Att tjäna sitt levebröd på fotbollen

KRÖNIKA Fråga valfri ung spelare i Allsvenskan vad hans dröm är. Det ärliga svaret lär i 9 av 10 fall bli "att bli proffs". Men det många glömmer är att Allsvenskan redan idag är en proffsliga, så vad är det egentligen alla unga spelare suktar och drömmer om?

För cirka 14 år sedan var IFK Göteborg ett av Europas absolut bästa fotbollslag. Det var ungefär samma år som Blåvitt för första men kanske inte sista gången helt saknade spelare som arbetade vid sidan om fotbollen. Går vi 20 år bakåt i tiden var i princip alla spelare halvtidsanställda inom vanliga yrken och spelade fotboll med en deltidslön från sin allsvenska förening. Sedan dess har Sverige och Allsvenskan kommersialiserats som ett resultat av folkhemsbyggets framgångar och Bosmandomens inmarsch i svensk fotboll.
När Blåvitt under två perioder etablerade sig som ett europeiskt topplag, främst under 1990-talets framgångar i Champions League, så växte den blåvita förmögenheten till en sådan nivå som ingen annan svensk idrottsklubb kunde drömma om vid tidpunkten. Men hand i hand med rikedomen kom den nyrikes barnsjukdomar, pengar spenderades som ogräs och utgifterna ville aldrig ta slut.

Här var IFK Göteborg i ensam gul ledartröja i jakten på att driva upp svenska idrottslagslöner till skyhöga höjder. IFK Göteborg hamnade i en negativ spiral där man år efter år såg Roger Gustafssons lag briljera på planen och den omättliga kassakistan fylldes utan någon ansträngning. IFK Göteborgs mediokra truppbreddare tjänade under en period dubbelt så mycket som stjärnorna gjorde hos en del av konkurrenterna. Det fann ingen hejd.

Tills HBK satte stopp.

När Blåvitt missade att vinna SM-guldet 1997 och "bara" kom tvåa hade vändningen redan satt sina käppar i det blåvita maskineriet. Men inom föreningen ville ingen vifta bort hybriskornen som dammat upp som ett moln kring den Kamratgårdska idyllen. Vi var oslagbara, vi skulle utan större problem ta oss tillbaka till positionen som herre på täppan. Kaxiga annonser togs ut i medierna där man efterlyste Von Rosens pokal och ville att den skulle lämnas åter till dess ägare på Kamratgården. Etablerade stjärnor köptes in för stora pengar och befintliga diton fick fortsatta rekordlöner ur den ännu så starka kassakistan. Men där tog det stopp, en ny tränare med en ny spelidé byttes mot ännu en tränare med en tredje spelidé och på bara drygt två år hade den ostoppbara blåvita segermaskinen förvandlats till en åskådare i den eskalerande penningrullningen kring svensk fotboll. Även i Blåvitt rullade kulorna, men få av dem kom in i föreningen och vi fick se den vår förening blöda riksdaler i en takt som hotade hela verksamhetens existenst.

När HBK satte stopp för Blåvitts framfart på 1990-talet och "stal" guldet från det (på pappret) "självklara" mästarlaget så var det lilla kusinen från landet som sträckte ut sitt retsamma fällben framför jätten som fått öknamnet "Köpeborg" av retsamma rivaliserande fans. HBK var och är ett budgetlag som gör förvånansvärt bra resultat med tanke på sina förutsättningar. Med förutsättningar menar vi såklart deras ekonomiska muskler, för sedan IFK brände över 100 miljoner på ett par "glada" år på 1990-talet så sätts oftast likhetstecken mellan pengar och framgång i svensk fotboll. Den som är rik den är framgångrik.

Men det är en myt som sällan stämmer. Malmö FF är Sveriges rikaste klubb men ett helt miserabelt fotbollslag. Örgryte har landets mäktigaste privatinvesterare bakom sin förening men rasade trots det ur allsvenskan och ligger hade varit ruinerat för länge sedan om det inte varit för villiga välgörare. BK Häcken har fotbollslandets mest stabila ekonomi tack vare Gothia Cup men lyckas aldrig etablera sig i Allsvenskan.

Pengar betyder inte framgång.
Pengar betyder att du blir rik.
Rikedom är inte lika med framgång.

Idag är HBK åter en nationell nyhet, något som inte tillhör vanligheterna. Men det handlar om pengar även den här gången, fast i ett lite annorlunda sammanhang. Halmstad Bollklubbs "stjärna" Dusan Djuric blev igår klar för Schweiziska FC Zürich, samma klubb som vår flyktade Andrés Vásquez hamnade i. Kanske inte en så konstig övergång i sig, om det inte vore för undertonerna kring rapporteringen av det hela.

