Guldmatchen 2007 - meningen med livet

GÄSTKRÖNIKA Under parollen "Nya interaktiva BaraBen" kommer vi publicera era läsares tankar, analyser, bilder och texter under de trötta, tysta vintermånaderna. Både ris som ros, både hyllningar som kritik. Vill du bidra? Maila BaraBen. I dag är det dags för en gästkrönika om den absoluta och totala lyckan, av signaturen "En vän till Mamadou Diallo".

Regnet öste ner. Daggen som fanns på gräset nästan frös till is. Den starka vinden gjorde regndropparna dubbelt så kalla. Träden var kala och löven som en gång funnits där låg utspridda över gatorna. I dag var det en typisk oktoberkväll som svepte in över Göteborg. Det var i dag som IFK Göteborg skulle vinna SM-guld, för första gången under hela min livstid.

Jag och mina kompisar hade bestämt träff på Ullevi ungefär 90 minuter innan matchen skulle starta. Vi kunde inte vänta så länge, så vi bestämde oss för att träffas cirka två timmar innan matchstart istället. Vi ville gärna vara nära arenan eftersom den gav oss en slags injektion av lugn. När man var utanför Ullevi tänkte man på all den prestige och alla andra saker som hör till när man vinner SM-guld. När det väl var dags för matchstart lade sig pirret som en stor boll inuti magen. Och den bara växte och växte. Inne på ståplats pumpade hjärtat och man kunde långsamt se hur de tomma platserna på arenan långsamt försvann. Plats efter plats försvann och temperaturen inne på Ullevi bara steg och steg.

Ute på stan hade stämningen varit på helspänn i flera dagar. Alla Sveriges medier pratade om det första guldet som den gamla mästarklubben var på väg att ta på väldigt länge. Hela Sverige tänkte på IFK Göteborg och matchen på söndag. Ingen kunde undgå att missa det, ingen ville heller undgå att missa det. Detta var en av de absolut viktigaste matcherna IFK Göteborg någonsin spelat under föreningens historia.

Regnet fortsatte att ösa ner, Vinden blåste nästan kuling och kylan fortsatte att hålla i sig. Trots detta var det ingen som frös inne på Ullevi. När spelarna sprang in på planen bemöttes de av ett dån från 42 000 åskådare. Dessa elva män hade en hel stads förväntan på sig. Förväntningarna var enorma och om de skulle vinna skulle de hyllas men om de skulle förlora skulle de sågas. Denna match betydde allt. Det är vid såna här stunder fotboll är som bäst och man fullständigt struntar i att det öser ner.

Samtidigt kändes det som om jag inte riktigt var där. Säsongen 2007 började tungt, nattsvart till och med. Förlust efter förlust radades upp. Det var i och för sig väntat eftersom Blåvitt föregående år hade slutat på en blygsam åttondeplats. ”Experterna” tippade inte ens att Blåvitt skulle nå en topp fem placering, vi såg ju senare hur det tipset gick. Ändå trodde jag på något sätt att IFK skulle vinna guld, trots fjolårets placering, trots tipsen och trots tränarflykten. Det var vår tur nu. Vi hade alla hopp om SM-guld och hoppet kan man inte få bort.

Väl inne på Ullevi hade IFK just gjort 1-0. Helt plötsligt försvann allt pirr som nyss hade funnits där. Nu visste jag att dem skulle greja det. Det var jag helt säker på. Läktarna gungade och händer höjdes mot skyn. En stund senare kom 2-0. Jag kände en otrolig lättnad, ungefär som om man tog av 30 kilo från mitt bröst. Sången skanderade mellan läktarna på Ullevi. Tänk dig 40 000 sjungande supportrar som sjunger bara för att heja fram sitt Blåvitt. Det är någonting man inte hör varje dag. Det var också nu man började känna att allt hopp om SM-guld började slå in.

Den stickande känslan av bengalrök som letade sig in genom näsan. Speakerns röst som vädjade till publiken att hålla sig kvar på läktarna. Sist men inte minst det iskalla regnet som smattrade mot publiken på Ullevi. Just nu var de här tre sakerna de ljuvligaste på hela jorden. Slutsignalen gick och 15 000 lyriska supportrar stormade planen i vild glädje. Medelålders män kysste spelare och tränare för att visa sin uppskattning, Glädjen var total och IFK Göteborg var svenska mästare i fotboll år 2007.

Nu när jag äntligen var där efter alla dessa år visste man inte riktigt vad man skulle säga eller göra. Jag ställde mig själv frågan, Är det så här det känns att vinna SM-guld? Just då kunde jag inte tänka mig något annat svar än att mitt enorma glädjerus som forsade genom kroppen gav svar på tal. "Det är alltså så här det känns att vinna guld", tänkte jag. Efter det stormade jag planen och skrek ut min glädje högst av alla på hela Ullevi. Detta var utan tvekan det absolut lyckligaste ögonblicket jag någonsin har upplevt.

Känslan att mitt lag, Göteborgs lag, är bäst i Sverige igen.

/En vän till mamadou diallo