2007/10/20

Supporterkultur när den är som bäst

KRÖNIKA Slutet på en lång vecka närmade sig. Det började med en sjuhelvetes förkylning på måndagsmorgonen, med ett oräkneligt antal snytningar, tabletter och kurer innan en lika sjuhelvetes rolig match på Ullevi där Blårosa spelade ränderna av Grönvitrandiga Hammarby. Det fortsatte med att den sen tidigare planerade resan ner till Malmö av olika anledningar inte blev av. Därför tog jag på torsdagen det något, för mig, oortodoxa beslutet att åka ensam ner till Malmö. Jag bokade upp en andraklassplats tur och retur till Malmö med Öresundståget.

Jag har aldrig tidigare rest ensam till någon bortamatch. Det har varit minibussresor med BaraBen, det har varit bilresor med kompisar och det har varit storbuss med BaraBen. Att åka ensam med Änglarna har aldrig riktigt varit min melodi. Att åka med Änglarna överhuvudtaget har aldrig riktigt varit min melodi. Jag vill helst ha hyfsad koll på vilka jag åker med, för att slippa eventuella idioter. Men nu tog jag risken ändå. Jag hoppades på att jag kanske skulle vara ensam Blåvit i vagnen.

När lördagen så kom och jag klev på tåget på Centralstationen verkade jag ha den turen. Jag såg ingen i blåvita attiraljer. När tåget närmade sig Malmö C tog visserligen en kille och en tjej på sig matchtröja och halsduk ett par rader från mig, men det var det enda. Matchen var ett enda stort lyckorus. När jag gick den långa vägen mot tågstationen, tänk er den sträckan efter en förlust, såg jag ytterst få andra Blåvita som satte kurs åt samma håll som jag. Skönt, en lugn hemresa.

Tåget avgick tio minuter för sent. Jag letade mig fram till en ledig plats i vagn 14, som av någon anledning var full av ungdomar som skulle till Lund. De hade definitivt inte satt sig på sina platser, för de fick resa sig en masse när resenärerna som verkligen skulle sitta i vagn 14 trillade in, en efter en. Fortfarande såg jag ganska få Blåvita och lutade mig bakåt för att vila en trött skalle. Men sen hände något som jag inte kunde föreställa mig. Plötsligt stämde två-tre män i 30-årsåldern upp i "Guldet det ska hem till Göteborg".

Pinsamt, tyckte jag och gjorde mig liten och sjönk ner i boken jag läste, där jag satt i min matchtröja. Ska de där skämma ut den blåvita supporterskaran för hela vagnen? Men strax därefter hakade ett gäng på fyra-fem ynglingar på i sången som nu övergått till "Tåget det ska hem till Göteborg". Och innan jag visste vad som hade hänt så satt jag omgiven av Blåvita som sjöng. Bakom mig satt några jag aldrig riktigt såg, men Blåvita var de. Framför och till vänster om mig satt ett par med en tonårsdotter och kompis, eller om det var två tonårsdöttrar. Blåvita var de i alla fall. Framför dem satt killarna som var något yngre än mig, och tillsammans med dem satt de goa gubbarna som startat det hela. Blåvita.

När så Lundaungdomarna klev av och det stämdes upp i "Ska ni gå hem nu?" var hela den halvan av vagnen som jag satt i befäst av änglasupportrar. Det diskuterades, vi knöt ihop våra halsdukar och hängde upp i fönstren, och det sjöngs. Plötsligt var det inte så pinsamt längre. Plötsligt kändes det som att vi befann oss på läktaren och att alla var bästa vänner. Det sjöngs, och det sjöngs och det sjöngs. Några körde "Tåg på tåget" och hoppade genom vagnen över till grannvagnen med händerna på varandras axlar. När konduktören dök upp hade vi sedan länge planerat att sjunga "Den som inte hoppar är konduktör", och "Varför sjunger inte ni?" ekade ett tag mot den icke-Blåvita delen av vagnen.

Den strax över tre timmar långa hemresan kändes hälften så lång som den tre timmar långa ditresan. Jag tror inte att en enda ramsa glömdes. Det var inte alls den hemresa jag hade önskat mig, men det var precis den hemresa som jag behövde. Där satt vi, en tystlåten BaraBen-skribent, ett medelålderspar med barn i tonåren, ett gäng killar runt 30, några grabbar något yngre än mig, en far här, en ung kille där. Hade vi någonsin kunnat enas kring något annat än kärleken till det fotbollslag som är Blåvitt? Och slutet på veckan närmade sig snabbare än jag någonsin kunnat ana.

11 kommentarer:

  1. Vilken solskenshistoria! Gött att läsa.
    FORZA Blåvitt!

    SvaraRadera
  2. hehe underbart! synd att man åkte ner privat känns det som..
    Det va inte heller lika populärt när vi körde igång en ramsa i baren på ett ställe i lund senare på
    Ses på Råsunda, väl mött!

    SvaraRadera
  3. Fick rysningar genom nästan hela historien :) .

    SvaraRadera
  4. Wow! Riktigt trevlig läsning, känns nästan lite påhittad och något du dagdrömt fram på tåget hem? Som en sån där engelsk idyllfilm där allt är sådär trevligt och underbart. Men kanske är jag helt enkelt bara avundsjuk...

    SvaraRadera
  5. Onumrerade platser i vagn 14 - förutom de som då redan bokat. Man får sätta sig vart man vill med andra ord, och flytta sig när nån kommer med biljett ;)

    Men bra skrivit! Tyvärr är det ju inte likadant när jag åker till Göteborg match efter match från Malmö. Eller? Får nog sjunga en sång och se om någon hakar på ;) Kan ju vara så att vi alla tänker samma.
    Yeah, stor chans. FORZA

    SvaraRadera
  6. maestro/ Så här i efterhand har även jag svårt att tro på det men det hände faktiskt. Kanske inte exakt så som jag beskrev det, men inget är påhittat, det är bara tre timmar komprimerat och omskrivet för att rymmas i en bloggpost. Du är nog bara avundsjuk. ;)

    anonym 19:16/ Onumrerat förklarar ju en hel del... :)

    SvaraRadera
  7. Haha, jag är en av de "grabbarna som var lite yngre än dig", är 15 och satt med 3 kompisar i samma ålder och måste säga att det var precis som du beskriver i texen! Så drömt, det har du iallafall inte gjort!

    "Vart var du i tyskland August?!" Haha!

    SvaraRadera
  8. Där satt vi, en tystlåten BaraBen-skribent, ett medelålderspar med barn i tonåren, ett gäng killar runt 30, några grabbar något yngre än mig, en far här, en ung kille där. Hade vi någonsin kunnat enas kring något annat än kärleken till det fotbollslag som är Blåvitt?
    --Det är det som är fantastiskt med fotbollen och Blåvitt i det här fallet. Fotbollen (och Blåvitt) förenar folk över generationsgränser!

    SvaraRadera
  9. jag var också med på resan och jaa du vad ska man säga? den var helt jävla underbar! det är nog överlägset den bästa resan jag har gjort någonsin. Det ända tråkiga på den resan var att den tog slut. Ha d gött alla blåvitta supporters

    SvaraRadera
  10. Zzzzznuttigt

    SvaraRadera
  11. Nå Feldgrau, varför skulle det va pinsamt när 30-åringarna började sjunga?,ställ dig upp nästa gång och sjung med dom!!, ni norrlänningar är så blyga!

    SvaraRadera

Hos BaraBen.com använder vi sunt förnuft och generell "netikett" i diskussion och debatt. Bete dig inte som en idiot - slipp känna saxens vrede.