Om Supercupen och gemenskap

DISCO MOTHERFUCKER! Jodå, jag gick på Supercupen. Tillsammans med er andra sextonhundra dårar (hoppas ingen av er fick influensa efteråt!). Jag gjorde det för att jag tycker väldigt mycket om att se IFK Göteborg vinna tävlingsmatcher, och för att just den sortens matcher – okristligt tidigt på säsongen, okristligt väder, okristligt usel publiksiffra – är jag väldigt svag för. Jag blir glad på ett lite vemodigt sätt av dem, av en anledning som jag ska försöka förklara här.

Enkelt uttryckt så handlar det om gemenskap.

Jag har aldrig haft ett fast Blåvitt ”gäng.” Det säger jag utan självömkan eller någon större förlustkänsla, bara som ett konstaterande. IFK Göteborgs matcher har varit en mestadels solitär angelägenhet för mig. Jag har gått, i mina antal år, utan att någonsin riktigt skaffa det där som jag märkt att många verkar ha – en grupp hyfsat nära kompisar som man har Blåvitt ”tillsammans” med. IFK som socialt kitt.

Hur det blev så är jag inte själv riktigt hundra på. När vi var smågrabbar visste man ungefär vilka i ens omgivning som var pigga på att gå på Gamla Ullevi på helgerna: det var Gary och Glenn K och bröderna A och...ja, vad de nu hette mer.Vilka kompisar det var som satt bredvid mig i baksätet medan pappa svängde ned i Ullevigaraget (lukten av parkeringsgarage är fortfarande intimt förknippad med fotboll för mig) varierade från säsong till säsong, ibland från match till match. Förpubertalt umgänge är ganska abstrakt: det blev liksom aldrig något ”kärngäng” som utkristalliserade sig bland våra gälla röster, fula souvenirkepsar, och mjölktandade förhoppningar om att få Magnus Erlingmarks autograf.

Sen tappade några intresset och andra kontakten. Jag flyttade utomlands precis i det där ömtåliga skedet mellan ”pappa-skjutsar-och-bjuder-på-Burger-King-efteråt” och ”bli pinsamt tonårsfull på sin första bortaresa.” Missade lejonparten av varje säsong i sex år. Var av banan under den tid i livet när de flestas supporterskap sätter sig.

Sedan jag kom tillbaka för gott så har Blåvitt förblivit mer eller mindre en privatsak för mig. Inte i riktigt lika hög utsträckning som tidigare – jag har på senare år omvänt några vänner som gärna följer med ibland. J och D är de som oftast hakar på, men de saknar min hysteri och min vanmakt, min enfaldiga oförmåga att prioritera annat i livet. De tycker att det är kul att gå på fotboll och sjunga lite emellanåt, där någonstans finns skillnaden: ett sådant obekymrat förhållningssätt är mig helt främmande. Jag kan ha väldigt mycket distans till supporterlivet och de dumheter som där tillhör, men det är en självdistans som förutsätter att jag får uppträda helt utan den under pågående match (och efter den om vi förlorat.) Jag är, på gott och på ont, fast med det här laget: vi kommer inte ifrån varandra, jag och IFK Göteborg. Jag tror inte att J eller D, även om de delar mycket av min glädje och min förtvivlan, tänker på det sättet alls.

Och där någonstans hamnar vi på Supercupen igen. För där, någonstans runt minut tjugo, strax efter att nästippen domnat bort men innan tårna försvann, kom den där vemodiga glädjen som jag känner igen från andra, liknande tillställningar, när förutsättningarna är såpass dåliga att iallafall trettiotusen av vår potentialpublik hittar bättre saker att göra med sin tid.

Plötsligt försvinner massans anonymitet. Och jag hittar min familj.

För här står vi, alla de ansikten som jag sett sedan 1993. Här står vi, och kan inget annat.

H och hans bror, som jag alltid ser till att snacka med om jag får syn på dem. Johan, som jag hängde med som liten grabb på Hisingen, och som var den första person jag någonsin såg tjuvröka. Baraben-tjommarna (tjena gubbar!).Folk ur supporterkretsarna: Almgren, Toll, Räven. Han som alltid har den där tröjan på sig. Ultrasfolk, tifohinkare.

Snubbar jag aldrig växlat ett ord med, folk vars förnamn jag inte skulle kunna ge under pistolhot, men som jag förmodligen spontankramats med vid tillfälle och utan att tveka skulle kunna peka ut vid en vittneskonfrontation.

Jag kan inte deras fullständiga namn. Vi umgås aldrig privat. Flera har jag överhuvudtaget aldrig pratat med. Ändå delar vi detta, och det är mer varaktigt och självklart än nästan allt annat umgänge jag har. Vi har inte valt varandra, och flera av oss skulle förmodligen inte alls komma överens sinsemellan. Men vi ska åldras tillsammans, vare sig vi vill eller inte: vi ska växa upp och alstra barn och skaffa sittplatsårskort och börja dra med ungarna på match, och vi kommer att känna igen vissa ansikten och fundera på vad som hände med andra, och känna ett konstigt litet sting i hjärtat när vi begriper att någon vi kände igen inte kommer att komma tillbaka mer.

Det finns en värdighet i det, och en tyst känsla av gemenskap som jag aldrig riktigt hittar på derbyn eller högriskmatcher eller i stojiga bortaföljen.

Och därför blir jag lite vemodig av Supercupen. För där, mellan ironiska applåder åt publiksiffran och hastigt försvinnande känsel i fingertopparna, hittar jag människor med vilka jag ska dela resten av mitt liv.

De hade förstås gärna fått vara lite snyggare.