Hysén: "Min bror kom ut som homo, bög, gay..."

INIFRÅN BLÅVITT. Hallå alla änglar där ute. Nu är det dags för läger nummer två och den här gången åker vi till Antalya i Turkiet. Jag pratade precis med en polare och han tyckte inte alls det var synd om mig, då jag skulle åka till värmen. Men det är ju lite synd om mig ändå, för hur många med "vanliga jobb" behöver vara ifrån sin familj ungefär två veckor före april. Jag vet att många tänker:
Ja, men vad fan, det är ju världens lyx att vara fotbollsspelare, man tjänar bra och man gör det man älskar att göra varje dag.
– Bullshit, säger jag.

Jag älskar inte att spela fotboll varje dag. Tvärtom skulle jag gärna byta med vilken "vanlig Svensson" som helst, om jag fick. Inte för gott, men kanske bara för en liten stund. Jag är inte så dum att jag på nåt sätt vill ha ett annat liv, men de senaste dagarna har fått mig att inse, att kanske är fotbollen inte allt.

Min bror Anton, har valt att "komma ut" som homosexuell, bög, gay. Kärt barn har många namn. Självklart har jag vetat om detta sen en bra tid tillbaka. Har jag gjort nån skillnad på honom och min andre bror Alex? Nej, han är fortfarande min bror och jag älskar honom för att han är Anton, min bror. Vi har aldrig haft nån direkt nära relation, på så vis att vi snackar varje dag, eller att vi gillar samma saker. Liverpool undantaget.

Jag har alltid undrat varför det har varit så, men jag har tänkt att, vad fan, vi har kanske inte har så mycket gemensamt bara. Nu hoppas jag, att det varit för att Anton inte riktigt vågat tala om för mig, vem han egentligen är. För på så sätt, kan jag skylla på det, men det är inte hela sanningen. Jag har "haft på känn" att min bror kanske, kanske har varit gay, rätt länge. Har jag frågat honom, har jag nån gång tagit upp ämnet, eller ens försökt glida in på det lite smidigt? Nej. Varför? för att nånstans har alltid tanken varit: "naee, det där é bara en fas han går igenom."

I dag skäms jag för att jag inte varit starkare som person, att jag inte vågat fråga Anton tidigare om hur det egentligen ligger till. Men en sak är idag jävligt säker. Jag tycker det är fantastiskt modigt gjort, det krävs en hel del stake. Ja, jag skämtar fortfarande om det, att göra det som Anton gjort. Han har tagit ett stort steg, för många andra i samma sits också hoppas jag, i rätt riktning.

Det har snackats mycket om att många bögar, jag använder det ordet, för att det är det ordet jag växt upp med, inte vågar komma ut inom fotbollen.
Det är säkert sant.
Många har säkert valt att sluta, på grund av jargongen i omklädningsrummet.
Många har säkert känt: "Jag passar inte in här, jag lägger av istället och gör nåt annat."

På grund av detta av detta har fotbollsspelare fått ett rykte om sig att vara homofober. Att fotbollen har "bögskräck". Jag säger inte att det inte är så, men hur kan man konstatera att så är fallet, när herrfotbollen på elitnivå, aldrig har fått ta ställning?

Inom damfotboll är det vanligare med homosexuella spelare.

Victoria Svensson-Sandell är en av våra mest kända och omtyckta fotbollsspelare på damsidan. Hon har öppet talat om att hon lever med en kvinna, som hon har två barn ihop med. När hon kom ut som homosexuell, ledde det till att många resonerade som så att (förlåt Vickan, du vet att jag håller lite på Djurgår'n): – Jaja, det visste man ju. Victoria satt i Kvällsöppet med Lennart Ekdal och diskuterade huruvida det var svårare som kille, att i fotbollssverige att komma ut som gay? Det tror fan att det är, det finns ju ingen annan som öppet sagt att: "Jag är gay, så är det med det."

Det satt en norsk handbollspelare i studion som sa något jävligt bra. Något i stil med:
– Anton är 20 år och tar detta steget ut i hela Sverige och berättar om sin homosexualitet, han får ta hela "smällen". Detta borde en etablerad spelare ha gjort. Självklart tänker jag då, varför har ingen gjort det tidigare? För att jargongen i omklädningsrummet är som den är, säger många då.

Det jag vill säga till er, till er som tror att jargongen i ett omklädningsrum "skrämmer" bort bögar är:
Då hade mörkhyade, kineser, judar, tjockisar, tunnisar, svennar, blattar, glasögonormar, åldringar, juniorer, stockholmare, skåningar, östgötar, finnar, islänningar, tunnhåriga, håriga, rödhåriga, tränare och många fler aldrig vågat sätta sin fot i IFK Göteborg.

Men saken är den, att alla är välkomna, för vi skämtar om alla och allt.

Skillnaden på jargong och allvar är att jag skulle aldrig i hela mitt liv säga till Tobias Sana att han är en "jävla svarting" om jag blev arg på honom på riktigt. ALDRIG! För han och jag vet att så länge han kan säga, jävla tjockis eller svenne till mig och jag kan kalla honom gräddkola, med glimten i ögat, kommer ingen av oss ta illa upp. Så är varje omklädningsrum, i vissa mer, andra mindre. Det finns alltid folk som tar illa upp, för något som andra inte bryr sig om alls.

Men för att knyta samma detta lite.

Jag ska inte säga att jag inte tänkt tanken att: "Vad fan ska AIK, Gais och Malmö-fansen säga nu?" Inget mot just era fans, men ni är de lag som jag ser som våra största rivaler och därför kanske hade haft tankar på att göra det. Som om det inte var nog med att vi har rosa tröjor i år. Till er som tänkt eller vill håna Anton, min farsa, mig eller min familj, som inkluderar IFK Göteborg har jag bara en sak att säga:

Kom igen bara, jag har aldrig brytt mig innan, varför skulle jag bry mig nu?
Jag älskar er alla.

Med kamratliga hälsningar inifrån Blåvitt, er nummer 7