7 dagar kvar: Revansch 2010 kommer till Göteborg!

MUSIK. Det står inte skrivet i stjärnorna att Joel Alme ska sjunga sina numer välkända strofer inför matchen mot BK Häcken på måndag. I alla fall inte i egen hög person. När musikanläggningen krackelerade (2:00 in) före fjolårsmatchen mot Brommapojkarna så upplevde vi en känsla av tomhet när tonerna av "A young summers youth" försvann.

I ett par sekunder.

Därefter ekade sången spontant från läktarna. En röst, ja det kändes så, sjöng från läktarplats, från den volymmässigt så starka blåvita klacken. Alme var inte där längre. Han tog tåget hem till Stockholm efter sitt episka liveframträdande på en hysterisk hemmapremiär i påskhelgen. Nu när högtalarna inte längre ville bära vidare hans toner ut i det fotbollsfort som vant sig vid delaktighet - så riskerade fenomenet "Snart skiner Poseidon" att få ett abrupt och pinsamt slut.

Men inget spelade någon roll. Låten - fenomenet - var nu större än artisten (5:45 in). Större än musiken. Större än det svenska tabu som vill få en att gömma sig bakom ett skränigt ljud från en högtalare, om jag nu ska få för mig att sjunga lite.

Den levde ett eget liv på läktarna. Nu är det dags för fortsättningen.
Andra halvlek. 2010. Revansch. Let's go. Nu jävlar. Nummer 19.