När man redan innan match känner att det här är f-n bara mellanmjölk, snudd på lättmjölk, vet man att något är fel.
Att redan utanför arenan känna att mys-jögge smittat av sig och folk har en sådan där gosig dag tillsammans när solen äntligen tittat fram, men inte knyter näven för att påvisa att vi är där för att vinna.
Att sedan efter 30 min höra från läktarplats att de på plan inte är bra, men att vi ska visa våra hjärtan, då är det något fundamentalt fel.
Det här är inte min klubb. Det här är inte min klubb som får mig att glädjas, sörja, dela kamratskap och som har min kärlek.
Det här är inte min klubb där alla inte satsar allt i alla lägen, utan nöjer sig med vad som är på väg att hända. Där tränaren rangordnar spelarna och inte har förmågan att bryta mönster. Där innermittfältare springer runt som yra höns. Där den påpassliga förvirringen uppstår gång på gång och ett sönderläst spel utnyttjas match efter match av motståndarna.
Jag är trött på att höra fega kommentarer från tränarhåll efter dåliga insatser. Jag är trött på att se halvhjärtade insatser. Jag är trött på att ingen vågar säga som det egentligen är. Det är inget jäkla dagis som bedrivs. Det här är IFK Göteborg!
Det är dags för förändring. Tränartrojkan ska bort. Slut på myspys och gulligull. Det behövs en ny röst och det innan det är för sent. Det behövs ett omtag. Det är dags att stoppa det hjärta som blöder.
