Så mycket hackad lök för så lite guldpytt.

KRÖNIKA. Jag får börja med att be er alla om ursäkt för mitt plötsliga försvinnande mitt under en pågående säsong. Vissa av er har funnit dessa månader som ren och skär njutning, men andra som en mardröm och ni har kanske till och med haft svårt att leva ett normalt liv utan mina genialiska texter, så varsågod och förlåt. Anledningen till min osynlighet är att jag har hittat tillbaka till skolbänken igen och spenderar nu större delen av min tid i Skåne och återfinns oftast nedsjunken bland diverse kurslitteratur och arbeten.

Min matchnärvaro har varit under all kritik men eftersom att jag är årskortsinnehavare och mestadels sitter tyst i djup koncentration under matcherna ser jag inte detta som en större förlust för varken Blåvitts intäkter eller publikstöd. Så inget förlåt till Blåvitt.

Jag tänkte att det här skulle bli en krönika som hade för avsikt sammanfatta den här säsongen, sammanfattningen blev inte så lång men jag bjuder er på två nyckelord och en nyckelmening: långa bollar på Hysén, magplask, bitterhet. Kaxigare än Babsan i en sprillans ny paljettklänning klev vi in i Allsvenskan anno 2010 som solklara favoriter, det hade redan innan säsongen börjats hacka lök i diverse blåvita hem för den kommande guldpytten, men den uteblev kan man säga, den uteblev jättemycket.

Men om ni tycker synd om er, så tänk då på hur jag har det, här sitter jag i mina blåvitt-byxor mitt i ett guldpyntat Skåne och hör hela tiden ”guldet är himma, hijja malmoeee iff iff, himmelsbleaaaaaiiiuu”. Jag har dock en viss förståelse för hur Helsingborgarna känner sig, jag minns hur jag kände mig efter föregående års försvunna guld, men inte heller Helsingborgarna är nära att komma upp i min grad av ”tycka synd om” jag spelar i en helt egen liga, det är mest synd om mig. Mitt guld försvann framför ögonen på mig, min pokal lyftes av fel människor framför näsan på mig, jag fick bevittna skadeglädjen från det vinnande lagets supportrar på riktigt. Så sluta böla nu Helsingborgare, det är knappt synd om er.

Jag vet inte om jag bjuder på någon BaraBen´s Julkalender i år, jag finner det svårt att hitta 24 riktigt riktigt heta händelser som skulle kunna ta plats bakom dessa luckor. Man vill ju hjälpa er fantastiska läsare att hitta julstämningen, inte stjälpa.

Så, nu har ni snabba läsare ödslat ett tiotal sekunder på den här värdelösa texten utan innehåll, och ni som inte läser så snabbt har ödslat flera minuter, jobbigt läge för er.

Men nu ska jag sluta att vara så bitter, det passar inte mig. Frankie klagar ofta på att jag är för glad och lättsam, så vi kan väl säga att den här krönikan var till dig, Frankie.

En glad nyhet mitt i bitterheten är att ”Det stora bloggpriset” har tagit en paus i verksamheten, vilket betyder att vi därmed kammar hem titeln ”Sveriges Bästa Sportblogg” automatiskt i år igen. För även om inte fotbollen alltid levererar och är bäst, så är BaraBen alltid bäst. Grattis till oss skribenter, er läsare och Jan Helin för länken!

Ps. Jag har saknat er. Ds.