De, (S), behövde en sista pusselbit till sitt lagbygge och alla hade en åsikt om vem det skulle vara och vilka egenskaper den personen behövde ha. Namnen haglade, spekulationerna och konspirationsteorierna om vad som egentligen pågick bakom kulisserna visste inga gränser. Vem skulle det bli? Hur skulle personen vända den usla trenden? När skulle presskonferensen hållas? Vad skulle hända härnäst? Hade ingen information? Några ledtrådar?
Blodhundarna kände vittring.
Mitt i detta ältande kände jag igen mig. Det här hade jag varit med om förr. Presskonferenser? Nyckelspelare? En förut så framgångsrik rörelse på glid? Ovisshet inför året? Ojdå. Likheterna till fotbollens värld är många, något som blev extremt tydligt när jag såg på analyserna, reaktionerna och kanske framför allt spekulationerna bland dem på läktaren. "Är Jan Eliasson för gammal" hade jag hört förr. "En Stockholmare som Damberg kan inte vara aktuell", lät bekant. Det slog mig att oavsett om man är medlem i ett politiskt parti eller i en fotbollsförening, eller sympatisör till något av dem - så har man tydliga åsikter om vad som är bäst för ens egna rörelse.
Alla vet på individnivå hur partiet, eller laget, bäst bör sättas samman.
Spekulationerna kring en ny ledande politiker och en spelare eller tränare har fler dimensioner med starka likheter. Ett av dessa är hur folk - i takt med sociala medier håller oss uppkopplade dygnet runt, att individualismen i samhället gett många ett ökat behov av att synas och att tempot i vår vardag och våra liv ökat - beter vi oss på ett delvis nytt sätt.
Förr hette det: "Nu händer något - jag måste reagera."Så vad kommer härnäst? Hur tidigt "måste" vi reagera och vad innebär det för de reaktioner som kommer? I grund och botten kan vi förklara våra egna reaktioner på alla möjliga sätt. Men att de kommer är vi själva ansvariga för och vilket innehåll dessa reaktioner har, formar vi - om så påverkade av omgivningens påtryckningar - på egen hand.
I dag heter det: "Snart händer något - jag måste reagera."
När en spelare plötsligt sägs vara aktuell för IFK Göteborg tar det ofta ett par minuter innan folk slåss på forum, Facebook och i privata samtal med bestämda meningar och slutsatser om vad detta nyförvärv skulle betyda för föreningen. Alltså, jag menar inte en situation där Blåvitt på något sätt bekräftat att spelaren är intressant för en sejour på Kamratgården - utan bara att ett namn av någon anledning nämnts i en spekulation i BaraBens Chatbox eller ett privat meddelande på SKÄ:s forum. En snabb googling, wikipedia-läsning och titt på You Tube. Sedan är åsikten formad, ska levereras ut till alla andra spekulationstörstande nätdebattörer.
Vad hände med eftertänksamheten? Vad hände med principen - "tänk efter före"? Jag bara undrar. För vore det inte mer gynnsamt för sig själv, sin omgivning och den rörelse man säger sig stötta om lite mer tid och kraft lades på att se över hur och varför en person kan vara bra eller dålig för "oss"? Eller är vi så genuint omedvetna om hur internetdebatten, mediedebatten och den ständigt snabba sociala medie-reaktionen håller på att forma vårt tänkande, in the bigger picture.
Sven Erik Österberg då?
"Nej, han var ju med bland dem som avsatte Juholt".
Lars Lagerbäck då?
"Nej, han står för en så tråkig fotboll."
Stefan Löfvén då?
"Nej, han är för kärnkraft, Euron och bråkade med kommunal om LO:s kvinnopott."
Mikael Stahre då?
"Nej, han är stockholmare, AIK-profil och ledde Blåvitthatarna 2009."
Men alla reagerade inte med instinkt, utan med en annorlunda analys. Nu råkade det vara de som bestämde och de var personer som om nu inte tänkte ett steg längre så i alla fall såg värde i annat än det som var den första, spontana, reaktionen. Det som inte går kan vara det som en rörelse på svaj behöver för att hitta tillbaka till sin framgång. Om valen var de rätta återstår att se, utmaningen att vara Socialdemokraternas partiledare är ju i alla fall nästan lika svår som att träna IFK Göteborg. I detta perspektiv vore det oerhört intressant att bjuda Håkan Juholt och Stefan Lundin på lunch. Två motsatta personligheter från helt olika världar med en enorm nämnare. De hade sina tuffaste uppdrag i deras yrkesliv och allt som gick åt helvete.
Därför undrar jag om Stefan Löfvén får någon smekmånad, för på lördag är Mikael Stahres lugn och ro över. Nu är det dags för ledaren att leverera. Till skillnad från Metall-basen från landet som blev sosse-pamp, så kan inte AIK-aren från Stockholm som blev en Glenn vänta in några ordinarie kongresser eller riksdagsval som signaler på framgång. I fotbollens brutala värld måste han, man, leverera direkt.
Grattis Mikael. Du har Sveriges tuffaste jobb.
Nu hoppas jag att du slipper göra en Juholt.