Svenskt, göteborgskt och historiskt fotbollsvåld

FOTBOLLSVÅLD De senaste åren har vi översvämmats av medias rapportering om spelarnas bristande disciplin, om huliganer och bengaler, om firmaslagsmål och om fotbollsvåld i allmänhet. Simon Bank har skanderat att "här dör fotbollen" och att "här brinner fotbollen upp", Johan Esk har beskrivit Stockholmsderbyt mellan Hammarby och Djurgården förra sensommaren som "svensk fotbolls svartaste kväll", och Lars Grimlund kallade det "det värsta som har hänt fotbollen i Sverige". Läser man medias rapportering så får man en bild av att vi går mot undergången. Att fotbollsvåldet eskalerar okontrollerat under 2000-talet. Är det verkligen så? Är medias bild den rätta? Är medias bild balanserad? Lägger media en proportionerlig bevakning på fotbollsvåldet? Om inte, hjälper eller stjälper då överdrifterna och överexponeringen? Och när uppstod egentligen våldskulturen kring fotbollen?

Naturligtvis är det helt befängt att försöka utröna när våldskulturen kring fotbollen uppstod med tanke på att det som idag kan kallas associationsfotboll genom åren evolverat från någon slags pöbelfotboll där det på sina ställen var tillåtet att med alla till hands stående medel—förutom dråp och mord—få in bollen i mål. Simon Bank glömde att fotbollen dog redan innan den skapats. Fotbollen har nämligen inte utvecklats till att bli en våldskultur. Det var istället en våldskultur som utvecklades till att bli fotboll. Men om man för ett ögonblick bortser från det internationella perspektivet och koncentrerar sig på Sverige, där fotbollen naturligtvis inte utvecklats från pöbelfotboll—även om den tidiga varianten "svensk fotboll" inte bara beskrevs som farlig och våldsam utan även till och med brutal—utan istället importerats från England och Skottland efter det att den förfinats till sin nuvarande form, när uppstod då det svenska fotbollsvåldet?

Torbjörn Andersson har i sin tegelstensbok och tillika doktorsavhandling Kung fotboll pekat på 1906 som det årtal då han hittar den första publikrelaterade våldsincidenten. Då ska man inte glömma att det enbart handlar om incidenter som rapporterats i press och media. Vad som hände just det året framgår inte av texten, men man behöver inte gå många år fram i tiden för att hitta nya incidenter. Göteborg, den svenska fotbollens centrum, var naturligtvis välrepresenterat i dessa sammanhang. Idrottstidningen Nordiskt Idrottslif rapporterade 1912 från ett derby mellan IFK och Öis och om de "5-600 personer, som skränade och hvisslade samt ville öfverfalla en del af Örgrytes spelare". Året därpå förvärrades situationen och inte bara supportrar utan även spelare slogs med varandra. Gatorna kring Walhalla fick spärras av, och tre Öis-spelare och en IFK-spelare dömdes i civil domstol för att ha eldat på publiken. När Gamla Ullevi sen invigdes 1916 så gjordes det med en match mellan Öis och det amerikanska landslaget. Skandalscener utspelades då publiken stormade plan och attackerade gästerna, vilket ledde till att USA prompt vägrade att spela den andra planerade invigningsmatchen mot IFK Göteborg.

Det här var inga isolerade incidenter. Mellan 1906 och 1950 räknades publikuppträdandena som Andersson väljer att kalla dem, till 156 stycken, i snitt 3,5 per år. Då ingår dessutom en lång period med relativt få matcher från början av 1900-talet till dess att fotbollen organiseras ordentligt i mitten av 1920-talet och matchantalet skjuter i höjden. Det var inte bara på själva arenan som det gick våldsamt till. I samband med en landskamp mot Danmark 1928 anordnades det tågresor—ett vanligt förekommande fenomen under mellankrigstiden—från Göteborg till Köpenhamn. 4 000 svenskar från främst Göteborg och Malmö hade efter matchen spridit sig i den danska huvudstaden, varvid "skrål, fylleriscener och slagsmål visade var svenskarna drogo fram". Det var inte heller bara de stora städernas supporterskaror som ställde till problem. Till exempel brukade Mustadfors IF från den lilla dalsländska orten med samma namn "åtföljas av en liten klick supporters, fanatiska bråkmakare, som bara ställa till oreda".

