Femettan på Ullevi - Sveriges egna vulkanutbrott!

FRANKIES MAYHEM. Oj, jävlar vilken vändning det blev i går. Inte för vår allmänna formkurva - det är alldeles för tidigt att säga något om den - men ändå. Det vändes och vreds åt alla jävla håll på Gamla Ullevi, den här söndags-"förmiddagen". När jag satt och laddade upp på Egg & Milk vid Sveaplan med en god vän inför den här lunchmatchen gjorde jag kapitalfelet att såga Jakob Johanssons ordinarie plats, längs med fotknölarna dessutom. Detta trots att jag själv högljutt gick till försvar för honom här på BaraBen, när kritikerstormen blåste som värst under 2009.

Min åsikt före lunch var - Jakob är för långsam.

Min åsikt efter lunch blev - det spelar ingen som helst roll. Jakob Johansson är en spelare som har en finurlig teknik, men en älgande löpstil likt Jimmy Svensson som gör att hans nätta touchspel ofta överskuggas av den senare egenskapen. Det är lätt att glömma bort hur kan på något märkligt sätt lyckas vinna bollar på offensiv planhalva, när han i nästa skede på ett tydligt vis förlorar löpdueller mot motståndarnas mittbackar. Men i går påminde Jakob oss om att han inte ska vara "snabben", han är inte den som i första hand ska ta djupledslöpningarna och bidra med speed till vårt spel. Han visade att han inte är en djupledsforward, som Hysén.

I går var han helt enkelt bättre än Hysén.

När Jakob Johansson gjorde 4-1 målet tappade jag det helt. Jag fick för en sekund för mig att han gjort hattrick och skickade min, i New York specialinköpta Yankees-keps, all världens väg ner mot Young Fellows på läktaren under oss. Jag hoppas att den grabb eller tjej som hittade kepan inser vilken modern klenod han eller hon fått tag på. Först efter matchen började jag räkna målskyttarna på min vänsterhands fem fingrar, sådär lagom många för att hantera målskyttarna för dagen. Då insåg jag att jag kört min fåniga - men till eget försvar sjukt spontana NHL-tribut - helt i onödan.

Jakob hade ju "bara" gjort två mål.
Men vem bryr sig?
Det var värt så in i Island mycket mer än det.

Utvisningsläget - en långboll.
Selakovic går in i en närkamp och vinner bollen vid mittcirkeln. Han tittar upp och ser att Hysén går i djupled, skickar en boll på 30 meter in i ytan bakom Elfsborgs backlinje och Glenns son får löpa. Resten känner vi till. Hysén först på bollen, målvakten kommer fram i vild panik och krokar i vår stormande anfallare - som just petat bollen förbi den skrikande australiensaren - och frilägesutvisningen är ett faktum. Vid frisparken som slås efter utvisningsläget är det faktiskt rätt klantigt att inte Blåvitt är mer uppmärksamma, då Teddy "Bosman" Lucic snabbt backar ner till mållinjen, vilket öppnar för att flera blåvita spelare hade kunnat ställa sig rakt framför målvakten när Hjalmar Jonsson kickade till bollen.

Kvitteringen - en långboll.
Det är förvisso en fast situation, en frispark vid mittlinjen. Men lik förbannat så är det en lång boll som går över en hel planhalva, som ligger bakom målet vid utjämningen. Här lyckas Seb revanschera en i viss mån blek säsongsinledning genom att ta vara på sin egen retur och oj oj oj om han ville visa revanschens huggtänder vid målfirandet, genom att sparka till reklamskyltarna vid klacken på ett sätt som bara skrek "se, jag kan fanimej lira boll" halvvägs till Borås.

Stolpträffen - en långboll.
Sebastian vänder upp mitt på egen planhalva och drar en boll på drygt 30 meter ut mot Hysén som löper till höger sidlinje och tar emot. Med en nätt onetouch till Sella inleds den löpning som resulterar i ett inlägg som Jakob får träff på - i stolpen - och avslutas av att Bärkroth så när kan stöta in bollen i öppet mål. Nu vädrar Blåvitt ordentligt med morgonluft.

