En önskad text.

Krönika:
För ett bra tag sedan så blev jag kontaktad av Patrik, som är en av mina större förebilder inom supporterkretsar, som bad mig att skriva något för BaraBen.com. 

Jag har länge velat skriva ner mina tankar och funderingar här, men ofta kommit till insikt med att jag inte har tiden som den här plattformen förtjänar att ges. 

Varje gång jag har tänkt börja plita ner något så har mitt tålamod inte funnits med att vänta tills jag sitter vid en dator och jag har istället skrivit av mig på twitter eller på Svenskafans forum.
Men efter förra veckans poddasvnitt och debatten om Guld-Alex och att folk inte engagerar sig annat i att smutskasta osv, så fick jag mig en väckarklocka.
Jag önskar att jag kunde lova att jag skulle leverera en text om dagen eller tom i månaden.
Men jag väljer nu att dra mitt strå till stacken och hoppas att jag kommer kunna leverera något som tillför, berör eller i alla fall uppskattas av någon. Så ofta jag bara kan.

Det har blivit lite av kutym att presentera sig själva och berätta lite om sin relation till föreningen vi alla älskar. Så här kommer min story:
Jag är uppväxt i en liten ort söder om Kungsbacka som heter Fjärås. I en familj helt utan idrottsintresse så har jag min barndomskamrats far att tacka för mitt första blåvita minne.
Ulf som han heter är en inbiten gaisare, och som den gaisare han är så hade de såklart smittat av sig på hans son, min bästa vän Dennis. Jag gissar att vi kan ha varit 6-7 år när Ulf bestämde sig för att ta med oss på ett derby, där han såklart hade som plan att försöka få mig att bli gaisare med den jäveln. 
Men jag kan säga att efter att ha suttit på en neutral plats med blick över båda klackarna så fanns det inget i världen som kunde få mig att älska något annat än IFK Göteborg.
Jag kommer inte ihåg något alls från matchen, det känns som om vi var på Nya Ullevi, men mitt minne kan svika mig där med. Men jag glömmer aldrig den känslan jag hade i kroppen när vi åkte i bilen hem efter matchen. Jag visste såklart inte då vad det var, men nu i efterhand så är jag säker. Jag var kär i det där Blåvita laget.

Åren går och jag ser inte blåvitt mer än någon gång per år på plats. Ofta med min kompis Tobias och hans fars kusin Dävy som kom ner från Göteborg och hämtade oss. Vi parkerade alltid vid Katrinelund, då han jobbade där. Gick promenaden ner till Gamla Ullevi och stod nästan alltid bakom målet. Med ett öga på planen och ett öga mot klacken. Jag var så imponerad och begeistrad av de där killarna i klacken. Men samtidigt så hade jag ju fått höra från min mor som läst i GP att det var farligt att hänga med de där huliganerna som går på fotboll. Så vi vågade oss aldrig dit.

Efter matcherna så stod vi alltid och väntade på autografer från spelarna vid grindarna.
Vet inte hur många block fullkladdade med signaturer från Ravelli, Kåmark, Blomqvist, Anegrund, Lundén m.m jag har liggandes hemma.
Men så när jag börjar 6an så händer något. Jag träffar Staffan.

Staffan har gått på blåvitt i många år ihop med sin kusin och hans far. Ni som hängt med ett tag vet säkert vem Lars Rune Bohlin är.

Staffan tog med oss till klacken och från den dagen så försvann alla mina fördomar och rädslor för de där ”hemska huliganerna”.
Efter den där första matchen så gick jag med Staffan, Tobias och ytterligare en kompis, Henrik, på Blåvitt så ofta vi bara kunde och fick.
Efter att ha stått i klacken för första gången någonsin, fångat en plastboll, upplevt derbyn med endast någon meter mellan klackarna, SM-guld, matcher mot Stockholmslagen, Stefan Pettersson, Bengans idioträddningar för både oss och innan det ÖIS, Gustav Anderssons jubileumsmål, Fredrik Karlsson bytte till Risp, och ”Tollan på räcket” och mycket, mycket mer så beslutades att Gamla Ullevi skulle rivas.

