå Blåvitt äter upp motståndet. Samtidigt märks det att Stiller är en killer, för med lite flyt hade han stänkt dit ett mål på första stolpen och blivit matchhjälte. Får han speltid med den här formen och inställningen så är IFK Göteborg som helhet ett bättre lag. Men det förutsätter även att kapten Tobias Hysén fortsätter att leda med exempel. Han är nere i backlinjen och bryter passningar, löper över enorma ytor och visar sin omgivning vad som krävs för att vinna matcher. En inspiration att se, även om det saknas flera snäpp till EM-formen.
Däremot är det en bristande kommunikation i laget vid flera tillfällen. Spelare som ser att lagkamrater kommer bli överrumplade av motståndare skriker inget, spelare slår kortpassningar mellan varann hör inte en signal från en annan medspelare som har perfekt läge att få bollen och enkla misstag begås gång på gång. Även passningsspelet i sidled har en del att önska. Vid flera tillfällen bromsas anfall upp av rent horribla passningar som går bakom medspelare, så att kontringslägen rinner ut i sanden. Så det finns mycket att leva upp till.
Jag noterade att Kjetil Wæhler sa "Vi är trots allt inte Barcelona" till en av kvällstidningarna inför "Bottenslaget" (den snodde jag på alltid lika sunkigt charmiga Whoopsi Daisy). Nej Ketil, det är ni inte. Ni är Real Göteborg. Och därmed kommer inte en seger på fem vara nog för att få lugn, för visst märktes det på spelarnas jubel vid slutsignalen att de nu hoppades på att få andas ut lite? Det doftade snarare lättnad än segerglädje på många håll, med alltid taggade Hysén och ungdomligt hysteriska Sana som undantag.
Först efter ytterligare två, kanske tre raka segrar kan ni börja känna att pressen att akutprestera lättar en aning. Så glöm bort första halvlek och tänk på det mesta från andra. Det går att vinna fotbollsmatcher med annat än drömfotboll, som kamp och vilja. Klyschan är välanvänd, men när det kommer till domslut och "stople ut" så är karma en bitch. Den här gången för Häckens del. Blåvitt fick en straff som inte var galet solklar och hade flyt med en stolpe ut i ett läge där John Alvbåge var halvvägs upp på Ramberget samtidigt som lädret fick stolpen att plinga till. Det som går emot ett lag i vissa matcher går med dem i andra.
I morgon blir det roligt att köpa tidningen och läsa om den efterlängtade segern. Och sedan börja ladda om till nästa kraftprov - för fem poäng efter fem matcher är fortfarande ett snitt som ligger klart under godkänd nivå för det här laget. För den här föreningen. Eller som Stahre sa i SVT: "Jag har förtjänat fler poäng i de matcherna än jag har fått." Som tur är har vi elva killar som hjälpte till att förbättra den statistiken på Rambergsvallen. Nu får vi hoppas att de ställer upp med själ och hjärta även framöver.
Förresten, Tobias Sana, skriv på ditt nya kontrakt.
Annars blir jag arg på dig. Och så kan vi ju inte ha det?
