Erlings 2007: Ett fantastiskt år - men inte perfekt

ÅRSKRÖNIKA I många avseenden var 2007 ett helt fantastiskt år för IFK Göteborg. Vi tog SM-guld, vi fick en ekonomi på fötter igen och vi gick framåt på många områden. Det finns så mycket roligt att skriva om – så många härliga minnen som man tar med sig resten av livet. Men obotlig perfektionist som man är så finns det även saker som man funderar över, som hade kunnat göras ännu bättre, och som måste bli bättre framöver.

Som Håkan Mild sa på guldfesten: Det här är bara början.

Håkan Mild, denne kung av Göteborg, Änglarnas profet. Utan Håkan hade jag inte skrivit dessa rader idag. Utan hans ledaregenskaper, pondus och fingertoppskänsla hade vi inte haft något guld idag. Vi har Håkan att tacka för väldigt mycket, vi som håller på IFK Göteborg. Han är navet i föreningen, och har under året visat sig vara dess viktigaste pjäs och som det ser ut nu, näst intill oersättlig. Han har karaktären att bygga upp det lag på nytt som en gång var, där han själv var med. Han får oss att längta tillbaka till ett nytt 90-tal med framgångar i Europa.

Samtidigt gör han det inte ensam. I kulisserna agerar guldtränaren från den tiden, Roger Gustafsson, som en mentor åt Håkan – och samtidigt som den som ska leverera spelare till Håkans bygge. De som tränar a-laget, Stefan och Jonas, var också med på den tiden. De vet vad som krävs, de är fast beslutna om att vi ska komma dit igen. Samtidigt flyttas barn till ytterligare fler av de spelare som var med när det begav sig upp i u-truppen. Ännu inte mer än ett tecken men trots allt; 2007 var året som det började lukta 90-tal runt Kamratgården igen. Och det är inga dåliga dofter, det vet vi alla som var med då.

För att fortsätta på 90-talstemat, och det arbete som påbörjades redan då. 1998 stod Änglagården på Kviberg klar. Roger Gustafssons drömprojekt. Här skulle han plocka fram de bästa talangerna som skulle gå in i a-laget, och så småningom vidare till de bästa klubbarna i Europa. Det skulle kosta mycket pengar, men vid endast en eller två senare lyckade försäljningar skulle det gå jämt ut. ”Om 7-10 år kommer ni att märka resultat” lovade Roger.

En av de första som anslöt till Akademin var en liten grabb från Bergsjön.

Prolog - Andres Vasquez
2003 såg jag Blåvitts P16 spela Gothia Cup. Ett härligt lag som lyckades gå hela vägen och vinna turneringen. Gustav Svensson var tydligen med men lämnade i mina ögon inga bestående intryck. Istället var det en annan, lite mer teknisk yngling som fångade min uppmärksamhet. På vänsterkanten sprang Andres Vasquez upp och ner och gjorde lite som han ville med både boll och motståndare. Grabben hade redan då varit i Blåvitt i fem år och redan då kom tankarna hos mig.

Kan den här lilla grabben bli den spelare som visar att Roger får rätt? Kan han bli den förste spelare som så småningom säljs för en summa som rättfärdigar hela Änglagårds-satsningen, funderade jag. Det skulle dröja många år innan jag fick svar på den frågan.

Jag fortsatte följa Andres de närmsta åren. I u-laget, b-laget och så småningom i a-laget. På träningarna i a-laget fick Andres alltid många tillsägelser när han var ny. Han skulle springa upp och ner, dribbla och passa, skjuta och klacka – helst samtidigt. Men det var alltid väl menat. Man ville helt enkelt så gärna att Andres skulle lyckas, för alla visste att han var talangen som vi längtat efter så länge. Talangen som symboliserade Roger Gustafssons Änglagårds-satsning