Jag hade aldrig ett årskort till den arenan. Tyvärr.
Året efter, resterande och kommande år så äger jag min plats på vilken arena IFK Göteborg än väljer att kalla sin hemmaplan. Det är något jag hoppas att vi alla bör sikta på. Troligtvis så har de flesta som läser detta ett kort, men ni som inte har det.
Det är den bästa present du kan ge dig själv, jag lovar.

Vid den tidpunkten så hade alla mina vänner jag haft och gått på Blåvitt med fått ett svalnande intresse, medans mitt eget bara vuxit sig starkare.
Tillslut så var jag ensam om att vilja åka in på matcherna.
Jag kunde inte förstå hur någon kunde prioritera annat?

Jag har aldrig känt den gemenskapen som Hulken berättade om så fint här på Baraben. 
Aldrig saknat den heller. Det har bara fallit sig så att jag aldrig sökt mig till större grupper då jag ofta tyckt att det i vissa fall tagit för mycket fokus från sporten.

Jag har och åker såklart på mina bortaresor: Alltid älskat resorna, klacken och allt runt omkring.
Alltid blivit välkomnad och bemött på ett extremt fint sätt av alla. Men jag har aldrig hittat rätt grupp för mig. Hängt korta perioder med olika falanger. Men aldrig riktigt har jag haft någon som brunnit för samma saker som jag gjort i min närhet. Jag är en rånörd när det kommer till Blåvitt jämfört med de flesta jag umgås med. Allt från taktik, positionsspel till skostorlek, hur killarna träffade sina tjejer eller vilka de umgås med i laget.
Sjukligt, kan vissa kalla det. Och jag håller delvis med.
Men jag älskar det.

De första åren(också i samband med mina första löner) på Nya Ullevi och (Nya)Gamla Ullevi så köpte jag 2 årskort bara för att kunna slippa gå själv. Det blev min dåvarande sambo jag tvingade med ibland, eller olika andra polare som har större intresse för sporten men mindre för Svensk fotboll. Men de senaste 3 åren så har jag hittat min kamrat att gå med.
 Det blev en tillbakaflyttad Skåning med hjärtat på rätt plats, vid namn Emil.
Vi är på samma våglängd, han håller tillbaka mig på ett sätt som är nyttigt för mig. Ger mig mothugg. Annars svävar jag iväg på små detaljer som får mig att missa helheten.

Jag heter Philip Hellström, är 31 år gammal och bor i Kungsbacka.
Jag kommer förhoppningsvis leverera texter om taktik, känslor eller teorier här på Baraben.

Jag försöker oftast se saker på ett optimistiskt sätt och brukar alltid försöka se saker från båda sidor av myntet, viket ni kommer märka här i framtiden.Hoppas att jag inte kommer sväva iväg allt för mycket här i framtiden. Och jag skall försöka hålla det på en nivå som folk orkar läsa igenom framöver.
Hoppas även att fler drar sina strån till stacken, på vilket sätt det än må vara.
Jag tackar er som orkade läsa hela vägen hit ner.

Stort Tack / Philip

En tränare som äter, andas och lever fotboll.

Skrönika: Jörgen Lennartsson stegade så in på Kamratgården. Ganska väntat till slut, efter en kavalkad i skenande mediekommunikation. Lennartsson är en erkänt duktig och målinriktad tränare. När det stod klart att det var just han som skulle leda Blåvitt de närmaste tre åren, var reaktionerna skiftande. Några gick i taket, andra kryddade friskt med superlativer och en del konstaterade fakta med en desillusionerad syn i skyn.

Efter samtal med en kollega till Lennartsson, kan man gott tillskriva honom epitetet "Fotbollsidiot". Den här mannen verkar äta, andas och leva fotboll dygnets alla timmar. Kan han få in fotboll i exempelvis en maträtt, ett tandläkarbesök eller i vilket annat sammanhang som helst, då rullar livet på utan några märkbara distraktioner.

Någonting som belystes med all tydlighet när han gifte sig. Hans blivande fru hade mer eller mindre förbjudit all form av fotbollsanknytning under den stora dagen. Kanske till och med en rimlig begäran.

Hur som, så hade den gode Jörgen bestämt musiken som skulle spelas i kyrkan. Och när brudparet marscherade fram mot altaret så tonade hymnen Abide with me ut, samma melodi som sedan 1927 spelats innan FA-cupfinalerna på Wembley...

