En tränarfilosofi som lett till fiaskoresultaten

BESVIKELSEN Först värvades Bosse Johansson till föreningen, en gemytlig och go gubbe som snabbt skapade stor irritation bland spelarna då man saknade struktur och genomtänka taktiska drag. Spelarna tyckte han hade för lite ordning och reda, en flum-gubbe enkelt uttryckt.
Sedan fick vi hit Arne Erlandsen som var något av en träningsnazist där dialog blev onödig och man tränade och pendlade till Norge stup i kvarten. Spelarna tyckte han inte kunde backa upp sitt snack med segrar, en träningsdåre enkelt uttryckt.
Till sist kom då nödlösningen Kjell Pettersson in på tränarplats. Kjell tränade som bekant Blåvitt under 1980-talets sämsta säsong men fick nu chansen på kort varsel när Arne tvingades ut ur sin position. Nu trädde en slags apati in där spelarna dels inte fick ta eget ansvar som under Bosse Johansson och dels inte beordrades brutalt som under Arne Erlandsen utan istället verkar alla vilja att det ska gå bra- men ingen vet hur man bäst genomför ett spel som är framgångsrikt.

Fyra fiaskoinsatser lägger sig på min näthinna sedan Kjell Pettersson tog över, 2-3 förlusten mot tabelljumbon Öis, 0-3 krossen mot Helsingborg, Kalmars 0-3 slakt på Ullevi i måndags och så gårdagens bisarra AIK fiasko där siffrorna stannade vid 0-4. I samtliga dessa matcher är kolumnen för motståndarlagets målskörd kraftigt i underkant och kunde vart mer eller mindre det dubbla. Förklaringarna är många och man måste analysera varför det gått åt helvete för att undvika samma misstag i framtiden.

Försvaret ska naturligtvis ha en rejäl dos asswhopping efter den senaste tidens spel, men anledningen till att långsamma-Lago sätts i enorma problem mot Kalmar och anledningen till att Dennis får ta en frilägesutvisning mot AIK är minst lika mycket en kollapps av mittfältets press. Vi saknar allt vad effektivt mittfältsspel heter. Pontus Wernbloom är just nu direkt dålig- men trots detta löper han överlägset mest av mittfältarna mot AIK, en indikation på att rörelsen på mittfältet är usel för närvarande. Wowoah är ingen bra fotbollsspelare, Kilhberg är alldeles för ojämn för att hålla på ett guldmittfält, Olsson som värvades för sitt passningspel är för dålig för att klara av att dirigera Blåvitt och Alexandersson håller inte samma höga nivå när han tvingas hålla taktpinnen istället för att kunna briljera på kanten. I dagsläget håller ingen mittfältare i IFK Göteborg tillräckligt hög standard för att vi ska kunna blanda oss i guldstriden.

Vad Wowoah gör i Blåvitt är ett mysterium.
Varför en +30 Kilhberg värvades är ett mysterium.
Hur Arne såg Olsson som den perfekta värvningen är ett mysterium.

Vasquez och Wernbloom är riktigt unga och talangfulla spelare som man kan bygga ett framgångsrikt framtida mittfält kring, men då behöver man tränare som inser att lagbyggen inte kan köpas ihop av medelmåttor som Olsson, Kilhberg och Wowoah. Men samtidigt behöver vi en tränare som inser att kontinuitet krävs för att mittfältet ska kunna spela ett effektivt presspel som inte lämnar vårt försvar så sårbart som det lämnas just nu. När man tappar sin bästa försvarare i Kalle Svensson och ersätter honom med en korpspelare som Alejandro Lago så blir det ännu viktigare att mittfältsspelet både fungerar effektivt, men även håller en hög och jämn nivå.

Detta kan inte ett mittfält göra om man inte får förtroende att konsekvent spela ihop sig och samtidigt bygga det kring spelare som håller en tillräckligt hög nivå för att kämpa om SM-guld. Kilhberg, Wowoah och Olsson är inga spelare man bygger ett guldlag kring. Satsa på vårt mittfält genom att rekrytera en tränare som förstår att långsiktighet är enda vägen att vinna kortsiktiga segrar på. En tränare som både kan ta en dialog med spelarna men som förväntar sig resultat och prestationer samtidigt. Ingen flummig tjomme och ingen galen gaphals.

Det måste väl finnas åtminstonde en normal och balanserad tränare i det här landet?