Blåvittfans som drabbas av Stockholmssyndromet

BLÅVIT GADD & GÔTT. Det har kommit in en del mejl till BaraBen som undrat vad fan som hände med "Blåvit Gadd 2010". Vi körde ju en deltävling (eller var det två?) och fick in bilder för ett par ytterligare. Alla som frågat har fått samma svar: "Ta det lungt, det kommer det kommer. Lite annat har kommit i vägen bara".

Men vet ni vad? Fuck it! Det kommer inte alls.
Varför? Jo, för jag känner inte för det.

BaraBen.com byggdes inte över en natt. Inte heller Rom.
Men tårta är jävligt gott.

Det skulle kunna vara allt jag har att säga i ämnet. Men nu kommer ni inte undan så jävla lätt, den här gången heller. Vi har testat det där med att vara framgångsrika. Ja, ni vet, vi skaffade oss flest läsare av alla supporterbloggar, hade flest bloggare av alla svenska bloggar (fan vet om vi inte legat i topp internationellt sett med...), blivit omnämnda i så gott som samtliga existerande medier och har vunnit priser och utmärkelser av olika slag. BaraBen har varit med om alldeles för mycket framgång av olika slag för att kunna må riktigt bra. Framgång på framgång genererar en jävla massa mättnad.

"Try not to become a man of success,
but rather try to become a man of value." - Albert Einstein

Röde Ruben hade inte kunnat säga det bättre själv. Så precis som när man blir mätt måste nya visioner skapas, nya mål sättas upp. BaraBen är precis som det alltid har varit, men BaraBen kommer aldrig att bli sig likt. Ja, vad fan betyder detta nu då? Det kan vi verkligen fråga oss. För lika lite som du fattar var jag yrar om - så vet jag svaret på det där påståendet. Men en sak är säker, BaraBen består. Bara lite mer fucked up och twisted än någonsin förr.

Med all respekt för Blåvit Gadd så känns det jävligt 2008. Trots nya gaddar, trots fortsatt högt intresse för tatueringar och då särskilt klubblagsrelaterade gaddar av olika slag. Och jag svär inte på att konceptet inte kommer göra comeback snabbare än någon förväntat sig, men för ögonblicket behövs det lite nytänk på bygget. Vi behöver kasta ut det vi är vana vid och skaka om lite.

Till våren kommer BaraBen att expandera. Det vågar jag påstå redan nu. Men vi kommer göra precis det som alla säger är totalt döfött, bakåtsträvande och "omöjligt". Men precis därför gör vi det. För när man uppnått "allt" man kan, så behövs det nya och svårare utmaningar för att kunna skapa en framåtrörelse för ens egen utveckling. Det projektet kallar vi "2011" för närvarande.

Om du fick döpa en ny blåvit informationsprodukt - vilket namn skulle du ge den?

Själv har jag föreslagit "Tjongbollen", halvt ironiskt. Men ändå inte. En av våra grafiker ville ha med ett &-tecken. Så jag föreslog "Tjong & Boll". Halvt ironiskt, men ändå...ja, ni fattar.

Ni kanske känner vibrationerna på BaraBen? Jag gör det. Vi ömsar skinn. Är i en slags förvandlingsfas. Det har föreslagits att vi ska lämna över rodret till nya förmågor. Kanske lägga ner helt. Det finns ju annat att syssla med. Men som vi kunde läsa på BaraBen för inte så länge sedan är det för jävla svårt, Blåvitt är som en drog du inte skakar av dig hur lätt som helst. Så då blir vår, min, logiska slutsats av den nya kostymen att hänge sig denna fanatism ett ytterligare snäpp.

Nu jävlar vill vi gå längre och göra mer än vi någonsin gjort.
Hell hath no fury like a woman scorned, sa Kling.
BaraBen hath no fury as Blåvitt scorned, sa Klang.

