Torsdagskrönikan: Om IF Elfsborg - och varför de inte får vinna

TORSDAGSKRÖNIKAN Baraben.com startar idag en serie av fasta, återkommande, programpunker på den Blåvita blogghimlen. Först ut är "Torsdagskrönikan" från signaturen "Erling" där vi serveras lite annorlunda tankar kring fotboll och Blåvitt- varje torsdag- från och med idag. Trevlig läsning!

Nu råder det inte längre någon tvekan om var guldet kommer hamna i år. Det hamnar tyvärr inte I Göteborg, och inte heller i Helsingborg. Nej, det blir istället en representant från antingen Stockholm eller Borås som kommer lägga vantarna på den åtråvärda pokalen. Självklart är det mycket illa, även om det det alltid är illa de år som inte vi tar guld. Vart skall då guldet hamna om man får önska fritt? AIK, vår klassiska rival och motståndaren som väcker hat hos fler supportrar än vad något annat lag gör. Eller IF Elfsborg, kusinen från landet med otroliga lillebrors-komplex mot oss.

För mig är valet enkelt.

AIK som klubb är självklart ingen favorit, och visst finns det en speciell avsky mot lag från Stockholms-regionen, men jämfört med Elfsborg så är AIK iallfall en klubb med stolta traditioner och fans som inte får hybris så fort man lyckas besegra sin värsta fiende, nämnligen oss. Jag ogillar helt enkelt Elfsborg väldigt mycket, mer än vad jag ogillar AIK, och därför unnar jag AIK segern i årets allsvenska. Kanske beror det på en viss avundsjuka mot bönderna från Borås. Vi är klubben med stolta traditioner men i ungefär samma stund som vi slutade vinna så började Elfsborg sin långa marsch mot toppen. Där är inte vi, och ska man vara helt ärlig så har vi inte ens varit i närheten av att vara det i år.

Det hela "började" 1997. IFK Göteborg hade året innan sopat banan med resterna av övriga Sverige och vunnit allsvenskan med tio poäng. Elfsborg i sin tur lyckades att ta sig upp till Allsvenskan för första gången på väldigt länge. Lotten föll sig så att lagen kom att mötas i första omgången av 1997 års allsvenska, och resultatet tror jag många minns med en besk smak i munnen. Naturligt nog så lockar alltid matcher mot IFK Göteborg mycket publik i Borås. Vi är ständig storebror, vi har vår tradition och är dessutom närmsta lag rent geografiskt vilket gör bönderna ser matcherna mot oss som derbyn. För oss som tvingas åka till postorderhålan varje år är det bara en i raden av bortamatcher.

Det var inget undantag denna gång. 16 232 personer hade knökat ryavallen full för att se nykomligarna köra över de regerande mästarna och vinna med 3-0 efter mål av Moses Nsubuga, Stefan Andreasson och Christer Mattiasson. För lokalbefolkningen måste det ha varit som en saga, det var det helt enkelt för bra för att vara sant. För oss i de blåvita leden var det naturligtvis ett chockresultat, men inte värre än att vi tog det och gick vidare. För lantmännen från Borås skulle det bli början på en ossanolik kavalkad av allt för bra resultat mot oss, vilket naturligtvis ledde till att det började växa en allt större kaxighet hos dem. Oavsett var i tabellen vi, respektive Elfsborg, hamnade i tabellen så skulle ändå alltid deras resultat mot oss räknas i första hand. För oss som tvingas åka till postorderhålan varje år är det fortfarande bara en i raden av matcher.

Inte heller på hemmaplan samma år lyckades vi vinna. 2-2 efter Ellosmål återigen av Christer Mattiasson och Moses Nsbuga. För Blåvitt nätade "E.T." och ingen mindre än Niclas Alexandersson i 84:e minuten. Året efter lyckades vi till slut vinna med 1-0, efter ännu ett mål av "E.T." Sen blev det naturligtvis smisk på ryavallen, efter mål i sista matchminuten, återigen av Christer Mattiasson. 1999 går det bättre då vi vinner både hemma, med 2-0 (Jocke Persson och Steinar Pedersen (!) målskyttar), och borta med 1-0 efter ytterligare en pyts av "E.T." (gjorde han verkligen så mycket mål??? Han hade varit skyttekung i dagens Blåvita lag!)