Man kan inte annat än lyfta på hatten inför denna briljanta planering. Och önska honom all lycka. Vi är många som står där, med längtan i bröstet.

Lennartsson: "En dröm att ha Kamratgården som sin arbetsplats"

PRESSKONFERENS. Göteborg bjöd på nästan ofattbart fint väder, när IFK Göteborg idag kallade till presskonferens på Kamratgården. Självklart var vi på BaraBen på plats. 

Det är lite drygt tre veckor sedan Mikael Stahre blev meddelad att han inte längre är önskvärd och att någon annan kommer att träna IFK Göteborg under nästkommande säsong. Det är lite drygt tre veckor sedan densamme höll presskonferens på O’Learys, Avenyn. Då sa Mats Gren att en ersättare ännu inte var klar, men att en lista över intressanta namn fanns. Indikationen kändes tydlig. En andraplats räckte inte för att en huvudtränare i IFK Göteborg skulle få sitta kvar en säsong till, trots ett år kvar på kontraktet. Det enda som gäller 2015 är SM-guld. Mats Gren tonar dock ner förväntningarna under presskonferensen, ”Målsättningen är fortfarande Europaspel och att vara med och tampas om SM-guldet, som Blåvitt alltid ska vara”.

Under de tre närmaste veckorna har media spekulerat flitigt kring tänkbara huvudtränare för IFK Göteborg och snacket på sociala medier har pågått oavbrutet. Valet från klubben föll på Jörgen Lennartsson. ”Ett enhälligt beslut”, konstaterar Gren. Kontakten med den nye tränaren ska ha tagits dagen efter Stahres presskonferens och enligt Gren togs det slutgiltiga beslutet att anställa Lennartsson för fem dagar sedan. Det nyligen påskrivna kontraktet sträcker sig över tre år och den första träningen med laget hålls den 8:de december. Innan dess kommer Lennartsson spendera tid med sin ledarstab, allt för att tränargruppen ska få en bra start och kunna arbeta tillsammans direkt.

En stor del i att Jörgen Lennartsson tar över som huvudtränare i IFK Göteborg är de framgångar han skördat i form av SM-guld med Elfsborg och en semifinalplats i U21-EM. Han är, enligt Gren, en vinnare. Efter 23 år som fotbollstränare har Jörgen Lennartsson spenderat de senaste året utan tränaruppdrag. Han har sett mycket fotboll, besökt klubbar, bland annat i Tyskland, och utvecklat sina ledarkunskaper genom interaktion med tränare inom andra idrotter. En sak är säker, frånvaron från sidlinjen har, enligt honom själv, gett mycket ny energi, ökat entusiasmen och väckt en stor hunger inför ett nytt uppdrag. ”Pressen detta jobb innebär stimulerar mig. Det är en dröm att ha Kamratgården som sin arbetsplats”, tillägger Lennartsson.

  En nöjd Jörgen Lennartsson i sällskap med Mats Gren och Mikael Vikla

En tidig fråga under Presskonferensen är hur Lennartsson ser på fotboll. Hur ska IFK Göteborg spela under 2015 för att vinna matcher? Både offensiv och defensiv taktik kommer att utformas utifrån spelarnas kompetens. ”Det är skillnad på att ha Iniesta på mittfältet, jämfört med Wernbloom”, menar Lennartsson. Tro nu inte att den nye tränaren ogillar Pontus Wernbloom. Tvärtom talar Jörgen mycket gott om de blåvita spelare som utgjorde stommen i det U21-landslag som dansade fram under sommaren 2009. Lennartsson hymlar inte med att han sneglar åt det tyska hållet när det gäller spelfilosofi. Han vill se en blandning av passningsorienterad fotboll där man skapar målchanser på egen hand och ett bra omställningsspel. Kontringsspel blir allt viktigare i dagens fotboll och detta vill Lennartsson utnyttja. Han vill samtidigt spela ett aggressivt försvarsspel, gärna högt upp i banan, men återigen påpekar han att spelarmaterialet utgör hur taktiken blir. ”Minst fem ordinarie spelare från hösten är redan förlorade eller kommer förmodligen försvinna. Det är ett nytt lag som skall byggas”, säger Lennartsson och ger oss, i samklang med Gren, prognosen att Lasse Vibe troligtvis lämnat IFK Göteborg innan den allsvenska premiäromgången 2015 dragit igång.