Djuric framställs nämligen som överlycklig för att han nu äntligen får leva sin dröm. Drömmen är nämligen att bli proffs. Men proffs var han redan i Halmstad så vad är det egentligen för slags dröm som Djuric nu får uppfylld? Är det att få spela i en stor liga? Nej, FC Zürich spelar inte i någon stor liga. Är drömmen att få komma utomlands? Nej, i så fall hade Djuric kunnat gå till något land med varmare klimat eller närmare hem till Sverige som passat bättre än alptoppen han nu får sitta på. Är det då att få bättre konkurrens för att satsa på landslaget? Nej, FC Zürich är inte ens med en rejäl dos fantasi något bra lag egentligen och den Schweiziska ligan lär knappast vara hårdbevakad av landslagsledningen.

Det handlar ju såklart om pengar.

Djuric har talat så mycket om att komma utomlands och spela i olika sammanhang att de stora kvällstidningarna mer eller mindre förknippar hans namn med just den diskussionen. Spelaren som vill ut i Europa, som har en "proffsdröm". Spelare som vid en allt yngre ålder inser att de har en möjlighet att trygga sin ekonomiska framtid och lite därtill via en utlandskarriär. Drömmen om storklubbarna, drömmen om att vinna titlar och drömmen om landslagskarriär sätts allt oftare åt sidan när jakten på större pengar och tjockare sedelbuntar styr spelarnas karriärval. I bakgrunden står spelaragenterna, som i sin tur tjänar stora pengar på varje transfer och hejar på utvecklingen. För när agenten summerar sin karriär så tjänar han mycket mer pengar på att ha hjälp 20 spelare skaffa sig utländska klubbar än att ha genomfört en större transfer av en landslagsspelare. Spelare och agenter i en ohelig allians av en enkel anledning, förmögenheten som väntar runt hörnet. Jakten på mer pengar.

Men hur skall svensk fotboll regagera? Hur ska vi värja oss mot en utveckling där våra löften, talanger och framtidshopp i allt större utsträckning väljer att fly till andra länder på gott och ont för att det finns pengar att tjäna på det hela. Vem vill inte kassera in rejält med schweizerfranc under ett par år och sedan slippa jobba efter den aktiva karriären? En mentalitet som kanske skulle kunna förebyggas av att åter vända blickarna till tiden före Bosmandomen, tiden före den ekonomiska chockperioden på 1990-talet. Tiden då blåvita spelare hade ett jobb vid sidan av fotbollen.

Spelare som har ett deltidsjobb eller studier vid sidan av fotbollen får andra perspektiv på sin verklighet, sin omgivning och sitt samhälle än de spelare som lever, andas och rör sig enbart inom fotbollens smala sfär. IFK Göteborgs deltidsarbetande grabbar vann UEFA-cupen två gånger om mot fullblodsproffs nerifrån kontinenten. På samma sätt dominerade deltidsarbetande Blåvittspelare i Champions League och Europacupen. Visst har saker förändrats sedan dess, men det som förändrats allra mest är mentaliteten och inställningen hos fotbollsspelarna själva. Många av dem behöver en realitycheck, annars står de där luspanka och helt utan arbetslivserfarenhet eller utbildning när de är 35 år gamla. Trots att de chansade med ett par år som utlandsproffs i början av sin karriär.

Pär Zetterberg lyckades och gjorde succé. Men sällan pratas det om alla de hundratals svenska spelare som försvunnit från hetluften efter felaktiga klubbval där pengar dikterat besluten. En dag, jag tror det blir ganska snart, kommer någon svensk förening eller klubb gå i täten för en smart och framgångsrik återgång till semiprofessionell verksamhet. Spelare som studerar eller arbetar på en deltidstjänst på 10, 15 kanske i vissa fall 25 procent vid sidan av fotbollen. Projektet skulle inte bara forma människor som kan klara sig på ett mycket bättre sätt genom sin karriär, det skulle lära många unga grabbar värdet av pengar, värdet av arbete och vikten av att inte bara tänka kortsiktigt. Mindre lag som Gefle står där redan, men som resultat av att den ekonomiska revolutionen på 1990-talet aldrig nådde upp till dem. De var helt enkelt för små.

Sanna mina ord, en dag återkommer IFK Göteborgs första halvtidsproffs. Och det kommer inte stoppa oss från att vidareutvecklas mot att bli en bättre fotbollsförening eller ge oss mindre chanser att utmana i Europa. Tvärtom kan det bli vårt ess i rockärmen, vår hemliga styrka. Många lär skaka på huvudet idag, men utvecklingen är oundviklig på längre sikt på en globaliserad fotbollsmarknad. Idag pekar ingenting mot att min profetia skall bli sann. Men det är dels för att ingen prövat på metoden fullt ut. Sätt spelarna i ordentlig sysselsättning så bygger du smartare individer, större klubbkänsla och en mer framgångsrik social sammansättning på den svenska spelarmarknaden. Men det är alltid svårast att gå först. Speciellt när det innebär att gå mot strömmen...