Barcelona dag två: 4-4-2, 4-1-4-1, 4-5-1, 4-3-3, 4-4-1-1?

BARCA09. Kärt barn har många namn. Och ett kärt barn är det. Blåvitt är så intimt förknippat med 4-4-2 att föreningstidningen namngavs efter formationen. Och när IFK spelade europeisk toppfotboll var det utåt sett med en 4-4-2-formation, medan det i verkligheten snarare handlade om ett 4-5-1/4-3-3-spel, fast man inte riktigt vågade säga det. För Blåvitt är 4-4-2 och 4-4-2 är Blåvitt.

Det har naturligtvis experimenterats med formationen i enstaka matcher under de senaste åren—ett notabelt exempel är när Arne körde 3-5-2 (dessutom med två mycket offensiva "ytterbackar") mot Malmö 2005 då det saknades mittbacksalternativ—men i grund och botten har det varit fyra fyra två som varit grunden så länge jag följt Blåvitt. Fram till i höstas.

För när Rehn och Olsson gick över till vad åtminstone de kallar 4-1-4-1 var det inte något smygande med formationsbytet som under Champions League-åren. Och får man tro på vad man sett under försäsongsmatcherna och vad man sett i dag så är 4-1-4-1 definitivt här för att stanna. Men kommer man gå ifrån guldsäsongens de facto lyckade 4-4-2 helt? Jag är inte så säker.

Det är naturligt att man ägnar en hel försäsong åt att låta spelarna bekanta sig än mer med det nya systemet, 4-4-2 sitter förmodligen tillräckligt djupt rotat i merparten av de Blåvita ändå. Att kunna variera sig mellan de båda formationerna kan vara grunden till en riktigt lyckad säsong i år där man kan spela 4-4-2 mot de sämre lagen som kommer att backa hem och ge dåligt med yta för ett snabbt 4-1-4-1-spel (lex Trelleborg borta), och sedan gå över till 4-1-4-1 mot de mer anfallsinriktade lagen (lex Elfsborg hemma).

Men är det egentligen någon större skillnad? Att 4-5-1 och 4-3-3 skiljer sig åt ytterst marginellt tror jag att de flesta är ense om. Det handlar i grund och botten bara om hur offensiv yttrarnas grundposition är. Och att 4-1-4-1 är en variation 4-5-1 säger sig självt. Men hur kommer då 4-4-2 in i ekvationen? Jo, allt handlar om Pontus Wernbloom. Pontus har ju i det nya systemet fått en roll som är helt skräddarsydd för att passa hans spelstil—murbräcka, löpningsvillig, bollmottagare, bollfördelare, finlirare och köttare.

Egentligen är 4-1-4-1 lite av ett 4-1-3-1-1 där det inte bara är vigt en defensivare mittfältsroll åt Gustav Svensson, Tomas Olsson eller Sebastian Eriksson, utan även en offensivare mittfältsroll åt Pontus. Det hade lika gärna kunnat kallas 4-4-1-1 med andra ord. Och då är vi inte så långt ifrån ett 4-4-2-spel längre. När Pontus går upp i banan för att ta emot boll eller när han driver upp boll så är han plötsligt tillbaka i sin anfallsroll och då är vi tillbaka hos det gamla klassiska Blåvitt. 4-4-2. Det känns tryggt.