När Andres gör sitt makalösa mål mot Örebro är det en av mina lyckligaste stunder framför en tv-apparat. Och det var så underbart att det var just han som fick göra det, tänkte jag. Det är väl knappast helt otroligt att även Roger tänkte samma sak i just det ögonblicket. Andres hade lyckats, så även Roger och också IFK Göteborg som förening. Men sen vet vi alla vad som hände. Det svänger snabbt i den moderna fotbollen. Andres hamnade utanför laget och efter säsongen så bröts hans kontrakt och han for iväg till Zürich. Ibland blir det inte alltid som man tänkt sig, och så blev det sannerligen inte i det här fallet. Vad som låg bakom flytten tänker jag inte gå in på här, men en sak är jag helt övertygad om. Utan det målet som han gjorde hade det inte blivit något guld i år.

Andres Vasquez skall ha ett enormt tack för allt han gjort i IFK Göteborg genom åren. Han visade vägen - både genom att ta sig genom hela Änglagården och upp till a-laget, och genom att göra det målet – att allt är möjligt. En inställning som skulle visa sig vara enormt viktig även senare under året.

Episod ett - Den dåliga våren
För innan den nämnda Örebro-matchen såg det verkligen inte bra ut. Förluster mot AIK och poängtapp hemma mot Halmstad och borta mot Trelleborg. En extremt tveksam insats i Svenska Cupen mot Ängelholm och så vidare. Det såg ut som det gjort de senaste åren. Det var alldeles för mycket upp och ner. Och även om Örebro-matchen var en sådan match där allt plötsligt fungerade så var jag fortfarande inte helt övertygad om att säsongen skulle sluta i fullständig förträfflighet. Sådana matcher hade vi nämligen sett redan flera år innan. Även dåliga år lyckas man oftast spela en eller två bra matcher. Det viktiga är alltid att hålla en jämn, hög nivå.

Episod två - Marcus Berg dansade en sommar
En som började hålla en jämn, och väldigt hög nivå var Marcus Berg. Men i början av säsongen såg det verkligen inte bra ut. Fullständigt vedervärdiga insatser från Marcus både mot Trelleborg och AIK. Egentligen också mot BP även om han i den matchen gjorde sitt första mål för säsongen. Och kanske var det precis det som behövdes för efter det så släppte allt. Vi fick se en helt ny spelare, en spelartyp vi inte sett på många år. En riktig killer i boxen, en måltjyv. Dessutom så började Mackan komma mer och mer rätt i löpningarna, han började komma först i duellerna och plötsligt såg allt så enkelt ut. Mackan fick kröna sin fantastiska sommar genom att göra mål i den fantastiska 5-0 segern mot Kalmar, på bortaplan.

Episod tre - Svackan som alltid kommer
Men ska man återigen spola tillbaka bandet lite grann så såg det inte så ljust ut mitt under sommaren. Förluster mot de mest namnkunniga lagen på bortaplan, såsom Elfsborg, DIF, Hammarby varvades mestadels med segrar hemma mot Gefle, Gais och Kalmar. Men så kom den snöpliga förlusten hemma mot Malmö, och efter det två oavgjorda mot Helsingborg. Vi började tappa mot toppen och jag var nog inte ensam om att tro att ett nytt mellanår väntade. Vi var inne i en svacka men vi skulle som tur var snabbt ta oss ur den.

Episod fyra - Ett nytt hopp
Tidigare nämnda seger mot Kalmar, tillsammans med ytterligare en otrolig match borta mot Halmstad och en ny seger mot svåra Gefle på bortaplan gjorde att vi återigen tog kommandot i tabellen. Två oavgjorda plumpar mot Elfsborg och BP och vi tappade återigen mark. Matchen mot BP tål för övrigt att nämnas både en och två gånger, trots det trista 0-0 resultatet. Det var förvisso en plump men samtidigt var det början på en ny era.

