Snart avgår jag...

NUTIDSORIENTERING. Nå, låt oss se nu. Det var februari. Eller någon annan kall jävla månad. Egentligen spelade det väl inte någon roll vilken ruta på kalendern som råkade vara aktuell (jag river aldrig av dagslapparna ändå), men jag vill markera att det känns som om det var länge sedan. I min enfald var jag i alla fall vid tidpunkten helt övertygad om att det var värt det att förfrysa tårna på Valhalla. Ingen skulle ju kunna vinna mot oss i år.

Jag och en vän, som senare under säsongen skulle ha lustiga mailkonversationer med en viss råttämjare från Solna, hade sänkt en trevlig mängd bira till gamla klipp av oförglömliga Selakovic-inlägg och Tobias-mål och i stort sett varenda filmsnutt från gamla segrar som finns på det världsvida nätet. Snart skulle vi få se allt det där igen, tänkte vi, och så begav vi oss mot öisarnas hemmaplan. Allt var gott.


Vi kom, vi såg, vi segrade. Så förflöt de där vinterdagarna i en sällsam rytm; veckor som punkterades av enstaka tillfällen då det insöps folkis-varianten av allsvensk fotboll under förhållanden som även avskräcker en bandyhärdad kungälvskille som jag. Danskarna kom; och de avfärdade vi. Bohuslänningarna kom och avfärdades de med. Detta var viktigt för mig.

Jag hade haft en jobbig vinter som tycktes ha varit mörkare än de flesta och jag fann tröst i anslutning till isiga läktare, snömättat konstgräs och motståndare med mindre lyckade efternamn. När jobb, skola och relationer skiter sig; så finns det alltid någonting kvar i hjärtat. Ett blåvitt som skänker små strålar av glädje, året runt via text-tv:s sida 343. Allt skulle bli gott, trots allt, om bara solen ville komma fram igen.

Några månader senare så har våren kommit till min betongförort. Därute surrar det humlor och trimmade mopeder och en eller annan förlupen kula genom den fuktiga kvällsluften. Själv borde jag antagligen gå ut och bli förälskad, inleda fiskesäsongen, eller någonting annat vårigt som ger rosor på kinden och solsken i blick. Istället sitter man inne och tar farväl av den stora kärleken inför sommaren; kärleken besvarar mig med 0 skott på mål mot Gefle. Vilken underbar bekräftelse på att man gör rätt val här i livet.

Nej godnatt. Jag tror visst att Poseidon skiter skiner mig i ansiktet, för jag ser inte direkt någon lösning på någonting alls just nu. Jag skall avsluta med en tidlös uppmaning som inte får misstolkas som riktad till alla de där flygplanen som står på marken i England. Avgå alla, så ses vi under högsommaren igen.