Just nu ger jag blanka fan i om Blåvitt plockar fjärdeplatsen, för att sedan se hoppas på HIF som tvåa och cupvinnare (vilket är enda sättet för fjärdeplatsen att bli en Europakvalplats på). Inom mig bubblar i stället en revanschlusta som jag inte sett eller hört någon mänsklig motsvarighet till. Sektbeteende är något jag hatar och avskyr, men fan om det inte skulle behövas lite skön Livets Ord-vibration i de blåvita leden för närvarande.

Om inte annat för att piska död i en grådassig och tynande tillvaro.
Malmö FF eller Helsingborgs IF - what a difference a season makes, 30 little rounds.

Varför ska man ens bry sig om ett fotbollslag? Jag menar, vad har de någonsin betytt för en "egentligen", "när allt kommer omkring", "i det verkliga livet", "på allvar"? Jo i mitt fall har de effektivt:

1. Förstört minst ett seriöst förhållande i grunden.
2. Krossat min förmåga att fungera som människa under drygt 50 dagar om året.
3. Devalverat min förmåga till balanserad analys.
4. Söndrat och härskat i alla mina relationer till andra människor.
5. Slaktat min vilja att vara en nonchalant och kall människa.

Det där med att Blåvitt är en drog, fan, jag tar tillbaka det där. Jag håller inte med om den analysen. Blåvitt är mer som ett livsfarligt virus som attackerar ens centrala nervsystem och sprider sig genom frontalloben på ett destruktivt - rentav kaosartat - sätt. Ändå vill vi ha mer, mer och lite mer.

Jag frågar mig: Hur och var har Blåvitt sabbat i ditt liv? Vad har du gjort på grund av Blåvitt? Mejla in din berättelse eller bekännelse, kort eller lång till oss på BaraBen. Adressen är kontakt@baraben.com och märk brevet "Kuken, kamraten, glassen".

De som tror på slumpen är idioter. Allt sker av en orsak. Men nu menar jag inte ödet, tvärtom. Vi människor har inte bara en tendens, utan en finurlig förmåga att skapa vår egen framtid. Oftast går det inte precis som vi vill, men ungefär som vi har planerat. Därför finns det inget som heter "mellanår", för det innebär att saker och ting inte skulle vara i ens egna händer. Att det finns en karma, eller balans, mellan framgång och motgång. Ett mellanår existerar bara i den värld där det är dags för "oss" att komma igen och gör det därmed acceptabelt att göra lite dåligt ifrån "oss".

Men i djungeln råder inte karmans lag.

Allt hänger ihop.

Mellanår-konceptet får mig att spy lite i min mun. De som konsekvent snackar om mellanår så fort saker och ting inte går enligt planen - får mig att kaskadspy omkring mig som fyrtio vinterkräksjuka barn på BB. Blåvitt har inte mellanår, det har jag alltid hävdat med en dåres envishet och det lär jag fortsätta göra. Det spelar ingen som helst roll om vi klarar av (mot alla odds) att ta den där Europaplatsen, så har det här varit en dålig säsong.

Alltså motsatsen till framgång. Besvikselse, förlust, motgång, skit. Det är slutsatsen vi kan dra av en säsong där vi rasade ur Europakvalet, förlorade Supercupfinalen, åkte ur Svenska Cupen och hade inte ens en lilltå med i guldstriden. Det duger inte för Blåvitt, helt enkelt. Vi är bättre än så.

Amerikanska armén har börjat med videospel som simulering inför combat. Det här är ju helt lysande. Nu kan vi äntligen förstå oss på de blåvita spelarnas abnormala fixering vid att spela fotbolls-tv-spel som FIFA10, det ingår helt enkelt i deras träning...

Filmpremiärerna står som spön i backen för närvarande. Först nåddes vi av nyheten att SVT ska sända en dokumentärfilm om Blåvitt på 80-talet och nu, nu, oh, som jag har längtat. Äntligen är filmen om Mjällbys supporterskara, "Sillastrybarna", här:




Stora delar av den blåvita supporterrörelsen lider paradoxalt av Stockholmssyndromet. Har ni tänkt på det? Inte? Men gör det då. Så kan vi snacka lite mer om det där framöver. Stockholmssyndromet + Blåvittfans i diskussion om lagets framgångar. It all adds up. Vilket genombrott.