Individer bygger kollektivet, inte tvärtom

KRÖNIKA SVT:s Dokument Inifrån visade på söndagskvällen Lena Schermans dokumentär "Bäst barn vinner" där bland annat Andrés Vásquez är en av flera unga idrottare med engagerade föräldrar, vars fall följs. Programidén är att bygga en tes om de som tidigare kallades "hockeyföräldrar" pushar sina barn till det extrema yttersta för att se till att de blir framgångsrika idrottsmän. Caset Vásquez är ett av fallen.

GT:s Henrik Leman håller inte med tesen om att det är individerna som måste anpassa sig till gruppen utan anser tvärtom att Blåvitt borde lära sig av fallet Vásquez. Leman resonerar:

"Men en blåvit ungdomsledare måste förstå att en grabb från Sydamerika eller Sydeuropa har helt andra band till sina föräldrar än vad vi svenskar har.
En Andres har enormt mycket mer respekt för, och starkare band till, sin familj än vad en Anders har."

Det här är skitsnack. Det är faktiskt direkt fördomsfullt om man tänker efter. Tankebanan insinuerar att man som invandrare lever efter helt andra samhällsmönster än etniska svenskar. Man har närmare band till sin familj, man respekterar sina föräldrar mer och man har svårare att frigöra sig från pappa om man heter Muhammed istället för Markus. I en del fall så kan det vara så, visst. Men långt, långt ifrån i så många fall som medier och en del debattörer vill göra gällande. "Vi svenskar"? Senast jag kollade spelade Andrés genom hela sin karriär i Blåvitt för Sveriges U21-landslag. Då förtjänar man nog att kallas för svensk, även om man har rötterna i en annan kultur. Jag skulle snarare vilja påstå att vi har en situation där många invandrarungdomar härdas av ett hårt förortsklimat som frigör dem tidigare från föräldrar och omgivningens inflytande än hos motsvarande Svennebanans söner.

Ta gärna exemplet med Zlatan Ibrahimovic som kom ganska långt utan att ha en hockeyfarsa á la Vásquez som höll honom i handen. Han hade förmodligen kommit dit han är idag ännu snabbare om Malmö FF varit bättre på att få Zlatan formad efter lagets väl snarare än tvärtom. För den kampen är livsviktig för dagens fotbollsklubbar. Andrés Vásquez petades inte från IFK Göteborgs A-trupp för att han heter Vásquez i efternamn eller för att hans farsa är latino. Han petades för att han med hjälp av en usel rådgivare fick för sig att vara större än laget han spelade i. Det är ingen klyscha att så aldrig är fallet. Sätt ut Messi mot Gais på en bollplan så bevisar man tesen för de mer grafiskt lagda. Individen måste anpassa sig till kollektivet i en lagsport.

Den egentliga rasismen i allsvenskan visar sig i debatten kring Helsingborgs satsning på Afrikanska talanger. Då byts plötsligt allt snack om individens kompetens ut mot smådarrande farhågor om att" landslaget kommer försvagas om inte svenska talanger får komma fram i Allsvenskan". Helsingborg har samtidigt gått till 16-delsfinal i UEFA-cupen, den mest framskjutna position ett svenskt klubblag haft i Europa sedan Blåvitts senaste Champions League äventyr. HIF har valt sin modell och blandar svenska och afrikanska talanger med stor framgång. En kille som Razak Omotoyuzzi hade platsat i Blåvitts guldlag utan att förta sig. HIF är något på spåren, något som inte liknar IFK Göteborgs framgångsrika satsning, men är inte sämre eller farligare för svensk fotboll för det. Men just nu blickar IFK Göteborg allt mer på internationella talanger som skall in och konkurrera i deras stora ungdomssatsning.

Så jag har en känsla av att IFK Göteborg om tio år kommer att likna HIF mer än tvärtom. För när allt kommer kring så handlar elitfotboll om att vinna matcher, ligor och cuper. Det gör man genom att locka de bästa spelarna i världen till sina ungdomslag. Oavsett om de är uppvuxna i Kortedala, Abuja, Långedrag eller Yamoussoukro. Oavsett om de är lintottar eller svarta krull.

För när talanger kommer från Afrika eller Sydamerika så finns inte deras pappor med i resväskan för att hålla dem i handen. De klarar sig alldeles själva och de anpassar sig till kollektivets reglemente. Till skillnad från en del hemodlade talanger. Trots att de egentligen kommer från en kultur där bankande på bongotrummor är mer vardagligt än Playstationlirande. Frihet under ansvar. Spelare som spelar i lag. Individer som bygger kollektivet. Inte tvärtom.