En senkommen reflektion angående senare tiders spelarflyktsdebatt

(i vilket en nykommen Bara Ben-skribent generaliserar valhänt och misslyckas helt med att skaffa sig en klar ståndpunkt i en redan utklingad debatt)

Mycket snack om vår styrelse – och kanske framför allt vår sportchef - på sistonde. Med Ijeh, Risp, och Alvbåge har Mats Persson – som tidigare varit en figur med relativt odiskutabel status – blivit ett högst polariserande fenomen i den blåvita debatten. Jag vet inte exakt hur hög debattinläggsfrekvensen på AB-forumet är i vanliga fall men jag ger mig fan på att den under Juni/Juli har nått höjder hitintills endast matchade av en viss Tavelsjöynglings frånfälle under sommaren 2003.

Själv har jag hållt käft. Dels på grund av att jag tenderar att vara en mes i hätskare ordväxlingar, dels på grund utav att jag inte har kunnat välja sida.

Problemet är väl att det egentligen inte finns några nyanser i förhållningssättet man har gentemot de som styr och ställer i ens fotbollslag. Debatten som har förts på AB är, med fåtal (om än högst läsvärda) undantag en konfrontation mellan två supportertyper; de infamösa och lätt juvenila gnällrövarna som vill att i princip alla ska avgå (för vidare information om denna supporterart se Änglarnas forum) och de (naiva?) försvarsadvokater som försöker framhålla att allt vi blivit av med är en reservmålvakt. Ingetdera approach tilltalar mig nämnvärt.

Den förstnämnda är dum och känns alldeles för nära en viss avart av supporter: ända sedan ordet ”kvartssamtal” blev en fotbollsterm istället för någonting som sker på mellanstadiet så har en oroväckande stor mängd unga supportrar anammat den hitintills befriande AIK-centrala filosofin att ”det är JAG och MINA KOMPISAR som ÄR Blåvitt och om styrelsen/tränaren/laget/ inte LEVER UPP TILL VÅRA KRAV (som kan inbegripa allt från att inte förlora eller spela oavgjort till att inte sälja reservmålvakten) så ska dom BESTRAFFAS.” Detta är en högst beklämmande och ganska enastående horribel attityd. Och även om många ur ”avgå”-kören givetvis inte tillhör denna illustra skara så har de anammat retoriken i mångt och mycket.

Den andra är problematisk: oavsett om attityden att hellre fria än fälla och att man ska ha alla fakta i målet och vi måste lita på de som kan det här osv så känns det fortfararande inte okej att vi gör oss av med John Alvbåge efter att ha haft honom i ett knappt halvår. Jag är ledsen. Oavsett om vi tjänar bra på affären. Inför den här säsongen hade vi, på papperet, allsvenskans bästa målvaktspar och en trio av allsvenskans bästa anfallsspelare. Nu har vi en hygglig högermittfältare, en kille som har gjort ett mål hittills i serien, och en – låt vara exceptionell på de flesta sätt – lastgammal målvakt. Jag var tillräckligt orolig över att vi har blivit av med allsvenskans bästa mittbackspar på ett år, tack så mycket. (Att vi gått och skaffat oss allsvenskans bästa innermittfält är ett litet plåster på såren.) Jag vet att vi inte har pengarna att köpa de spelare som Malmö köper och att vi inte var tillräckligt mycket Borås för vissa spelare och att om en spelare inte mår bra så måste han få gå vidare även om det är till Viborg, men det känns fortfarande djävligt oroväckande, det här. Och det kommer att fortsätta vara oroväckande även om vi får en reserv från Malmö till vårt överbefolkade mittfält och en gris i en portugisisk division-två säck till vårt...eh, överbefolkade mittfält. Förmodligen kommer det att kännas oroväckande hela vägen fram tills att guldpytten åker fram den tjugofemte. (Ungefär som vanligt, alltså.)

Eller att Litmanen dyker upp.