Turist, javisst!

Huttrande av köld möttes vi upp på Centralen en isande höstförmiddag.

Efter att ha blivit tilldelade en biljett, som måste ha utformats storleksmässigt för att man skulle tappa bort den och därmed ge styrelsen mer plats på vägen hem, var det dags att kliva på och slåss med pöbeln om en plats. Då tåget enbart bestod av kupéer, i vilka somliga ansåg att två personer var fullt tillräckligt, fick vi vandra fram och tillbaka flera gånger innan alla var på plats. Jag och my fellow companions fick tag på en kupé som og inte sett röken av en dammvippa de senaste tio åren.

Resan upp blev en trevlig historia i glada vänners lag och när vi rullade in på Stockholms Central ekade slagramsorna. En obetalbart skön och uppsluppen stämning spred sig när vi sjungande tågade fram genom stan. Att få poliseskort och känna sig som en kändis, alternativt samhällsfara, var en underhållande upplevelse. Hädanefter tänker jag begära poliseskort om jag så bara ska ner på torget och handla på Ica.

Efter att ha värmt upp på en grekisk krog, blev vi hämtade med bussar som i l-å-n-g-s-a-m-t tempo förde oss till Söderstadion. Där fick vi vackert pröjsa 150 kronor för att komma in på detta pappersbygge, som vid jämförelse får ett korthus att verka stabilt. Nu började nervositeten göra sig påmind och frågorna vällde fram: skulle de sköra byggnadsställningar de ansvariga har mage att kalla läktare hålla? Skulle vi frysa ihjäl? Var fanns ölförsäljningen? Är grönvitt den fulaste färgkombinationen i världen? Men framförallt; skulle guldstriden få pågå ända fram till den 26:e omgången?

Inledningsvis spelade vårat kära lag uselt. Adam och Bjärsmyr verkade ha tolkat ordet "back" som "backa bort från bollen" och stundtals gav Vovven och Sella intrycket av att vara turister som endast var där för att se på när bollen rullade fram och tillbaka. De tillresta supportrarna hade helt glömt av klackens uppgift; nämligen att sjunga, skandera och stötta sitt lag. Vi var några tappra få som oförtrutet kämpade för att få igång de andra, en uppgift som var nästintill omöjlig.

Det första motståndarmålet kändes som en smäll i magen och de blåvita såg ut att ha gett upp. Men den pålitligaste av spelare, Niclas Alexandersson ger sig aldrig. Han kan personligen hållas ensam ansvarig till att vi vände underläget till en ledning på 2-1. Nu vaknade äntligen klacken och jublet på bortaläktaren var totalt! När ca tio minuter återstod av matchen bad man en stilla bön: "snälla försök inte leka hjältar och göra fler mål, backa bara hem och håll tätt." Men våra böner blev inte hörda och Hammarby vann med 3-2. Samtidigt slutade Öis-Dif 0-0 och årets svenska mästare var korade.

Nu ville vi inget annat än att få komma ifrån denna gudsförgätna stad och glömma förnedringen. men vi fick vänta länge innan bussarna åkte och bussresan, som gick i snigelfart, kändes om möjligt ännu längre då vi oavbrutet fick lyssna på samma tjejs gälla malande.

När vi kom på tåget möttes vi av nästa överraskning! Sj;s personal hade genomsökt våra väskor och lagt beslag på kriminellt gods som vattenflaskor och skolanteckningar. Varför? Än mer underligt blev det då de hade lämnat kvar jackor och väskor. När jag tog upp detta med dem fick jag till svar att "Man ska aldrig lämna kvar värdesaker, men det går bra att hämta dem på Stockholms Centrals hittegods imorgon." Min stilla undran är om mina skolanteckningar är "värdesaker", om man har rätt att rota igenom folks väskor hursomhelst och om de på fullaste allvar tycker det är rimligt att man påföljande dag ska sätta sig på ett tåg för att besöka hittegodset i Stockholm?

Tågresan hem blev trots allt rolig, då vi försökte att varken tänka på eller prata om den hemska matchen, utan istället ägna oss åt humor på låg nivå. Jag är glad att ingen stod och smyglyssnade vid vår kupé, hade de gjort det skulle vi troligen sittade inspärrade på något mentalsjukhus. I en annan av kupéerna satt folk som verkade ha tagit Peter Tosh "Legalize it" på största allvar, men det är en annan historia... Blir det fler tågresor i Änglarnas regi för mig och mina följeslagare? No way, till nästa år säger jag bara "Smala Minibussligan" here we come! Och FML: Kamma er!