Ledningsmålet - en rush mot mål.
Efter lite flipperspel blir Hysén nedsparkad, ja i alla fall får han en vindpust mot sina ben och ramlar ihop. Då har Blåvitt noterat vad Elfsborg gjorde vid förra frisparkstillfället och tar tillfället i akt att utnyttja deras inrush mot egen mållinje. Kolla in reprisbilderna så ser ni vad jag menar, när en Elfsborgsförsvarare precis innan frisparken ska slås rusar ner från muren mot egen mållinje följer Selakovic den här gången med honom ner mot målvakten och stör honom på ett smidigt vis. Så när det enbart skanderades Hjalmar Jonssons namn efter frisparksmålet som gav Blåvitt ledningen, ger vi nu i efterhand en välförtjänt eloge även till Stefan Selakovic som effektivt stöd Elfsborgs målvakt vid precis rätt läge. Det kanske inte ser ut att vara speciellt betydelsefullt, men det är nog för att störa deras målvakt under bråkdelen av en sekund - och sedan är det för sent. Pang, bom, ledningsmål.

Punkteringen - en krossboll/långboll.
Någon får bollen i ett tillbakaspel på vänsterkanten, kan det ha varit Gustav, eller Ragnar kanske? Ja, hur som helst skickar han en diagonal långboll över offensiv planhalva till en framstörtande Adam Johansson, som på två touch skickar in bollen i en perfekt både till Jakob Johansson - som i sin tur skarvar den rätt på Elfsborgs målvakt. I läge två är det förvisso smått på fotbollsmässigt tjänstefel att Jakob inte sätter bollen i öppet mål, med tanke på att han har målisen liggande på marken, men med lite envishet från både honom och Selakovic så får de in den. Här avgörs den fortfarande väldigt jämna matchen och snålblåsten över Gamla Ullevi känns plötsligt som luften som går ur Boråslaget.

Fjärde målet - en långboll.
Den här gången är det inbytte Erik Lund som tar ett kliv in i banan, tittar upp och ser att det finns en yta på Hysén i djupled. Han drar bollen framåt men en Elfsborgsback får skallen på den framför sin blåvita kombattant och bollen går ut till höger. Där susar Selakovic fram, snappar upp bollen i höjd med offensivt straffområde, löper framåt ett par meter och skickar in en rullande "snett inåt bakåt" där Jakob hittat sin löpväg perfekt och kan dunka in bollen rätt så ostört till tremålsledning.

Femettan - kortpassningsspel.
Här har vi målet som avslutar festen på Gamla Ullevi, resultatet av ett anfall som börjar med ett smånätt kortpassningsspel där Elfsborgsspelarna börjat hänga med sina huvud och låter Lund och Gustav väggspela sig framåt på offensiv högerkant innan bollen via Jakob, Hysén och Erik Lund (igen) skickas vågrätt med planens längdriktning till Söder. Crash, boom, bang. 5-1. I det läget hade Robin "Sänker Djurgårn' med sina mål" Söder redan visat att skadeperioden ägnats med Messi på FIFA genom långskott, eget skott vid öppet passningsläge till Hysén och en frenesi som allsvensk publik saknat att få ta del av. Det kunde inte blivit ett bättre slut på den här matchen.

Sammanfattningsvis hoppas jag att en och annan person nu förstår varför vi tränar på så kallade "långbollar" på Kamratgården.

Buade ni åt dem i går med?

Visst, Fredrik Risp går bort sig vid 0-1. Han är helt enkelt inte på tårna i den sekund som Martin Ericsson rycker framåt och hamnar därmed snabbt på efterkälken. Men det märks verkligen att Rispen är på rätt väg, han uppvisar ett defensivt positionsspel som gör att brytningarna och nickduellerna ser så enkla ut. Det är en konst det med, att göra det svåra till något simpelt. Där har vi en brinnande eld, ett hjärta, en trygghet att bygga vidare på. Något som kan täppa igen det läckage som försvaret drabbats av under de senaste matcherna. En go reserv, så att säga.

On an other note - fy fan vad jag älskar att se Blåvitt spela 4-4-2 igen.

Till sist ska Elfsborgs inhoppande målvakt, vem han nu än är, få ett hedersomnämnande. Han gjorde en jätteräddning, vi snackar en s j u k räddning, på Nicklas Bärkroths genomstickare och skarpa skott i 38:e matchminuten, han gjorde två sanslösa räddningar före Jakobs 4-1 och agerade med en pondus som inte hör hemma hos målvakten i ett lag som rasar samman mer och mer för varje matchminut som passerar. Jävligt bra insats av keepern, trots de mål som rasslade in bakom honom.

Men det är klart, i segerns stund är det alltid lätt att vara bussig.