Fotbollsvåld förekom i Sverige långt innan Simon Bank, Johan Esk och Lars Grimlund ens var påtänkta. Och under mellankrigstiden var det supportrarna från Göteborg som var värst. När SJ—som anordnade många tågresor—tänkte göra en storsatsning på dessa, valde man så när att helt strunta i att ordna resor från just Göteborg. Både blåvita och gaisare var ständiga orosmoln när de reste till bortamatcher, trots att göteborgspubliken på hemmaplan var känd som de bästa och vänligaste supportrarna. När det grönsvarta laget spelade mot Helsingborg 1932 och 3 000 gaisare var på plats, fylldes snabbt polisens arrestlokaler inte bara på den svenska sidan sundet utan även i Helsingör. Och när 3 500 IFK:are besökte Borås—varav ca 1 600 åkt tåg dit—strax efter krigsutbrottet 1939 uppstod bråk med polisen, ett 20-tal supportrar anhölls, och när tåget återvände till Göteborg efter matchen saboterade de blåvita en mörkläggningsövning, vilket beskrevs i tidningarna som "ett bedrövligt kapitel i de svenska beredskapsövningarna".

Åren efter kriget blev läget lugnare runt och på arenorna, antalet våldshandlingar minskade avsevärt och våldsamheter under 50- och 60-talet var mycket sällsynta. Sen hände något i skiftet 60-tal–70-tal. Nu hämtade svenskarna ånyo något från andra sidan Nordsjön, men den här gången var det inte fotbollen i sig, det var nu istället supporterkulturen man importerade från England, mycket tack vare, eller på grund av, att SVT började sända Tipsextra. Den allra första matchen visades den 29 november 1969, och det dröjde inte länge förrän svensk fotbollskultur influerades både positivt och negativt av den engelska. Många sätter startdatumet för den moderna svenska fotbollshuliganismen till den 25 oktober 1970, när blåvita supportrar stormar planen på Eyravallen vid ställningen 0–1 för att förhindra den oundvikliga nedflyttningen. Därefter ökade återigen våldet i samband med fotbollen markant. 1979 utbröt slagsmål mellan IFK-supportrar och elfsborgare på Ryavallen vilket ledde till att tio personer fick föras till sjukhus.

Det är en gigantisk myt att påstå att fotbollshuliganism är en ny företeelse, även om det finns ett uns av sanning däri då just ordet "huliganism" inte började användas i sportsammanhang förrän i början av 1980-talet. Det första kända användandet av ordet i just den betydelsen skedde efter en match mellan Landskrona BoIS och Hammarby, då en supporter fått en ölflaska i huvudet och förts till sjukhus. Under 80-talet och 90-talet urartade våldet helt i samband med att supporterklubbar bildades och att de engelska planstormningarna och slagsmålen inspirerat svenska förmågor. Det är svårt att föreställa sig vad för rubriker som Simon Bank, Johan Esk och Lars Grimlund hade skapat om de hade varit ledande journalister när AIK-supportrar brände ner ett församlingshem 1992, som när bilar vältes utanför Ullevi efter förlusten mot Legia Warszawa i Champions League-kvalet 1995, eller när en polisman sköt skarpt på Råsunda under AIK-AEK Aten 1999. Hade dessa sensationsjournalister fått uttrycka sig då så hade fotbollen inte bara varit död, den hade dessutom varit ingjuten i betong, inkapslad i pansarplåt och nedsänkt i Marianergraven.