2000-talet började som bekant med ett Kim Källström-mål i baken efter ca 45 sekunder. Elfsborg gick det dock bättre mot, då vi vann med 1-0 hemma, efter mål av Gustaf Andersson. Borta blev det däremot storstryk, 0-3. Två mål av "Bella" själpte oss den gången. 2001 var det återigen dags för ett sk "magic moment" för Ellosfansen. I Anders "Taco" Svenssons sista match på tag i Allsvenskan blir han också den som gör sista målet i matchen med ett långskott som borrar in sig i Bengans vänstra hörn och skriver slutresultatet 3-2 till hemmalagets favör. Återigen blev det också två mål av "fröken Berglund" som blev mindre och mindre populär bland de blåvita fansen. Det var för bra för att vara sant, igen.



Hemmamötet 2001 slutade 2-2 efter en sen kvittering i 84:e av Stefan Andreasson. Blåvitts mål av Gustaf och Martin Ericsson. 2002 var katastrofåret vi sent skulle glömma, och det blev inte bättre av att vi självklart förlorade hemmamötet mot ellos med 1-2 efter mål av de båda otroligt överskattade Lars Nilsson och Andreas Drugge. Lasse Nilsson skulle ju till och med till VM tyckte nån dåre för att han snubblat in en boll mot oss. Blåvitts mål denna gång av kollossen Seb Henriksson. Även i bortamatchen gjorde Henriksson ett mål, men vad hjälpte det när Hasse Berggren gjorde två inom loppet av två minuter. 2002 är, tillsammans med i år, enda åren sedan 1997 som Elfsborg kommit före oss i tabellen. Vad kan man dra för slutsater av det? Jo, det faktum att Boråsarna ständigt tycks överträffa sig själva och vinna mot oss, när de oftast varit ganska mediokra i övrigt.

2003 blev det återigen stryk två gånger om, 1-2 borta och 0-1 hemma. 2004 blev det 0-1 borta innan vi slutligen lyckades vinna med klara 3-0 efter två mål av Rosenkvist och ett av hjälten Magnus Erlingmark. Detta var alltså första gången sedan hemmamatchen 2000 som vi lyckades besegra Elfsborg! 2005 fick vi 1-1 hemma, vilket nästan kändes som en seger då Ijehs mål kom i matchen allra sista sekunder. Som ni säkert minns så lyckades vi faktiskt vinna samam år på bortaplan med 2-0 efter mål av George och Wowoah. Första bortavinsten sedan 1999 med andra ord. I år blev vi hopplöst utspelade på bortaplan men får trots det med oss 1-1 efter otrolig tur. Kanske var detta första gången på otroligt lång tid som vi snuvade dem på poängen och inte tvärtom. Även hemmamötet slutar 1-1 efter en sneträff av Ishizaki, som touchar en av våra, och fullständigt ställde Bengan i målet.

Senare åren har Elfsborg lyckats med det mesta. Man fick till ett bygge av en ny arena som man äger själv och man har lyckats med ett par riktigt bra och spektakulära nyförvärv. Man plockade en tränare från ingenstans som har fått ihop ett spelande lag som nu inte längre bara spelar bra emot oss. Oavsett om man vinner eller inte i år kommer man att vara att räkna med framöver. Blåvitt å andra sidan är i år bara ett mediokert mittenlag. Man skall inte glömma att de kom sjua i allsvenskan förra året och vi kom tvåa.

Det stör mig oerhört mycket att vi inte har bättre resultat mot Ellos senaste åren. Trots att vi ibland spelar vår bästa fotboll mot dem så lyckas de ändå snuva oss på segrar på de mest otroliga sätt. Det stör mig också oerhört mycket att de har lyckats med sin satsning på en ny arena och att de med vassa nyförvärv lyckats skapa ett riktigt topplag när vi bara har stått vid sidan, tittat på och satsat på helt fel saker. Därför är det inte konstigt att det ser ut som det gör i tabellen i år. Men de får bara inte vinna, för det skulle verkligen störa mig oerhört mycket...