Har spelartruppen Milds förtroende för tränarparet?

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag frågar sig signaturen "Sirlando" vad som har hänt med Blåvitt sedan förra säsongen.

Efter lördagens förlust, är det många som känner en viss förtvivlan inför hur IFK Göteborg skall gå vidare. Exakt hur denna lösning ser ut, är det många som har idéer om. Det enda som de flesta verkar vara överens om är att det måste till en förändring på något sätt.

Om man ser till de matcher som spelats denna säsongen, så skiljer det en hel del från föregående säsong. Jag vill här försöka förklara hur jag ser på saken. Detta handlar inte om att hänga ut vissa spelare eller andra personer, utan är endast en sammanfattning av hur jag själv uppfattar det som hänt det senaste året.

Ni kan historien nu, men vi tar den igen.

Under första halvan av förra säsongen (som här får agera exempel) så visade spelarna en otrolig glädje, och ett enormt självförtroende. Man sprang och kämpade för varenda passning och det kändes som om våra spelare hade ätit taggtråd inför matcherna.
Som ni alla vet, tappade vi Pontus Wernbloom och Mattias Bjärsmyr under sommaren, vilket skulle visa sig vara oerhört svåra att ersätta. Till råga på detta råkade några spelare ut för långtidsskador.
När sommaruppehållet var över så hade vi hittat, vad Håkan med flera trodde skulle vara ersättarna. Vi var redan då många, som var osäkra på om man verkligen skulle kunna fortsätta med det framgångsrika spelsystem som vårt lag hade visat upp under våren.
Nu gick det bra till sist, trots spelarförlusterna, men om vi skall vara ärliga så återfanns aldrig det där härliga spelet som vi hade blivit så bortskämda med på vårkanten. Hösten präglades istället av den ena kämpainsatsen efter den andra som gav oss oväntat många poäng.
Inför denna säsongen, så värvades Pär Ericsson och förhoppningarna att Pär skulle vara den "nye Wernbloom" var stora. Pär hade under 2009 visat på bra egenskaper som centertank i Gais, och enligt pappret hade vi nu ett mycket slagkraftigt elva att ställa på benen.

Efter att ha sett de första 8 omgångarna av Allsvenskan 2010, så dyker direkt följande frågor upp i mitt huvud.

¤ Är det rätt att fortsätta jaga efter det spel som vi hade innan Pontus såldes?
Om jag skall vara ärlig, så känns det lönlöst att söka efter en ny Pontus, som skall gå rakt in i laget och ha samma spelsätt och ta den plats som han hade. Han var en spelare som vann oerhört mycket på att bara visa sin vinnarinstinkt. Inställningen smittade av sig på övriga spelare, som höjde sig både ett och två snäpp. För varje match som gick, blev det mer och mer uppenbart att killen var en stor anledning till våra framgångar under våren.

¤ Om vi inte hittar denna nya Pontus (vi har trots allt provat ett antal spelare i den positionen sedan han lämnade), skall vi då verkligen fortsätta med samma spelidé?
Det grundspel, som alla lag måste ha, verkar idag vara bortglömt då man istället stirrar sig blind på vem som skall spela target-player. Pontus hade en förmåga att bjuda på delikata framspelningar, samtidigt som han vann mängder med dueller och andra-bollar. Idag har vi ingen sådan spelare. I alla fall ingen av de spelarna som än så länge har fått chansen, har kunnat uppvisa dessa kvalitéer.
Är det då kanske istället läge att gå över till att spela med 2 anfallare på topp (Pär och Tobbe) och en bolltalang (Elmar) tillsammans med en jordfräs (Gurra eller Seb) på mitten? Speed på kanterna går ju att lösa med till exempel Bärken/Sana/Söder.

¤ Vad har hänt med Gustav Svensson och Sebastian Eriksson, som förra året ägde mittfältet?
Det är en fråga som möjligtvis kan hänga samman med ovanstående. Detta är rena spekulationer från min sida, men kan det vara så att de helt enkelt inte känner samma förtroende för spelarna runtomkring som inte klarar av spelidén, vilket i så fall leder till att de kommer fel in i dueller och uppvisar illa timing i sina löpningar och tacklingar? Man överjobbar helt enkelt, och hamnar för långt ifrån sin motståndare och får då svårt att hinna rädda situationen.