I övrigt kommer Lennartsson att arbeta med två assisterande tränare. Magnus Edlund, som haft uppdraget tidigare, samt Alf Westerberg som tar ett tydligt steg upp i A-laget. Thomas Olsson tar över huvudansvaret för U19.

Lennartsson är även tydlig i en värvningsfråga. Det blir ingen Anders Svensson i IFK Göteborg 2015. ”Han är en go gubbe, men han är för gammal”, utbrister den nye tränaren med ett stort leende på läpparna.

Kanal Glenn - New Coach

När IFK Göteborg annonserar presskonferens och det vankas ny tränare tar givetvis Kanal Glenn-redationen sig dit. Självklart lyckades vi fånga dagens huvudperson vilken berättar om en gammal fadäs innehållandes Robin Söder, samt sänder över en önskan om hemflytt till en (gammal) spelarfru.

Att haka på - att tänka efter och att välkomna Jörgen Lennartsson.

KRÖNIKA. Samma dag som jag insåg att, ”nu har jag verkligen möjligheten att tycka på BaraBen” dvs samma dag som jag rent fysiskt, via min mail för första gången kunde logga in, och skriva saker och ting här, väcktes en oro. Vad ska jag skriva om egentligen? Jag kom fram till att jag ganska ofta tycker ganska mycket, om Blåvitt. Hela dagars tankeverksamhet kan gå åt till något som rör klubben. Det är vid sådana tillfällen en krönika är på sin plats, tänkte jag. Detta är ett sådant tillfälle. Jag vet på förhand att i denna text kommer ganska många saker att vara med; Gratulationer, hyllningar, sågningar och vädjan är några exempel. Vi kör igång.

Grattis IFK Göteborg till rekryteringen av en av Sveriges mest meriterade fotbollstränare. För det är han. Förstaplats i Sveriges två högsta serier och bronsmedalj i U21-Em är några av Jörgens meriter. Tack IFK Göteborgs fotbollsutskott för ett fint arbete. Tack Mats Gren för ett riktigt bra arbete. Återigen har Blåvitt hävdat sin roll som storklubb i den Svenska fotbollen. Att de skickligaste personerna i branschen väljer Blåvitt är glädjande. Grattis Jörgen Lennartsson, till möjligheten att få föra Sveriges genom tiderna mest framgångsrika fotbollsklubbs arv vidare.

Min känsla är att en riktigt ljus tid ligger framför oss. Däremot bör jag villigt erkänna att jag främst grundar det på en känsla. Jag vet vem Jörgen är, vad han har uppnått och ungefär vilken typ av fotboll, de lag han tidigare tränat har spelat. Mycket mer än så vet jag inte. Bladet är ganska tomt. Så fram till och med det att vi får svar på allt vi nu undrar handlar det om att utgå ifrån något. För mig känns det så otroligt självklart att utgå från att det kommer att bli bra. Delvis därför att jag så gärna vill det, delvis därför att det i nuläget inte finns någon anledning att tro något annat. Tyvärr upplever jag att för de allra flesta har utgångsläget varit att, det som väntar är en vedervärdig tid, av lidande.

Jag älskar IFK Göteborg mer än vad jag kan uttrycka. Det är jag övertygad om att alla ni som ventilerar Blåvitt-tankar på sociala medier också gör. Därför vädjar jag till er att tänka er för lite innan ni sprider ogrundad pessimism. En sak har jag märkt. Folk hakar på varandras åsikter. Jag skulle önska att fler tänkte innan man slänger iväg en tweet eller skriver en status på Facebook; vad får detta för följder för föreningen jag älskar? Jag ska inte få detta att låta som om jag själv är felfri. Vi har alla ett ansvar. Nu börjar jag dessutom inse att jag är ute på förbannat djupt vatten. Vi har ju för allt i världen yttrandefrihet i det här landet. Tycker man att något är skit ska man givetvis få lov att yttra sin åsikt. Jag försvarar allas rätt att uttrycka åsikter till varje pris! Men slår fast vid att fundera över följderna är bra.

