BaraBen.com:s chefredaktör och grundare avgår

BARABEN.COM Efter tre år i de blåvita supportrarnas tjänst beslutade BaraBen.com:s grundare och chefredaktör "Frankie" strax efter "förlusten" i Malmö att lägga pennan på hyllan. Jag känner mig helt enkelt för mätt på framgång sedan SM-guldet bägades 2007 och har inte drivkraften kvar att jaga fotbollsnyheter dygnet runt, att hetsa fans och spelare i motståndarlag, att leverera 24-7 till vår miljonpublik och så vidare. Nu får det vara nog.

Nu lämnar jag över stafettpinnen till övriga redaktionen, ni vet alla vilka ni är och ni förtjänar att få mer av det stora utrymme jag dragit till mig på BaraBen.com under de här tre åren.

Att skriva den här dagboken har varit en mycket annorlunda resa. Jag startade dagboken på en väldigt liten sajt för tre år sedan. Den blev snabbt känd och omtalad. Jag fick den ombord på de flesta Blåvittsidor via länkar och Supporterfonden och idag är den Sveriges i särklass största privata fotbollsblogg med mer än 20 000 besök i veckan (enligt Bloggportalen). Den anses dessutom inte längre vara en blogg, den här bloggen. Den anses vara "ett fenomen". Tänka sig, att jag har skapat ett fenomen. Det har inte alla gjort i livet.

I början kände jag stor kärlek till det här projektet. Jag såg dagboken som ett mycket intressant och många gånger hisnande experiment. Idag konstaterar jag att det finns något skevt och ganska obehagligt i den här dagboken. Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre.

Det finns en törst efter elakheter på nätet. Varje gång jag har skrivit något elakt om en offentlig person kan man genast känna blodtörsten bland de som kommenterar. De skrattar rått, HA HA HA, skriver att de vill ha MER MER MER och ger förslag på andra personer som de vill att jag ska vara elak mot. Det är, kort sagt, elakheter och hjärtlösheter som mina besökare vill ha. De har inget emot om jag skriver om andra saker, så länge jag regelbundet återvänder till det riktigt spännande - när jag attackerar en offentlig person för något han sagt, något klädesplagg han haft på sig i sändning eller hur han ser ut i håret. Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat - och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes. Jag hatar alla hatarna där ute, men mest av allt hatar jag mig själv. Så har det känts på sistone. Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.

Jag sitter här på morgonkvisten och läser igenom gamla inlägg, som en sentimental farbror, och förvånas av min egen hårdhet och kallhet. Och jag tänker: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Frankie har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt: "Du kan dra åt helvete, Frankie." Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför lägger jag ner mitt engagemang här nu.

Alltså. Jag återkommer ganska snart någonstans. Till dess får ni läsa Erling, Feldgrau, Disco, Whoami, Pavlo, Genrich och de andra drygt 60 skribenterna, maila in till kontakt@baraben.com och börja skriva här själv eller läsa min privata blogg. Den är också ganska kul.

Mkh
Frankie, Grundare och f.d. chefredaktör BaraBen.com