"Känn på Håkan Mild!"

KRÖNIKA Där stod vi i solen på Gamla Ullevis läktare. En del av oss på de sviktande träplankor som så sent som mot GIF hemma höll på att ta eld av hemmagjord pyroteknik och en hel del av oss på den betongkoloss som vi har vant oss vid att lida ut 90 minuter på.

För ungefär en månad sedan, ett par dagar innan hockey-VM sattes i rullning anlände jag med flickvän och polare ner till Prag för att inta en och annan öl och stilstudera idrottsliga fenomen från ett mellaneuropeiskt land. För var så säkra, inga tjecker anser sig vara vare sig östeuropéer eller annorlunda från oss tyskar eller svenskar som vill se oss som lite bättre och finare än de nya bekantskaperna från det forna Sovjetblocket. Tjeckien är sedan Sovjets kollaps ett helt nytt land, med många nya fördelar och nackdelar. För om man för en liten stund glömmer den prostitution och kriminalitet som växt fram sedan landets marknader öppnats upp så finns det en positiv sida av Tjeckiens utveckling som vi i Sverige har all anledning att ta efter; arenabyggnationerna.

Under kommunisttiden satsades enorma resurser på idrott och arenor, en satsning som i väst bara hade en jämförbar motsvarighet i folkhemssveriges idrottsliga satsningar och hälsotänkande. Men då många öststater sedan dess använt de nya kapitalstarka marknaderna för att modernisera och rusta upp sina arenor så har utvecklingen i många fall stagnerat i Sverige. Fotbollen är det tydligaste exemplet på denna stagnation. Sparta Prag delar vidare ett annat fenomen med Blåvitt då man har två arenor till förfogande, en gigantisk vid större matcher och så har man "Toyota Arena" vid mindre cupmatcher och ligaspel. En delning som kraftigt påminner om Gamla och Nya Ullevi, med skillnaden att Spartas mindre alternativ är en kokande häxkittel och "all seater" belägen mitt inne i centrala stan. Med risk för att starta ett evigt pekande av finger mot politiker, företag, sponsorer och andra ansvariga så överger jag tankarna om varför vi inte har en arena i Göteborg.

Istället frågar jag mig varför städer som Prag (trots att man är en miljonstad) kan erbjuda långt bättre alternativ till sina fotbollssupportrar än vad vi kan göra i den svenska "fotbollens huvudstad" Göteborg?

Så gick tankarna när jag vandrade över Karlsbron som redan för över 300 år sedan attackerades av svenska soldater, angrepp som det talas om än idag nere i Tjeckien då många av de värdesaker som stals ur konungapalatset ännu inte återlämnats till dess rättmätiga (?) ägare.

Nu när allsvenskan för en längre stund tagit paus kan jag inte annat än minnas denna underbara resa ner till Tjeckien då jag under min vecka där hade nöjet att strosa runt gatorna i diverse Blåvita attaraljer och på grund av detta självfallet hamna i många diskussioner kring fotboll, med såväl lokalt folk som med ditresta turister - för var så säkra, Blåvitt väcker känslor ute i Europa.

Prags äldsta nattklubb "Akvarium" gav mig överraskningen i en ny bekantskap i form av en bartender som inte bara kunde rabbla "Stephan Pettersson, Rauelli and Haokan Mild" när han såg klubbmärket på mitt bröst utan försäkrade att han inte hade glömt hur Blåvitt en gång i tiden hade piskat hans kära Sparta. En match från -80 talet som jag vänligt låtsades ha koll på medan jag fick världens största grogg upphälld och serverad.

För när man är ute i världen och folk med fotbollsintresse tar upp Blåvitt som det storlag vi ofta ses som går mina tankar tyvärr illa kvickt till Gamla Ullevi. Till hur vi packade som sillar står där ihopklämda utan acceptabla kiosker eller toaletter för att få njuta av gräsets schack. Ett öde som inte borde vara ödet för en storklubbs supportrar. Är man i Prag så kan man inte annat än att avnjuta deras underbart goda och sinnessjukt billiga ölutbud kring de vackra uteserveringarna som bjuder in till sittande i hela innerstaden. Med den vackraste av omgivningar hittade vårt sällskap en uteservering belägen snett under Karlsbrons bågar, i det gassande solskenet med prolande flodsvatten rinnande förbi. När vi slingrar oss in i uteserveringen går jag stolt med den vackraste av Blåvitrandiga klädesplagg på mig in för att ta ett bra bort då jag längst innifrån uteserveringen hör:
- Gjöööötteborg, Gjöööteboorg, Gööötteborrrj, av en gastande man som skriker att det är hockey-VM och inte fotboll i Prag vid tillfället på hoppande norska.
- Ja kan tänka mig att du inte vill snacka fotboll med tanke på hur usla ni är på den sporten i Nöörrrrrge, kontrar jag med ett nöjt flin och tror mig ha avslutat samtalet.
Den överförfriskade norrbaggen pekar mot mitt bröst och gormar:
- Men viiiii äjjjer ICA, till svar och får hela sitt sällskap med sig i ett stort skratt. Och det har han väl helt jävla rätt i, att han förmodligen inte behöver bry sig om fotboll då han till vardags pumpar olja ur sin privata brunn och är enda privatpersonen invald som medlem i OPEC. "Fy fan för norrmän", vräser jag för mig själv och beställer in en kall.

För även om det inte går att skylla på vare sig Tjecker eller Norrbaggar så måste man säga att det är fördjävligt att i man i hela fotbollseuropa kan omges av klubbar som oftast inte har meriter någonstans i närheten av vår klubbs, men som trots det vältrar sig i pengar och faciliteter som får Kamratgården och Gamla Ullevi att se ut som ett Sida-projekt i Gobiöknen. Kan inte Ingvar Kamprad bli vårt svar på Chelsea-Roman? IFK Göteborg är ju ganska likt IKEA Göteborg när allt kommer kring.

Till sist kan väl berättas om vad en bekant med tvivelaktiga fotbollssympatier fick uppleva på ett derby för inte allt så länge sedan, när vår frälsare och kronprins Håkan Mild blir inbytt. Det går inte länge förrän motståndarnas stjärna brutalt blir "kapad (inte mina ord direkt utan berättarens vinkling) och nedsparkad". En man på Ullevis läktare omgärdad av glada rödblåa fans ställer sig upp och skriker "KÄNN PÅ HÅKAN MILD, KÄNN PÅ HAN, KÄÄÄÄN PÅ HÅKAN MILD!" i ett par minuter. Att Blåvitt vid det här laget hopplöst ligger under och får storstryk är en annan femma. Tänk på det Hyrgryte. Känn på Håkan Mild, kanske redan till EM.

Denna krönika är tidigare publicerad som gästkrönika på Alltid Blåvitt, (2004-06-01) och återpubliceras nu med anledning av att Håkan Mild lägger skorna på hyllan.