Jag märkte som sagt hur fruktansvärt mycket vi påverkar varandra. Det gick så tydligt upp för mig när jag inte kunde svara mig själv på frågan; varför är jag negativ till Lennartsson som ny Blåvittränare? Efter flera dagars fundering insåg jag att det inte var mina åsikter. Jag hade bara läst tillräckligt mycket negativt om honom på sociala medier att jag bestämt mig för att det var dåligt. Detta trots att de starkaste argumenten till varför Jörgen skulle vara en dåliga ersättare till Stahre är, Ursprung(Småland) fysik(övervikt) och ett febrilt tuggummituggande.

Tycker man att något är dåligt ska man självklart skriva, säga, sjunga, skrika detta! Det behövs. Men om man knappt kan resonera kring vad man tycker är dåligt, tycker jag att man ska tänka en gång till. Man riskerar annars att rätta in säg i ett gnäll-led som bidrar med precis ingenting. Dessa körer av gnäll och klagande påverkar klubben i våra hjärtan negativt. Tycker du att Jörgen Lennartsson är fel tränare för oss därför att du vet något om hans filosofi eller ledarskap som är negativt för Blåvitt ber jag dig inte att ändra dig! Men om du likt jag, tidigare gjorde, rättat in dig i gnäll-ledet ber jag dig tills du fått anledning till annat, ansluta dig till den ringa skara optimister som tror att vår närmaste framtid är ljus, som tror att vi kommer att uppnå det vi drömmer om.

Tillsammans skapar vi en positiv anda kring IFK Göteborg, tillsammans går vi mot framgång.

BaraBen-Podden - 14) Ultravax

PODD: 
I veckans avsnitt av #BBpodd gästas vi av Bobban från Ultras Göteborg.
Vi diskuterar bla. supporterkultur, framtida tränarnamn, medias vinklingar och bjuder även på en stor frågestund kring ämnet bengaler. 
Dessutom hyllar vi en viss Trendpattra, kanske lite för mycket.
Vi hörs!

Har du förslag på ämnen som du tycker skall diskuteras eller tas upp. Skriv i kommentarerna nedan, så får vi se vad som dyker upp framöver! Glöm inte att använda #BBpodd på sociala medier så vi kan hitta det ni skriver.

För att prenumerera gäller följande länkar:
Android: http://feeds.feedburner.com/baraben
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/baraben-podden/id912766171
Ps. iTunes släpar lite mot andra. Kan du inte vänta finns alternativet nedan;

Lyssna direkt på webben:

Den blåvita Hulken från Kullavik har talat, igen.

UPPFÖLJNINGSKRÖNIKA:

Det var inte tänkt att jag skulle bli någon skribent. Det var just ett gästspel det som var min mening, en krönika om min väg in i supporterlivet. Jag fick såpass mycket positiv respons att jag känner att jag är skyldiga er alla en krönika till. Jag vill rikta ett STORT TACK till alla er som läst min föregående text och sagt så fina ord om den. Det värmer mitt IFK hjärta djupt. 

Supporterkulturen runt den här föreningen är stark, den får folk att växa sig starka. Den cementerar en stolthet och ära i våra hjärtan, tänder lågan till kamp och förenar oss i en batalj sida vid sida. Målet att återigen stå på Götaplatsen som vinnare, en dröm att kämpa och sträva mot. En del av oss dedikerar hela våra liv till och runt matcherna en del ser några få matcher per år. Skall vi bli den där vågen spelarna svävar på som gör både oss och dem oantastliga så krävs det att alla bidrar. Att alla som tar sig till matcherna, träningar och dylikt tar sin del. Inte med det menat att alla skall tvingas göra saker man inte vill stå bakom men att på sitt sätt bidra med det man känner sig kapabel till. Vi har nog alla lite med engagemang att investera i IFK Göteborg. Man vet själv var den gränsen går och det är inte andra personer som skall forma just ditt supporterskap, men samarbeten och en enad grund är enda sättet och vägen vi kan ta för att ta ett steg framåt. 

