Uppehåll i fotbollsallsvenskan

Vem avgör egentligen om man är sinnessjuk?
Jag går runt i lägenheten och tänker på Ragnar Sigurdsson.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Fram. Och. Tillbaks.

Jag går ner på gräsplanen där ungarna brukar lira. Sparkar på en pinne och låtsas göra mål. Rusa fram till klacken och höra deras sång "Ääääänglarna, änglarna är bäst. Vi är det bästa...". Sedan faller jag ner på knä. Jag skakar i hela kroppen.

Varje gång jag kör ner för Nya Allén stirrar jag så maniskt på reklamskylten som täcker över Blåvittshoppen att jag nästan brakar in i bilarna framför mig. Det är tydligen ett jävla rödljus i hörnet mot katolska kyrkan. Det är svårt att andas.

Pontus Wernbloom står och babblar om något U21-lag på tv. Han gör det på webben. På Youtube. I tidningarna. På text-tv. Pontus Wernbloom har förvandlats till spöket som förföljer mig från morgon till kväll. Han är inte kvar i Blåvitt, så vad fan ska hända nu? Det är svårt att samla tankarna.

Ärligt talat, mem avgör egentligen om man är sinnessjuk?
Jag tror jag är på god väg.

Uppehåll i Allsvenskan är som att vänja av sig från heroin. Det är rätt svårt. För att ta till tidernas understatement. Det är som att dra ut sina egna tänder med en häcksax, som att gå till frisören genom att stoppa huvudet i en luftvärnskanon, som att ha sex genom sätta sig i en avfallskvarn. Det här är livsfarligt för samhället. Jag tror min kropp är på väg att explodera.

Jag måste få reda på vem som egentligen avgör om man är sinnessjuk?