Våren med IFK Göteborg: Del 2

ANALYS Från en undertecknad som sett det mesta med vårt kära IFK Göteborg under våren kommer här en förhoppningsvis genomgående analys med personliga reflektioner över samtliga spelare, samt några övrigas insatser.

Våren har varit ganska upp och ner. Eller rättare sagt först ner, och sen upp. De senaste fyra matcherna har det mesta varit stolpe in för Blåvitt, trots att spelet lämnar en hel del övrigt att önska. Innan dess såg det desto dystrare ut. En del spelare har tagit några kliv fram, andra tillbaka eller stagnerat. Här är en personlig redogörelse av samtliga spelares insatser under vårsäsongen.

Nu är vi framme vid mittfältsspelarnas insatser.

Niclas Alexandersson, denna giganternas gigant. Alex som sällan gör en dålig match men som haft en tendens att försvinna mer under matcherna denna vår än vad han gjort innan. Har även passat på att vara frånvarande på grund av skada några matcher i början av säsongen. När Alex får bollen vid fötterna så märker man att han håller en klass som än så länge ligger en nivå strax över samtliga övriga allsvenska spelare. Att han även är en kämpe och pådrivare gör inte saken sämre. Alex är en hjälte i dagens Blåvitt och de flesta i truppen bör jobba ordentligt för att ta efter hans goda egenskaper på plan, såväl som utanför.

Jonatan Berg är mysteriet som ”aldrig får chansen.” Att spela högermittfältare i dagens blåvitt kan dock inte vara lätt när man har en artist som Alexandersson framför sig, men det underliga är att Jonatan trots detta inte fick chansen när Alex var skadad. Verkar inte vara någon favorit hos Arne som ständigt tycks ranka någon annan före Jonatan. Bofast i b-laget där han ofta gör stabila insatser men ibland saknar lite vilja och glöd. Men någonting hände i matchen mot Qviding. Jonatan hade kaptensbindeln runt armen och var en av få som visade ordentlig kämpaglöd matchen igenom. I vissa lägen något övertänd då han bland annat drog på sig ett gult kort efter en vansinnestackling mot David Wiklander. Men trots allt, Jonatan visade glöd och man kan bara hoppas att han får fler chanser att visa detta i allsvenskan under hösten och han inte försvinner från klubben än på ett bra tag.

Blåvitts egen David Beckham?

Pontus Wernbloom ångar på i god stil. För den som trodde detta skulle bli det svåra andra året för Wernminator får nog snart ändra sina åsikter. Spelar klokare nu än förra året, vårdar spelet mer och slår inte bort lika många bollar. Pontus främsta styrka är dock huvudspelet, något som han verkligen fått användning för i år då det stundtals tjongats lite väl mycket från backlinjen. Det finns dock fortfarande detaljer att slipa på för Wernblom under hösten. Kan bättra på sitt positionsspel utan boll, och även bli en ännu bättre passningsspelare än vad han är idag. Att dessutom komma till skottlägen i andravågen, samt att utnyttja sitt fina huvudspel genom att komma fram fler gånger till målchanser med skallen är saker Pontus får jobba på.

Tomas Olsson som tillför en hel del till spelet som inte funnits innan. Tomas är en duktig passningsläggare med en fin blick för spelet. Har dock under våren haft en tendens att ibland ställa till problem för både sig själv och sina lagkamrater då en del passningar slagits bort rakt i famnen på vissa motståndare. Kanske är detta priset man får betala för att ha en gubbe i laget med kapaciteten att slå de avgörande bollarna? Det säkra alternativet är ju annars att låta backarna tjonga upp bollar på anfallare, dock inte lika fint att se som när en Olsson-passning skär genom motståndarnas backlinje och sitter på foten på en djupledslöpande anfallare eller yttermittfältare. Hoppas Tomas kan fortsätta med detta under sommarn och hösten samt även fortsätta komma till fina skottlägen i höjd med straffområdeslinjen. Det är i de momenten som hans spel kommer till sin rätt.

Magnus Kihlberg som var ifrågasatt i början av säsongen, har verkligen kommit igång de senaste matcherna. Visar prov på mycket gott positionsspel där han ofta är en bidragande orsak till att stänga mittfältets ytor. Spelar enkelt och vårdat utan att sticka ut på något sätt. Man kan bara hoppas att Kihlen lyckas konservera formen från de senaste två matcher fram till nypremiären. Gör han det så har vi ett mycket starkt mittfält, vilka än som spelar.

Samuel Wowoah har efterhand mer och mer fått ge upp sin vänstermittfältsplats till ynglingen Andres Vasques. Detta på grund av Vovvens något underliga positionsspel i defensiven, kombinerat med en ovilja att vilja gå in i dueller. I anfallsspelet har det fungerat något bättre men Sammy har fortfarande en tendens att ha rejält svårt att komma till inlägg, och när han gör det så är det ofta som inläggen sprids åt alla möjliga olika håll.

Andres Vasques har förändrat sitt spel något i år. Från att det har klagats på att han innan varit för tunn, men kvick och teknisk, så låter det nu nästan tvärtom. Har lagt på sig en del muskler och går nu in i duellerna på ett helt annat sätt än innan, och det är härligt att se. Tycks dock ha blivit något trögare på kortare sträckor vilket påverkar en hel del när man spelar ute på vänsterkanten. En liten Kim Källström-förvandling kanske man kan kalla det? Och nog är det väl så att Andres rätta plats också är i mitten så småningom, frågan är bara när han får chansen där. Fram till dess så bör han fortsätta tänka på att fokusera på vad han vill göra med bollen när han väl får den. Håller fortfarande på att komma in i a-lagstempot så än är det ingen panik på vänsterkanten. Ge Andres tid och lite mer tid så har vi snart hela seriens bästa vänsterkant, och så småningom ska han in centralt. Utvecklas han rätt där så har vi en blivande storspelare.