Vem f*n har nerver att vara supporter...

Ibland ifrågasätter jag på fullaste allvar vad jag har gett mig in på. Fotbollen- en av de saker som berikar mitt liv allra mest- påverkar mig ibland på ett sätt som jag känner att jag knappt kan hantera.

Det är inte första gången jag skriver om hur supporterskapet påverkar mig, men jag jag tycker att det hela tiden uppkommer nya bottnar i det här med att leva och andas fotboll. Det finns gånger då jag undrar om jag bokstavligt talat kommer att dö på klackläktaren. Än så länge är mitt hjärta hyfsat ungt och friskt. Men efter ytterligare, säg fyrtio år, av ständiga adrenalinkickar, nagelbitare, upp- och nedgångar för laget, kommer det kanske en dag då jag får transporteras på bår från arenan efter att den sista adrenalinruschen som spiken i kistan gett mig en hjärtinfarkt.

Jag, Frankie och Johnny diskuterade nyligen nervanspänningen inför matcher. Frankie påstod att det inte påverkar honom alls, medan Johnny och jag var eniga om att man blir nervig, får adrenalinrusning och kastas mellan oro och uppspelthet. Det finns stunder under särskilt spännande matcher då jag skriker inom mig att "jag ORKAR inte mer!" samtidigt som jag inte för något i världen skulle vilja vara utan den kick som fotbollen ger mig. För min del är det nog särskilt hörnläggningar som är de största spänningsmomentet, både när det är vi och när det är motståndarna som ska göra dem. När jag ser en av spelarna rusa upp mot hörnan och de övriga spelarna snabbt gruppera sig i straffområdet ger det mig samma känsla som när man som liten såg en riktigt läskig rysare.

En annan sak är den sanslösa personlighetsförändring jag tenderar att gå igenom när jag befinner mig på läktaren. Jag har förvisso ett hyfsat temperament och är en rätt intensiv person, men jag anser mig ändå ha förmågan att uppföra mig sansat och vuxet bland folk när det krävs, och om inte annat vara en bra förebild för mina barn. När jag står, eller sitter, i publikhavet runt arenan är denna förmåga som bortblåst!

"Mamma vi vill inte sitta bredvid dig, för du svär så mycket, vi sätter oss bredvid Axel i stället" utbrast min dotter mitt under Hammarbymatchen. Gissa vad mitt intelligenta svar på detta blev? Tror ni att det var: "Förlåt, jag ska försöka behärska mig"? Nädå, jag hörde mig själv svara "Men ungar, ni VET ju att mamma svär när hon kollar på fotboll!"...Jag gissar att en barnpsykolog hade gett mig tummen ner för den kommentaren. En bra vuxen förebild? Inte på arenan i alla fall...

Under Malmömatchen senast fick jag åter uppleva hur jag gick ner på grottstadienivå. Jag stod på den delen av klackläktaren som var närmast bortaklacken. I slutet av andra halvlek vände sig en flinande Mff-supporter mot oss och höll upp en "Skattemyndigheten"-flagga. Ni förstår säkert alla att det gjorde mig förbannad, det gissar jag att ni också blev. Men man förväntar sig nog inte att en 30-årig tvåbarnsmamma (barnen var tack och lov inte med den här gången) ursinnigt ska flyga fram och vrålande hötta med ett fuck you-finger i luften tills Mff-supportern skrattande tar ner sin flagga. Min pojkvän har turligt nog lärt sig att inte skämmas för mig, annars hade det nog blivit outhärdligt för honom att följa med mig på fotboll.

Som sagt; vem f*n har nerver att vara fotbollssupporter? Inte jag i alla fall men när jag hör "Heja Blåvitt" eka ur högtalarna kan inte ens vilda hästar dra mig därifrån....FORZA!