Svennis, världens bäste?

KRÖNIKA Sven-Göran Eriksson eller Svennis som han kallas är en man som vi Blåvita har ett speciellt förhållande till. Man vet inte riktigt vart man skall börja med denna blåvita tränarlegend.
Hur beskriver man en sådan här storhet på den internationella fotbollsscenen i ett kort blogginlägg?

Man kan inte förstå hur denna 59-åriga herre, från lilla orten Torsby i Värmland (som även bröderna Berg kommer ifrån), har lyckats med att bli en av världens bästa fotbollstränare- om inte den bäste. Det är ingen tvekan att han är den bästa svenska tränaren just nu om inte den bäste svenska tränaren någonsin!? Även att hans tid som tränare i IFK Göteborg bara var några år innan jag ens hade fötts så förstår jag att han har betytt mycket för IFK under början av 80-talet. Att vinna Uefacupen 1982 med IFK Göteborg är ju minst sagt en stor bedrift och man kan bara drömma om att det skall hända igen.

Hans meritlista är ju inte dålig om jag säger så. Några av storlagen han tränat förutom IFK Göteborg är SL Benfica, AS Roma, AC Fiorentina, UC Sampdoria, SS Lazio och Engelska A-landslaget. Jag har själv träffat denna ikon och han gav ett imponerande intryck på mig. Det var när han var tränare för Lazio under hans framgångsår där nere i Italien. Om mitt minne inte sviker mig så måste det ha varit i februari eller mars 1999 som jag var nere med mitt fotbollslag i Italien på träningsläger. Som fjortonåring är det stort att med mitt dåvarande fotbollslag för första gången åka utomlands utan föräldrarna och sen att få chansen att träffa Svennis och se Lazio spela mot Milan, var obeskrivligt stort! Även om man nästan blev döv på köpet...

Vi var även och såg en träning innan matchen. Att se Svennis gå runt i sitt lugn och övervaka en träning med storspelare som Juan Sebastián Véron, Sérgio Conceição, Pavel Nedved, Marcelo Salas, Diego Pablo Simeone, Alessandro Nesta, Roberto Mancini och Christian Vieri (reserverar mig för att någon av dessa spelare kanske inte spelade i Lazio i februari 1999 utan bara 2000) var fantastiskt. Efter träningen var klar så kom han upp på läktaren på träningsanläggningen och gav alla i laget autografer. Jag har kvar hans autograf i någon låda någonstans hos mina föräldrar.

Något som bevisar hans storhet under Lazio-tiden var när vi var i Lazio-shopen i centrala Rom. När de som jobbade i butiken fick höra att vi var från Sverige så ringde de in till en Radiostation där de hade en pågående intervju med Svennis och de ville att vårat lag skulle sjunga för dem på svenska. För er som är nyfikna så sjöng vi ”bä bä vita lamm” i Italiensk radio, turligt nog för oss förstod de inte vad vi sjöng.

Han sa redan då att han någon gång skulle komma tillbaka till Sverige. Min tolkning var att han någon gång kommer tillbaka till Sverige och blir tränare. Att han blir tränare för blåvitt igen tror jag inte direkt på. Sven-Göran har en dröm och att fler inte har förstått var det är tycker jag är märkligt. Jag tror att han redan hade det som mål under tiden i Lazio, att bli tränare över svenska A-landslaget.

Han är inte den typen som tigger om ett jobb men i längre TV-intervjun i SVT svarade han på frågan: "Skulle du kunna tänka dig att träna ett landslag igen?" med ett:
- Ja, om rätt landslag dök upp.
Att det svenska A-landslaget är det som han menade. Det är jag övertygad om. Att han inte får i närheten av samma lön som i England tror jag inte är ett problem. Det är utmaningen han vill ha och att få chansen att visa den stolthet han känner för sitt land fastän han jobbat utomlands i så många år. Han är så rik så han skulle kunna köpa halva Värmland, där han byggt hus och någon gång kommer att dra sig tillbaka till, om han ville det.

All respekt till Lagerbäck, men varför har Lars-Åke Lagrell inte skrivit kontrakt med Svennis innan någon klubb i Europa hinner göra det? Att Lagrell uttalar sig så försiktigt om att värva Eriksson i framtiden tycker jag är tjänstefel! Att inte tala varmt om honom i media och säga att det vore en dröm att ha honom som landslagstränare finner jag väldigt märkligt.