Fem mål som format Blåvitt

HISTORIK Blåvitt har gjort 3 252 allsvenska mål, 447 mål i Svenska Cupen, 203 europeiska cupmål och ett antal mål utöver det i Royal League, Intertotocupen, miniturneringar, träningsmatcher och jippomatcher. Alla säkerligen viktiga på sitt sätt, men det finns mål som mer än de flesta har etsat sig fast i våra minnen eller som påverkat oss starkt på något annat sätt. Jag har plockat ut fem sådana mål, ett urval som naturligtvis påverkas av tillgängligheten till information kring dessa men även mina egna personliga värderingar. Fem mål som format Blåvitt, utan inbördes rangordning:

Torbjörn Nilssons 2–0 mot Hamburger SV på Volkparkstadion 1982
Kanske är detta mål det som mer än något annat definierar vad Blåvitt varit, är, och kommer att vara. Unika, överlägsna och aldeles, aldeles underbara. Det är naturligtvis inte helt självklart att det just är 2–0-målet som är signifikativt för finalmatcherna mot HSV i Uefacupen 1982, det finns tre underbara mål till att välja på, men det är omständigheterna som gör det. Ursäkta Tord Holmgren, Dan Corneliusson och Stig Fredriksson, men det går inte att komma ifrån att det är Torbjörn Nilsson som på något vis stod för vad Blåvitt var under den här tidsperioden. Målet är dessutom ett riktigt Torbjörn-mål, och kommentatorsordväxlingen skulle jag vilja beteckna som klassisk:

—Och nu kommer en kontring med Torbjörn Nilsson i huvudrollen... Torbjörn Nilsson driver in i straffområdet och skjuter...
—I mål!
—...i mål!
—Mycket bra!
—Det visste du!
—Ja det kändes lång väg!

Det är svårt att så här i efterhand greppa att det där faktiskt hände. Att IFK Göteborg utklassade Hamburger SV–som året därefter vann Europacupen med ett i princip identiskt lag som det de ställde upp med mot Blåvitt–med 3–0 på Volkparkstadion och som första (och hittils enda) svenska lag vann en europeisk cuptitel. Och mitt i allt detta stod en Gud bland 10 änglar och 60 000 tyskar.

Patric 'Långås' Anderssons 1–0 mot Hammarby IF på Söderstadion 2002
Kanske inte det vackraste av mål. Inte heller var det en klassisk blåvittprofil som stod för det. Kanske borde folk tänka om när de ser tillbaka på Långås tid i Blåvitt. Numer näst intill hånad och utskrattad när han kommer på tal. Glöm hans mindre lyckade prestationer för en stund och tänk tillbaka till den 28 oktober 2002, på vad som skulle hänt den hösten om inte Långås varit där, just där bollen damp ner från Erlingmarks skalle. IFK var uträknat inför matchen, på god väg ner i Superettan, och signaturen Igge i Bajens programblad deklarerade stolt att:

I kväll kan en dröm gå i uppfyllelse... att sparka IFK ur högsta serien. Jag kan villigt erkänna att det skulle vara något av det största jag varit med om i fotbollssammanhang.

Långås mål krossade inte bara Igges dröm, det pusslade även ihop den krossade dröm om fortsatt allsvenskt spel som många dolde inom sig. Jag var inte där, men jag önskar att jag hade varit det. Långås räddade den Blåvita äran, låt inte det minnet dö.

Bertil 'Bebben' Johanssons himmelska frispark 1960
Det är svårt att skriva någonting om ett mål som det inte går att hitta någon information om. Bebben gjorde 17 allsvenska mål säsongen 1960, varav 12 på hemmaplan, fördelat på sju matcher, en av dessa matcher kan räkas bort då hans enda mål där var en straffspark. Återstår då Degersfors, MFF, Djurgården, Helsingborg, Norrköping och Sandviken. Under någon av dessa matcher föll det sig i alla fall så att Bebben gjorde ett frisparksmål, en underbar och till och med himmelsk frispark, som fick en tidningsförsäljare på Stigbergstorget att börja kalla det bästa av lag för Änglarna.

Vissa påstår att det var den frisparken som dessutom föranleddes av Bebbens lugna ord "Gubbar, det spelar la ingen roll var bollen ligger", när alla andra IFK-spelare ville ha straff, fast den matchen spelades 1961. Fotbollsmässigt var för övrigt 1960 ingen höjdarsäsong. IFK slutade på en medioker åttondeplats, men just den där frisparken det där året gav Blåvitt ännu ett smeknamn, som sedemera dessutom överförts till supportrar och supporterklubb. Något som är väl värt att uppmärksamma.

Magnus Erlingmarks 1–0 mot Galatasaray SK på Ali Sam Yen 1994
Egentligen går det att välja alla mål som IFK gjorde i Champions League under den säsongen, men det som står ut ur mängden av vackra och viktiga mål är ändå det helt osannolika 1–0 på världens kanske mest fruktade stadion, Ali Sam Yen i Istanbul. Efter att ha varit tillbakapressade av Galatasaray i 86 minutern under ett öronbedövande publiktryck, fick IFK sin första, och sista, hörna för matchen. Stefan Rehn slog den, och ur ingenstans dök allkonstnären Erlingmark upp och knoppade in det mest orättvisa mål som IFK gjorde det året.

Galatasaray avslutade matchen med tiotalet hörnor i rad mot en köttmur i form av elva Blåvita spelare, men lyckades inte göra något mål. Matchen slutade 1–0 trots turkarnas 22 hörnor och 59 % bollinnehav. Den första frågan som Roger Gustafsson fick på den efterföljande presskonferensen var "Do you believe in God?". Blåvitt hade seglat upp i ledning i sin Champions League-grupp, och det är inte fel att påstå att att det var tack vare Erlingmarks nick i Turkiet som IFK avancerade till kvartsfinal i världens mest prestigefyllda klubblagstävling.

Blåvittsupportrarnas försök att dra upp målet på Eyravallen 1970
Det får bli något negativt på listan också. Något negativt som, om man tänker långsiktigt, kanske format Blåvitt mer än något annat av de mål som redan presenterats. Det var efter det att IFK:s Håkan Eklund hade fått ett mål underkänt vid ställningen 0–1 mot Örebro som det brast. Blåvitt var oundvikligen på väg ner i Division 2, året efter att man vunnit Allsvenskan. Supportrarna stormade planen i hopp om att få till ett omspel. Målstolparna försökte lyftas ur position och målnätet försökte man trasa sönder. Inget hjälpte, och IFK trillade ur fotbollens finrum.

De första åren i Division 2 slutade i fiasko. Men kanske var det just därför som IFK reste sig ur askan som fågel Fenix, när man valde in Anders Bernmar i styrelsen och lade upp en treårsplan för återkomsten till Allsvenskan. Var det kanske därför som IFK kom att dominera svensk fotboll i mer än 20 år framöver, tack vare de där målstolparna i Örebro? Det kanske behövdes en kalldusch för att IFK skulle vända tillbaka, starkare än någonsin. Det är spekulationer på hög nivå, men hade IFK vunnit två Uefacupguld och ett antal SM-titlar om säsongen 1970 hade slutat annorlunda?