Läktarens ventil

FOTBOLLENS GÅTOR Har du någon gång tappat ditt humör, låtit tempramentets baksida få överhand åt dig och skrikit våldsamt på någon du håller kär, någon du kanske till och med anser dig älska? Efter en sekund sett upp och märkt hur förbipasserande chockerat slutat dricka från sina kaffemuggar, avstannat promenaden för att häpet se på ditt utspel eller bromsat till så att hundens koppel spänts som en stäckt vadmuskel, bara för att din röst skurit sig genom omgivningen och svordomar eller hotelser dansat ut från dina stämband? Inte? Aldrig någonsin?

Ventil, anordning som kan öppnas eller stängas för att släppa genom en fluid, till exempel en vätska eller gas.

Det finns de som hävdar att idrott från läktarplats skall ses i lugn och ro, med en kaffekopp och ett matchprogram i handen, lungt diskuterande det som sker på planen. Sedan finns det de som använder idrotten som en plats att uttrycka känslor på olika skalor av aggressiva och hetsiga sätt. De syns ofta på ståplatsläktare, där de i med och motgång med hjälp av rop, skrik, hela budskapsyttringar och olika ljudeffekter stärker sin upplevelse av idrottens 90, 60, 45, 30 eller 20 minuters intervaller. Det är de som lever med i det som sker, de som ställer krav, ibland modesta men oftast hårda, på sina hjältar, motståndare och domaren som skipar balans mellan utövarna. Här finner vi en enorm majoritet av män, ofta ju yngre ju med ljudliga och hetlevrade. Män som finner idrottens kamp som en ventil för att släppa ut sina egna känslor. Känslor som kan variera från hat, ilska, glädje, vemod, ångest och hysteri på olika vis.

Med miner och ljud kan man snabbt se på en enskild individ i publikens kollektiv, om det går bra eller dåligt för just den personens lag. Om han ser rädd ut håller de på att förlora, om han ser kaxig ut så har de en stor ledning och om han ser arg ut är det oftast domaren som dömt mot hans lag. Ofta är det så spontana känslor som kommer ut verbalt och fysiskt att personen ifråga inte ens är medveten om att han hänryckts i händelsernas utveckling på ett så intensivt sätt att han inte längre står där med armarna i kors. Han har inte ens lagt märke till hur han nu lutar sig framåt med överkroppen vajande framför benen, med djupa veck i pannan och spottet fräsande omkring sina läppar, när han hör sig själv ljudligt gasta:
- Men för heeeelveeeetee domarn du ser la att det är hands för faaaaan!

Det finns de som ler skrockande och tittar på sin läktargranne i en gemensamt instämmande gest av "oj vad han skriker den där galningen", andra skakar på huvudet och funderar på hur han kan skylla den där svårbedömda situationen på domaren och så finns det de som tittar på gaphalsen och känner att de håller med, att de vill skrika samma sak och flera gånger högre så att budskapet kanske går igenom det massiva läktarsorlet, ända fram till domarens öron.

Sen är situationen överspelad, domaren sträcker ut armarna för att teckna åt spelarna att fortsätta spelet och direkt smäller två av atleterna samman i en hård närkamp igen. Då rasar hemmaspelaren ner men domaren dömer emot honom, frispark för bortalaget. Från himmel till helvete på ett par sekunder och nu slår det över för en av de nyss skrockande och fördömande herrarna på läktaren, "vad är det som händer?"
- Nu går det allt bra att döma va, skaffa glasögon din jävla nollåtta!
Han dundrar fram orden som en hetsk ledare i talarstol för någon bananrepublik i tredje världen. Han känner adrenalinet pumpa upp till nya rekordnivåer och glömmer helt hur han nyligen i en bråkdel av en sekunds ögonkontakt fördömt detta beteende med en av sina läktargrannar. Hans frustration vet inga gränser och exploderar ut genom en verbal läktarventil ner mot planen. Han är långtifrån ensam, vissel och buropskören är stark och skapar mellan varven en imponerande vägg där läktartrappens första etage lyfter sig över marknivån.

Den ventil som många får ut sina frustrationer genom, där vi kan yttra olika slags känslor som vi annars håller tryckta inom oss. För det är sällan vi sitter där på familjemiddagen, en juldagsafton hos svärföräldrarna eller mormor och får höra den ena efter andra urtråkiga berättelsen och korkade kommentaren och reagerar genom att trycka bak stolen, ställa oss upp, hiva iväg dricksglaset mot andra sidan av rummet och skriker ut i vansinnig frustration;
- Ett enda jävla ord till om att det är skönt med regn för att potatisen ska växa i vår så ska jag slå sönder er efter middagen era jävla sopor!
För så beter man sig ju inte mot den situation man trots allt älskar, mot de människor som man håller kära och nära. Sådana ventiler är inte socialt accepterade i vårt samhälle, om man inte vill riskera att bäras bort mot Lillhagen i tvångströja det vill säga...
Men när vi suttit på tillräckligt många sådana urtrista tillställningar, småretat oss ett par veckor på chefens idiotiska gnäll eller flickvännens tjat om att gå ut med hunden för femtioelfte gången den där sköna helgen du skulle slappna av på, så är det istället dags att använda sig av läktarens ventil.

Men missförstå mig rätt, läktarreaktonens ventilfunktion behöver absolut inte bara innehålla negativa reaktioner, det kan vara glädjeyttringar och ljubel med. Det kan bli en chans för en del lite mer restriktiva personer att kliva ur sina vanliga vardagskaraktärer för att i skydd av läktarmassan yttra sig på ett lite mer extremt och för personen ovanligt sätt. Att få skrika som en galning och jubla, hoppa upp och ner, vifta med armarna och krama sina manliga vänner, bara för ett par, kanske ett tiotal sekunder. Det kan vara värt så mycket, det kan ha en sådan förlösande ventilär funktion för en person vars känslomässiga tryck byggts upp inuti bröstkorgen. Men glädjeyttringarna till trots vågar nog många av oss tro, kanske hoppas, att läktarens ventil på olika vis även är med och släpper ut det instängda hat och den uppbyggda frustration som annars kunde ha vänts mot fruar, arbetskamrater, barn och vänner. Att den där verbala attacken på domaren faktiskt kan rädda en liten son från en omotiverad utskällning ett par timmar senare.

Tänk på det nästa gång du ser en person bredvid dig på läktaren som får ett lite väl aggressivt utbrott mot sin omgivning, mot spelarna som han borde älska och domaren som bara gör sitt bästa. Tänk på att han faktiskt använder sig av den verbala ventil som kan rädda hans omgivning från ett vansinnigt och omotiverat utbrott efter matchen. En ventil som släpper ut lite grann av den uppdämda ångest vi är kända föratt ha här i de nordligaste delarna av Europa.