Blåvitt kan vinna kriget mot sig självt

HIMMEL & HELVETE. Segrar är alltid det recept som lyfter ett fotbollslag från en position som ifrågasatta till att bli hyllade och uppskattade. Men den senaste segern på hemmaplan var väldigt märklig. Blåvitt bjöd på ett ge och ta-spel som gjorde i alla fall mig rätt så förvirrad. Det var ingen bländande uppvisning i konsten att spela fotboll, men det var ändå en väldigt trygg seger.

Så - vad är det som pågår?

Hjalmar Jonsson var petad. Det här förstod jag mig inte på alls. Samtidigt förstod jag det helt och hållet. För dagsform bör naturligtvis premieras och visar det sig att Gustav Svensson och Erik Lund är hetare för tillfället bör inte "Hjalle" spela, inget konstigt med det. Det jag reagerar på i detta sammanhang är ju dock att han verkar ha petats för att han sedan någon vecka anses vara bäst lämpad som vänsterytter. Det förstår jag mig verkligen inte på.

Markus Sandberg kändes darrig. Hade Sandberg lyckats hålla nollan skulle mitt frågetecken ha rätats ut, då jag tror benhårt på principen "resultat är det som räknas", och en målvakt som håller nollan kan göra i princip vad han vill under själva matchen - i min bok. En utspark studsade nämligen över Sandberg som i vild panik fick rusa mot sitt eget mål, där han kastade sig fram i en spektakulär tv-räddning som påminde om Fabien Barthez vildaste dagar. Sedan följde Sandberg upp den här showen med två, kanske tre, riktiga tokräddningar - bland annat när en Kalmar-spelare kommer helt sopren med vår målvakt. Nu kanske inte avsluten var i världsklass, men det kvittar. Sandberg räddar i alla fall avsluten. Resultat är det som räknas. Sedan blir det en viss tabbe trots allt, när Sandberg tar ett märkligt beslut vid Kalmars mål. Men totalt sett måste han får med beröm godkänt, då det egentligen kvittar att han inte utstrålar Ravelli-säkerhet. Det gjorde knappast Kim "Kan inte plocka några bollar i luften" Christensen eller Bengt "Jag bjussar alltid på en jättetabbe per halvår" Andersson heller de första månaderna i Blåvitt. Ingen är ofelbar. Blåvitt vann matchen. Det räcker så.

Spelet övertygade inte. Ändå vann vi rätt så tydligt. Det kändes så typiskt att Hannes Stiller blev den som visade vägen genom att göra mål och spela på ett så vägvinnande sätt. Han är den typ av viagra som Blåvitt har saknat under hela vårsäsongen. En spelare som är på rätt plats i rätt tid, även då spelet inte är helt harmoniskt på alla håll och kanter. För det var det inte, felprocenten var chockerande hög för ett lag som gör tre mål i första halvlek och rycker ifrån ett förhållandevis bra motstånd. Men för att ta till en klyscha så är det lag som lyckas vinna även när de spelar rätt rôtet som är farliga i långa loppet. Nu har vi tyvärr allt för långt upp för att ens i våra vildaste drömmar kunna tro på några medaljer, men att klättra rejält i tabellen bör vara fullt möjligt. Oavsett om spelet inte är bländande. För det tappar vi inga poäng på. Så länge vi vinner matcher.

Vi vann matchen. Det här är egentligen den enda punkt i efteranalysen som spelar någon större roll. Fotboll går ut på att vinna matcher och Blåvitt vann sin match. Så jävla enkelt kan man välja att se saker och jag låter det stanna precis där. För den som ägnar all tid åt att kritisera ett vinnande lag har fel fokus. Visst, Blåvitt bjöd inte på fotbollsgodis och hade vi inte haft en sylvass avslutare i Tobias Hysén kunde matchen ha slutat annorlunda. Men nu har vi ju det. Och alla "om" och "men" blir därmed helt meningslösa. Blåvitt fortsätter att ta stabila skalper på hemmaplan och visar att de inte borde tillhöra det bottenträsk av serien som hela tiden hotar efter mindre lyckade resultat på bortaplan. Det som saknas nu är förmågan att spela på det här vägvinnande sättet i en serie av matcher. Att hänga kvar vid segerrecepetet och tro på sin egen förmåga. Ett psykologiskt krig mot sina egna negativa sidor.

Om Blåvitt vinner den matchen, kriget mot sin egen negativism, så kommer de klättra i tabellen i höst. Då kan laget börja fokusera på rätt saker och därmed sluta med nervöst tittande mot kvalstrecket. Det kan Blåvitt klara av, det bör de till och med behärska. För segrar är det enda som räknas. Hur de än bärgas.