Jag hade vid det här tillfället sett Nicklas Bärkroth spela redan 3-4 gånger i u-laget. Han hade samtliga gånger varit bra, men inte outstanding. Däremot så ser man en potential när han spelar som få andra besitter. Snabbhet kombinerad med speluppfattning och teknik. Det var den här potentialen Rehn och Olsson hoppades på när man slängde in grabben från start mot BP. Sällan har jag känt en sådan nerv inför en så ”tråkig” match. Vad skulle kunna hända? Skulle han göra succé och bonka in två mål? Skulle det bli ett fiasko som skulle knäcka lillgrabben? Inget av det hände, som tur var kanske man skall säga så här i efterhand. Hela laget var mediokert och Nicklas var inte sämre än någon annan. Han fick känna på hetluften och publiken fick se hans första allsvenska match. Det lär komma flera, det är jag övertygad om. Och en vacker dag kommer den där succén för Nicklas, det är jag lika säker på.

Episod fem - Den makalösa segersviten
För a-laget så började med matchen mot Gais en segersvit som var mycket imponerande. Vi gjorde vad som behövdes och segrade i de sista fem matcherna, något som inget annat lag i toppen mäktade med. I en jämn allsvenska klev IFK Göteborg fram och visade de sista matcherna en karaktär, inställning och vinnarskalle som inget annat lag. Därför vann vi och vi gjorde det välförtjänt. En makalös inramning på sista matchen mot Trelleborg, följt av två dagars hårt firande, fick avsluta året för våra guldhjältar. Ett stort tack – och grattis – till de spelare, ledare, supportrar och alla andra som gjorde det möjligt. Vissa av dem har jag redan nämnt, men det finns självklart fler som verkligen förtjänar att hyllas.

Episod sex - Spelarna som gjorde det möjligt
Pontus Wernbloom är en härlig fotbollsspelare och en fantastisk människa. Han står för mycket av den andan som håller på att växa just nu på Kamratgården. Han är en vinnare som är grinig när det går emot. Han är en fotbollsspelare som ständigt vill förbättra och utveckla sitt spel, han räds inte att testa nya grejer. Dessutom är han en spjuver som bjuder på sig själv, inför lagkamrater såväl som supportrar, press och sponsorer. Han är kort och gott väldigt viktig för föreningen och dess varumärke.

En annan vinnare är Ragnar Sigurdsson. Ett helt oprövat kort som kom och chockade oss alla. En back av internationell kaliber som knappt gjorde ett misstag på hela säsongen. En utomordentlig fysik och en total respektlöshet ligger till grund för Ragnars succésäsong. Dock skall det inte glömmas att det finns ytterligare en pjäs som är starkt bidragande till Ragnars totala genombrott.

Mattias Bjärsmyr är ofta den som står i skuggan av de spektakulära stjärnorna, men utan Bjärsa hade knappast Ragnar varit så bra som han är. Kapten i U21-landslaget är han, vår blivande a-landslagsback. Bjärsa spelar alltid smart, står rätt och vinner allt i luften. Egenskaper nog så viktiga som Ragnars snabbhet och brytningar. Något av det sista som hände i år var att Bjärsa ryktades vara på väg till ett mittenlag i Schweiz, mediokra FC Sion. Håkan Mild gick då ut och sa att Bjärsmyr helt enkelt är för bra för Sion. Så rätt han hade i det, den gode Håkan, för Bjärsmyr är verkligen för bra för Sion. Dock är han tillräckligt bra för ett IFK Göteborg som skall kvala till – och förhoppnings spela – Champions League. Därför skall han vara kvar hos oss tills de riktiga storklubbarna kommer och knackar på dörren. För fortsätter Bjärsa utvecklas även nästa år så lär inte det dröja länge.

