Oj så skön en seger kan vara! Jag har känslan av att segermatchen mot Häcken kan bli riktigt viktig, rentav avgörande för hela säsongen. Häcken borta är en riktigt, riktigt svår bortamatch, inte minst för Blåvitt. De senaste åren har Häcken plockat poäng efter poäng mot topplagen hemma på Rambergsvallen och varje gång blir "experterna" lika förvånade. Det senaste exemplet är Malmö-matchen, att Häcken vann förvånade mig inte det minsta, däremot gjorde 5-0 det. Det är garanterat inte sista förväntade topplagen som förlorar där. Något eller några av lagen AIK, Elfsborg och Helsingborg lär tappa poäng på Rambergsvallen. Därför var det oerhört skönt att få med sig tre poäng hem. Efter hur spelet såg ut i första halvlek får man vara oerhört nöjd med dessa poäng.
I första halvlek såg vi ett Häcken som sjunk ner på egen planhalva och satte press på vår backlinje så fort det kom ett uppspelsförsök från backlinjen. Ett spel Häcken lyckades väldigt bra med. Man lyckades stänga av samtliga ytor på Blåvitts mittfält och defensivt gjorde Oscar Lewicki och Dominic Chatto en riktigt bra första halvlek. När bollen vanns kom en blixtsnabb omställning på Majeed Waris, René Makondele och Björn Anklev i anfallet. Blåvitt för sin del gjorde nog sin sämsta halvlek hittills, mycket av uppspelen kom direkt från backlinjen istället för genom mittfältet. När detta sker blir det mycket långbollar, vilket är just det vi försökt komma bort ifrån den här säsongen.
Farligast blev det egentligen efter ett par av Haglunds långs inkast och det är ju knappast det vi vill bygga vårt spel på. Utöver det var det ett långskott från Sobralense som var det farligaste som skapades. Söder kom inte alls tills sin rätt ute till höger, i mening skall han hålla till ute till vänster om han nu skall spela på en kant. Men där kan man väl lugnt säga att Sana verkligen tagit sin chans nu när han fått den?
I andra halvlek såg man att Sobralense och Söder bytt positioner. Och det märktes tydligt att man valde att fokusera på kantspelet på ett helt annat sätt än under den första halvleken. Det var också här chanserna dök upp. Sana var mycket pigg ute på sin vänsterkant. Sobralense hade ett par fina framspelningar till Salomonsson längs högerkanten, men syntes annars inte särskillt mycket. Den stora skillnaden tyckte jag snarare blev när Stiller kom in, en helt annan tyngd i anfallsspelet. Samtidigt kändes det som att Hysén fick ägna mer åt det han är bra på, att löpa! För i ärlighetens namn har han inte gjort det särskillt mycket i de tidigare matcherna och när han gjort det har han inte haft måga vettiga bollar att jobba med. Nu löpte han samtidigt som han fick bollar att jobba med och då skapades också målchanser. Med Söder och Hysén tillsammans i anfallet tycker jag att det känns som att dessa vill springa på samma ytor samtidigt som Hysén får agera någon form av targetplayer. Och det är knappast i den rollen han är som bäst.
En av de stora skillnaderna i andra halvlek jämfört med övriga halvlekar Blåvitt har spelat var Pontus Farneruds utgångsposition. I andra halvlek tyckte jag att han fick en något högre utgångsposition. Jag påtalade det under matchen mot Örebro att man ser att han löser upp oerhört mycket knutar längre ner i banan, men det har inte varit där problemen funnits i första hand. Den finessen man sett längre ner i banan ville jag se högre upp och det fick man göra bland annat vid Sanas 1-1mål.
Matchens bästa spelare i Blåvitt tycker jag får delas mellan Tobias Sana och John Alvbåge. Alvbåge stod för ett par riktigt bra räddningar, varav en i den 89e matchminuten där han är nere vid sin högra stolpe och räddar. Sana var pigg även utöver sitt mål och hade ett par riktigt fina instick. Bland annat sin "lobbchipp" fram till Hysén.