I vanlig ording har inte media förmågan att ge rätt bild. Det talar sitt tydliga språk, hur media väljer att skriva ragnarrök-rapporter som säljer lösnummer snarare än att ge en objektiv bild på vad som verkligen händer, när man kollar igenom den här filmen som en Hammarby-supporter lagt upp på Youtube. För visst tvingas Erkan Zengin fly i panik 2:15 in i filmen. Visst var det svensk fotbolls mörkaste dag för att ett par tre dårar tog sig in på plan och för att bengaler kastades in. Och visst var det alla blåvita supportrar på Råsunda under cupfinalen för 2004 som misskötte sig, även den 20-åriga tjej som slås så illa med batong i huvudet och över revbenen att hon får hjärtstillestånd och är nära att dö på läktaren. Men sånt skrivs det helst inte om i media, för inte kan väl våldet på läktarna någonsin vara någon annans fel än supportrarnas? Och vem skulle egentligen ens rycka på axlarna åt att vissa väljer att frivilligt slåss i en grusgrop i Bålsta om inte media hade rapporterat om det som om det vore en rematch mellan Ingo och Floyd Patterson? Man väljer alltid att slå på stora trumman när det gäller fotbollsvåld, trots att fotbollsarenorna förmodligen aldrig varit säkrare än vad de är idag.

En intressant skrift i sammanhanget är en rapport från Näringslivets Medieinstitut, "Mediernas dubbelmoral om huliganerna", som jämför rapporteringen kring fotbollshuliganismen kontra den politiska huliganismen, representerad av Reclaim the City samt Osynliga partiet. Medierapporteringen under veckan efter stöket på Söderstadion hösten 2006 gav upphov till ungefär samma mängd artiklar som de fem senaste årens relativt våldsamma Reclaim the City-demonstrationer gett upphov till sammanlagt under veckan efter dessa. Den förlåtande tonen mot politiska våldsverkare i media är än mer intressant. Gunder Andersson skrev efter en RtC-demonstration år 2000 att "nu kommer det att talas om vandalisering och förstörelse. Viss sådan förekom. Klotter på fasader, en del glaskrossning. Förbannat onödigt och dumt. För detta stod ett fåtal. Att koncentrera uppmärksamheten till detta är att göra bisak till huvudsak." Kommer en svensk sportjournalist någonsin skriva så förlåtande om ett mindre läktarbråk? Det är kanske inget jag hoppas kommer hända, men det är klart intressant att notera skillnaden i hur dessa våldshandlingar beskrivs beroende på om det sker på arenan eller under en politisk demonstration.

Och var har proportionerna tagit vägen när man villigt hänger ut fotbollsligister med bild på framsidan, personer som på sin höjd slagit någon på käften och möjligen skadat en gräsplan något, när man vägrar hänga ut pedofiler med bild överhuvudtaget, personer som jag personligen anser i princip har förbrukat sina mänskliga rättigheter? Var är proportionerna när man funderar på att slänga den personliga integriteten åt helvete, när man funderar på att införa lagar och förordningar som särskiljer våld som möjligen kan förknippas med fotboll från annat våld, när man på grund av en möjlig koppling till fotboll kan stänga av folk från arenorna för saker de gjort på annat håll? Samtidigt som det är med yttersta svårhet som Sahlgrenska lyckas stänga av en läkare som gjort sig skyldig till sexualbrott. Var är proportionerna?

Jag förespråkar inte fotbollsvåld, men om inte media börjar rapportera nyanserat, balanserat, sanningsenligt och proportionerligt, så gynnar de inte några andra än sig själva och huliganerna. Och om fotbollen mot all förmodan skulle dö, så kommer jag utan att tveka ställa mig upp och peka ut media som medskyldiga till mordet.

Rekommenderad läsning:

• Andersson, Torbjörn (2002). Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. ISBN 91-7139-565-2.
• Andersson, Torbjörn & Radmann, Aage (1998). Från gentleman till huligan?: svensk fotbollskultur förr och nu. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. ISBN 91-7139-402-8.
• Zsiga, Erik (2006-11-07). "Mediernas dubbelmoral om huliganerna". Näringslivets medieinstitut.