Född pessimist

KRÖNIKA "Är glaset halvfullt eller halvtomt?" är en vanlig fråga som man kan få besvara om frågeställaren vill ta reda på om man är optimist eller pessimist. I min värld är det inte mitt glas så varför i helvete skulle jag bry mig om innehållet i det? Att vara pessimist har sina fördelar. Istället för att förvänta mig det bästa och sedan bli besviken förväntar jag mig det värsta men blir sedan glatt överraskad. Tyvärr är det jävligt trist att hela tiden förvänta sig det värsta. Håller man på Blåvitt får man å andra sidan rätt hela tiden.

Och just nu är jag fullkomligt övertygad om att vi inte kommer att ta guld i år. Vi hade kunnat ha sex poäng och tjugo plusmål till godo och jag hade ändå varit övertygad om att vi skulle tappa guldet. Och som det ser ut i nuläget är det ju dessutom väldigt mycket enklare att bli övertygad. Det är konstigt det där. Jag vet inte varför jag tycker att det gör livet enklare att tro att vi ska tappa guldet. Men så är det i alla fall.

Efter två säsonger som på något sätt bekräftade tesen om att det är bäst att vänta sig det värsta, 2004 och 2005, när vi hade god chans på guldet ända in i slutet men tappade det i två mycket deprimerande matcher, var det nästan en lättnad förra året när man med ett antal omgångar kvar kunde slappna av och känna att "phew, vi slipper bli snuvade på guldet i någon slutomgång i år i alla fall". Fasansfulla tankar, jag vet. Fast det lättar något oerhört på sinnet.

Det är inte det att jag saknar någon sorts vinnarskalleinstinkt. För det gör jag inte. Men istället för att vara spänd och nervös inför ett eventuellt guld är jag spänd och nervös inför att tvingas bevittna ett guld i östermalms-, eller smålandshänder. Och det värsta är ju att jag vet att det kommer att hända. Medan ni har drömmar om hur Ragnar lyfter bucklan har jag mardrömmar om hur Rydström eller Jonson tafsar på densamma. Fy fan så vidrigt det är.

Vi kommer att åka på stordäng mot gnaget om en vecka. De kommer att spela helt utan press, inte ens hemmapubliken kommer att begära något av dem. Disträe Norling kommer att leda AIK till en bekväm 4–0-seger likt förra året. Den här gången dock inte inför en bortapublik som redan gett upp, nej, den här gången kommer några tusen Blåvita att stå där och få sina gulddrömmar krossade. Utom jag då. Jag kommer stå där på södra, rycka på axlarna och säga "vad var det jag sa".

Och om det mot all förmodan inte inträffar så finns det ju en chans till att misslyckas. Trelleborg hemma är ju en sådan där match som inte kan sluta annat än med fiasko. Inför en förväntansfull storpublik kommer Jonatan Berg att sätta en frispark bakom Bengan och tio Blåvita spelare kommer att stå som förstenade resten av matchen. Ragnar kommer att springa vidare, men inte fan kommer det att hjälpa. 0–1 i baken och både Kalmar och Djurgården smyger sig förbi.

Fast tänk så överlycklig jag skulle kunna vara den 28 oktober klockan 17:00. Lyckligare än alla andra. Å andra sidan lär ju det aldrig hända.