En annan som alltid går in helt respektlöst, likt Ragnar, är Gustav Svensson. Han hittade till slut sin roll på det defensiva innermittfältet och där blev han kvar säsongen ut. Så bra gjorde han det att han redan efter en halv säsong i startelvan började kallas ”den nye Linderoth” och det började snackas om skandal när han inte blev uttagen till landslagets januari-läger. Och grabben är 20 år gammal…

Adam Johansson följer upp sin fina höst 2006 med ytterligare ett mycket bra år. Tillsammans med Niclas Alexandersson är han stundtals briljant. Niclas kommer inte riktigt upp i standarden som han höll för ett par år sedan, men vad gör det, då han fortfarande håller enormt hög klass och är otroligt viktigt för laget med sin kämpaglöd och rutin. På vänsterbacken är Hjalle fortfarande ojämn men ibland visar han väldigt fina tendenser. Ofta mot Halmstad, konstigt nog.

Tomas Olsson är navet på mittfältet. Den spelare som bestämmer tempot i passningsspelet och den som kan hålla i bollen mer än en halv sekund. Utan Tomas är det något som saknas på innermittfältet, det är en sak som är säker. Jacob Johansson är en talang och gör ett par saker på Tomas plats men det syns att han har mycket att lära än.

Stefan Selakovic kämpar sig igenom en rättegång, får nytt kontrakt, ny position och plötsligt har vi en ny spelare på planen. Stefan visar att där fortfarande finns klass och han är en spelare som alltid ger hundra, oavsett läge. Dessutom är Stefan en utomordentligt sympatiskt kille som de närmsta åren blir en oerhört viktig kugge i gruppen IFK Göteborg. Tobias Hysén är även han en härlig kille som kommer in perfekt i gruppen från dag ett. På plan såg vi stundtals Tobbes kapacitet men här vet vi att vi har mer att hämta kommande år. På tal om härliga killar finns det ytterligare en i Mathias Ranégie. Han visade stundtals sitt kunnande och här kan vi verkligen snacka om ”nästa år, då jävlar…”

Ölme och Bengan lämar oss efter lång och trogen tjänst och man kan bara säga tack för allt! Två otroliga idrottsmän som nu går vidare och vi alla önskar de båda verkligen lycka till i de fortsatta val de gör här i livet.


Epilog - Vi kan bli bättre på allt!
Ja, jösses. Hela laget förtjänade verkligen att nämnas efter en säsong som denna. Men det finns även andra som förtjänar cred. Marknadsavdelningen med Hans och Andrej i spetsen har gjort ett mycket bra jobb och skapat ett drag kring IFK Göteborg som vi inte sett på väldigt många år. Vi har höjt vårt publiksnitt till nästan 16000 personer i snitt vilket får en att fundera på hur det kommer att gå på den nya arenan om lite mer än ett år.

Det är då själve fan egentligen att vi ska tvingas dela arena med två bonkegäng som inte är i närheten av att kunna matcha vår popularitet och publikkapacitet. Den nya arenan kommer bli bra, visst, men ska man sikta ännu högre som Stig och Håkan och alla andra hela tiden talar om, då måste vi redan nu börja se över möjligheterna till en större och bättre arena. För visst var det väl så, Håkan, att det här bara var början?

Så sammanfattningsvis så var 2007 ett helt otroligt år ur många aspekter, samtidigt som allt som är bra kan bli bättre. Nu ser vi fram med stor tillförsikt mot 2008, då det vankas kval mot Champions League och för landslagets del ett EM-slutspel. Kanske med någon ny Blåvit stjärna i truppen, vem vet. Vi ser fram emot att fortsätta slussa upp talanger från u-laget. Ett u-lag som är ett av de yngsta och kanske mest spännande någonsin. Vi är regerande mästare och lyckas vi behålla kärnan i vår trupp så har vi goda chanser att försvara vårt guld. Vi tog ett stort steg på läktarna under 2007 och vi hoppas ta ett till under 2008.

Så se framåt spelare, ledare och änglar. Mot nya mål, mot en härligt spännande framtid. Vi ser inga hinder, bara möjligheter. För Vi är Blåvitt – bäst i Sverige!