Hankins: Riksclownen Rydström måste sluta gnälla

KRÖNIKA En underdog kommer undan med gnäll - mästare måste lära sig ödmjukhet.

I och med att jag jobbar som krönikör och skribent beskylls jag ibland för att vara en mediehora. "Du vill bara söka uppmärksamhet och är inte intresserad av journalistik", kan det låta. Ibland kanske de till och med har rätt. Men jag har hittat min överman. Jesus vad trött jag är på Henrik Rydström.

Det finns en charm med att varje lag ska ha sin tjötgubbe. En sådan där kille som alltid snackar mer än han presterar, en som hånar alla omkring sig och tror sig vara bättre än han egentligen är. Men den charmen är något som måste förvaltas väl för att den inte ska spilla över i obscent uppmärksamhetssökande. Här går det tyvärr utför för mister Rydström.

Just nu känns det som att det inte passerar en enda allsvensk fotbollsmatch utan att Rydström gnäller på sin blogg, rasar i sin krönika eller blir intervjuad om senaste pest- och kolerakänslan han grävt fram från den småländska myllans rödaste inre.

Kalmar FF ägnade ett par år åt kollektivt gnäll om en hemsk medieskugga. Storstadslagen hade ställt sig i vägen för medieljuset och någonstans där i den mörka silhuetten doldes de tjongande kalmariterna som valt en kalsong som klubbmärke.

Klubben med kalsongen i klubbmärket blev snabbt till killarna i kalsonger när en småkul hemvideo från Kalmars träningsläger gick på nationell tv. Men när kritiken planenligt kom mot hur spelarna svinade, söp och sprang runt nakna så var medierna plötsligt orättvisa enligt de gnälliga grabbarna från östkusten. Rydström var missnöjd i skuggan, snabbt blev han missnöjd i rampljuset.

Men visst är han härlig på många vis, den hetsige Henrik. Han vågar ta bladet från munnen och ställa till med lite kontrovers. Om fler yttrade sina åsikter på ett sätt likt den lille skallige i rött så skulle hela den svenska fotbollscenen bli mer attraktiv för både medier som fans. Men problemet är att Henrik Rydström aldrig kniper igen. Aldrig.

Om det inte är dåligt med uppmärksamhet så är det fel uppmärksamhet. Om det inte är gnälliga motståndare så är det filmande motståndare. Om det inte är, äh, ni fattar poängen.

Till en början så är det charmigt. Då kommer han och hela Kalmar undan med sitt konsekventa underdog-perspektiv och medföljande medielipande eftersom de varit fast i en svår position. Ett tabellmässigt, publikt och ekonomiskt underläge mot jättarna i det berömda rampljuset har gett Kalmars hjältar ett litet utrymme för sitt mediala martyrskap.

Rydström har älskat rollen.

Men nu är Kalmar FF utan tvekan säsongens bästa fotbollslag. Trots förlusten i svenska cupen går de fram som en ångvält i Allsvenskan och dominerar idag den inhemska fotbollsrapporteringen i alla tänkbara medier. Senast idag så jämfördes bröderna Elm med bröderna Norddahl i ett smått bisarrt SVT- inslag.

Nu måste Kalmar och då främst Henrik "motormouth" Rydström lära sig en ny roll. Som dominant och vinnare är det inte attraktivt att vara den gnälliga kusinen från landet. För när motgång aldrig är ens eget fel utan domarnas, motståndarnas eller till och med vindens - så börjar Kalmar bli lika gnälligt och patetiskt som det Djurgården de alltid älskat att hata.

Jag efterlyser lite ödmjukhet från Rydström och hans Kalmar. Ska man dominera svensk fotboll bör det ske med lite stil och klass, inte med handboken till bonnakomplexets hemligheter under armen. Annars har allt gnäll endast varit skramlandet av en stor tom tunna. Skramlandet av ett par röda kalsonger på det halvtomma Fredriksskans.

Krönikan publiceras även på Fotbollsverige.se