¤ Hur är stämningen i truppen? Har spelarna samma förtroende för tränarna som Håkan Mild säger sig ha?
Detta är en oerhört viktig punkt, som måste tas tag i redan nu, innan det är för sent. Vi har trots allt ett Europaspel som väntar och det är snart dags för Svenska Cupen.
Om ryktena stämmer, så är stämningen inom truppen allt annat än på topp. Det ryktas om kompismentalitet, och att tränarna helt enkelt har blivit för mycket "best buddy" med en del av spelarna.
När Rehn/Olsson kom till IFK Göteborg, så kom de i precis rätt läge. Efter några turbulenta år med bl.a Arne Erlandsen som tränare, och en hel del skriverier i media om skatteproblem, behövde klubben en stabil och trygg tränare som kunde få spelarna att börja tänka på fotboll igen. Valet föll på Rehn/Olsson, som vi har mycket att tacka för. Spelarna började så smått uppvisa en trygghet på planen och en känsla av harmoni i truppen spred sig. Resultaten infann sig till sist, även om en del laguttagningar kritiserats under åren.
Däremot så är frågan om detta nu har gått lite för långt. Är det verkligen så bra att tränarna nu har blivit mer "kompis än tränare", som en anonym källa uttryckte sig på en träning häromveckan?
Det är många som anser att man absolut inte skall röra Stereo, utan att de är heliga kor. Jag kan hålla med om detta till en viss del.
Är det kanske läge att redan nu sätta en gräns? Göra klart för spelare och tränare att detta är sista säsongen som Stereo kommer att träna vårt lag, och att det nu helt enkelt är upp till samtliga att köra järnet i den kommande cupen och det som kvarstår av säsongen!
Eller skall vi sätta gränsen redan vid sommaruppehållet?
Jag tror mer på det första alternativet, då jag vill att en ny tränare skall få en ärlig chans och en hel försäsong på sig att hitta rätt lag och spelsätt. Annars är risken stor att vi gör som AIK när de bytte ut Richard Money år 2004. Vi vet ju alla vad som hände med dem efter det.
Ser man på hur tränarduon agerar under matcherna, så skiljer det sig en hel del från många andra tränare. Jag gillar Stereo skarpt, men ibland kan man fråga sig om det inte krävs en tränare som är mer engagerad och visar mer känslor under hela matcher. Se t.ex på en sådan som Mourinho, som manar på sina spelare i 90 minuter och är oerhört delaktig i allt som sker. Är det en sådan ledartyp vi behöver istället för "armarna i kors vid sidlinjen"? Vad tycker ni själva?

¤ Varför skapar vi så få chanser i våra matcher?
Även detta är en gåta, och har antagligen ingenting med vårt spelarmaterial att göra. Jag skulle snarare säga att det har med inställningen att göra. Vi har sett det under de 2 senaste matcherna. Mot Elfsborg var inställningen en helt annan än vi sett i tidigare matcher. Spelarna sprang och kämpade, vann dueller och gapade på varandra för att tagga till. Igår kunde vi se detta under en 20-minuters period i Åtvidaberg.
I samband med vår kvittering igår radades det upp bra lägen på främst vänsterkanten. I mina ögon så är detta den utdelning som vi får om våra spelare kan tänka sig ta en extra löpning för någon av sina kamrater.
Om våra spelare inte löper i luckorna utan boll, så kommer vi aldrig att skapa några ytor för övriga spelare. Är det däremot så att spelaren löper i luckan för att dra med sig en försvarare eller två, så kan man ge sig f-n på att det öppnar sig luckor på andra ytor som vi kan dra fördel av. Är det så att försvararna INTE följer efter dig i din löpning, så skrik som en idiot, för då är du uppenbarligen helt fri och bör vara ensam med målvakten.

Det finns mycket att säga, och mycket att önska. Detta är endast mina tankar och funderingar och absolut ingen universallösning.
Däremot så är det läge för förändring, då detta uppenbarligen inte verkar fungera.

Vi supportrar kan inte göra annat än att fortsätta sluta upp på matcherna, och ge vårt lag vårt absolut bästa stöd. Övriga delar bör vi lämna till de som tar beslut i frågorna, även om våra åsikter och tankar givetvis måste ventileras.

Kom igen Blåvitt! Vi stödjer er i med- och motgång! Knyt näven nu, och visa på torsdag i matchen mot Malmö att alla tvivlare har fel.

/Sirlando