Det är svårare att vinna i Allsvenskan än i Europa

FRANKIE FREESTYLE Analysen av det kollektivistiska ledarskapet inom föreningen sedan kedjan Roger-Håkan-Gertmo-Rehn/Olsson återtog GöteborgsKamraterna från Halse och Mats Persson är väldigt tydlig om man studerar vår historia. Håkan Mild återgår medvetet till Ruben Svenssons och Roger Gustafssons framgångsrecept genom att plocka in två spelare från hans era att leda laget och genom att satsa på att plocka upp eget från U-laget, så som han själv och halva truppen under 90-talets första halva blev upplockade av Roger.

Att individualister inte platsar i den här filosofin är som jag ser det bullshit, för det finns en stor skillnad på att vara individualist som fotbollsspelare men ödmjuk och kollektivistisk som individ (från Jesper Blomqvist i dåtid till dagens Tobias Hysén) medan det är en annan femma att vara individualist både på plan och utanför (Kennet Andersson i dåtid till exempelvis Samuel Wowoah "idag").

Individualister och tekniska under är utan tvekan mer än välkomna in i föreningen och föreningens idelogiska idé, men de måste vara ödmjuka människor som passar in på andra plan med. Vi bygger en helhet idag, det finns åter principer i föreningen.

Jag ser nytänk i Roger som inte fanns i Svennis-eran i exempelvis hur man:
- Började värva spelare mer konsekvent utanför sin egen region
- Började punktbevaka Elitfotbollslägret som första lag
- Lade om träningen efter Champions League-säsong
- Satsade på U-lagen, innan Roger fanns i princip bara Johnny Ekström på 15 år som gått från ungdomsleden upp i A-laget och lyckats...
- Tänkte om kring varför spelare lyckas, de så kallade "rebellerna" som Roger införde som begrepp för spelare som skulle värvas till ungdomsleden, som inte brydde sig om vad tränaren sa utan som försökte apa efter världens bästa spelare.
- 4-3-3, även om ingen pratade om det så vågade Roger göra sådant som var mot föreningens policy. Alla kallade det för 4-4-2, men ofta spelade vi med 4-3-3 där Blomqvist och Micke-Martin spelade ytterforwards. Helt out of the box jämfört med 80-talet.

Listan kan göras lång, Roger Gustafsson var en nytänkare som tränare för oss, inte någon som fortsatte 80-talets arbete. Detta "nytänk" har föreningen åter börjat jobba efter på många områden, därav jämförelsen till Rogers epok på 90-talet och inte Svennis-eran på 80-talet. Jämförelsen går till den epok som gav oss största Europaframgång i "modern" (läs Champions League-befintlig) tid.

Precis därför blev förlusten mot Basel så jävla hård. För analysen var att vi faktiskt, i det tysta, så var på väg ut för att chocka Europa igen. Laget hade den där respektlösheten och anpassningsviljan till motståndets svagheter som gör att de på en bra dag kunde slå en hel rad internationella jättar. Självklart är det en massiv katastrof av domaren när han dömer straff på en solklar nick från Hjalmar Jonsson. Men det är inte därför vi förlorar, vi förlorar för att vårt huvudspel på fasta situationer var helt katastrofalt. Under all kritik. Uselt och svagt. Juniorklass. Varje luftsituation i defensiv box var ett läge att placera sitt hjärta i halsgropen på grund av vårt miserabla lustspel.

Det är därför vi förlorar vår viktigaste match på ett dussintal år. Om vi får behålla laget och fortsätta på samma väg så bygger vi ett klassiskt europakollektiv som kommer ta tillbaka vår rättmätiga plats bland de stora klubbarna på kontinenten. Om vi kan locka talangerna att stanna i Allsvenskan istället för att gå till skräplag i Danmark och Holland kan vi återvända till den stora scenen. Om vi klarar av att hålla skärpan och vinna Allsvenskan en gång till. Det sistnämnda är faktiskt mycket svårare än att ta sig till Champions Leagues gruppspel.
_____________________________________