Vi har på senare år fallit tillbaks i en position där vi gnäller mer än vi handlar, gör hönor av fjädrar och stänger in oss själva i en tro att det inte går att vända trenden. Det är fullt möjligt dock, ett arbete som kräver att det är mer än att den innersta lilla kretsen är delaktiga i arbetet. Med en start i år med #Fullfredag fick nog många med mig upp ögonen för hur lite arbete det krävs för att öka intresset. Vi måste dock inse att det inte föll så bra ut som vi hoppats, att vägen fortfarande är lång. Vi behöver inte några andra lag som hjälp för att hajpa våra matcher, kärleken till IFK Göteborg bör räcka för att ta initiativ och motivera andra. Vi snackar dela ut flygblad, sätta upp affisher, övertyga slumrande änglar att komma tillbaks in i familjen. Vägarna är många och alla bör ta sin inriktning, ingen kan göra allt-men alla kan göra något. #Fullfredag var startskottet på den explosion vi skall göra på läktaren. Vår största fiende är fallgropar vi gräver själva såsom förväntan att andra skall ordna allt åt oss. Att dem personer som idag kämpar på får höra skit trots sitt slit är ett faktum. Från och med idag stretar vi tillsammans med dessa personer istället för att dränera deras energi med meningslöst gnäll. 

2009 visade vi på läktaren exakt hur dominanta vi kan vara, vad vi alltid skall åstadkomma. 

Vi skall dit igen och vi skall höja ribban ytterligare, höja temperaturen såpass mycket att luften runt oss bränns. Rida på den vågen land och rike runt, låta elden ta över stad efter stad. På vårat segertåg skall det vara omöjligt att inte ryckas med, alla dem som tvivlat på oss skall benen vika sig på när tryckvågen från en enad supporterskara försvarar vår stolthet och stad. Vi skall bli den muren som står stark bakom spelarna, en 12:e spelare som gör skillnad. 

Tillsammans välter vi vilket lag som helst, tillsammans fyller vi våran arena, tillsammans försvarar vi våran stad. Börjar vi alla ta ansvar för vår egen situation så finns det inget som kan stoppa oss. Det är dags att väcka våra slumrande kamrater, säsongen 2015 skall vi återigen på turné. Varenda människa som kallar sig kamrat skall vara med på den resan. Det är både vår rätt och skyldighet, från Nordsjälland på Valhalla i Januari tills vi hämtat hem Lennart Johanssons pokal från gröthalsarna utan kunskaper i matte. 

Lätta från marken och börja flyga Änglar, vi skall bli vad vi har varit!! 

// Pontus Fredén aka Hulken

I avsaknaden av Blåvitt - en saga om elake Sid, Piff & Puff och herointräsket.

Den 10:e maj 1957 föddes en liten gosse i sydöstra London, som fick namnet John Simon Ritchie. Fadern lämnade familjen tidigt, och efter utflykter till bl.a. Ibiza, där modern livnärde sig på att sälja droger, kom den tioåriga Simon tillbaka till England och en liten stad i västra Kent, Tunbridge Wells. Tre år senare var de tillbaka i London.

Simon bytte tilltalsnamn till John efter att han kommit i kontakt med en annan tonåring och namne; nämligen John Lydon, senare känd som Johnny Rotten. Johnny kom att bli frontman i det ursinniga punkbandet Sex Pistols. John Simon som plötsligt, efter en kort historia om en galen hamster, fick det mer rock´n roll-klingande namnet Sid Vicious, inledde sin musikaliska bana i bandet The Flower of Romance och fuskade lite som trummis i Siouxsie and the Banshees, innan han började hänga framför scenkanten när Sex Pistols spelade. Sid hade looken, han visste hur en bas skulle hängas och han bangade inte för någonting. Efter en kortare tid sparkade bandet den mer "städade" basisten Glen Matlock, och ersatte honom med Sid. Talang och kunnande ersattes med stil och attityd.

Därifrån och till slutet gick allting i en rasande fart. Bandet, Sid och hela den galna apparaten både imploderade och exploderade i en salig röra av endorfiner och nitroglycerin, tills bara aska och rök återstod. Sid själv avled i februari 1979, av en överdos heroin. En saga utan lyckligt slut, även om Sex Pistols hann leverera en av de bästa plattor som spelats in, med Never Mind The Bollocks från 1977. Föga överraskande stod gitarristen Steve Jones för merparten av basspelet på plattan.

En annan saga tog sin början långt senare, i augusti 1985. Då föddes Erkan Zengin som växte upp i Fittja i södra Stockholm. Knappt fyra år senare föddes Jimmy Durmaz i Örebro. Dessa båda herrar har genom sina brokiga karriärer som fotbollsspelare representerat mindre nogräknade lag som  exempelvis Norsborgs IF, Hammarby, Besiktas, BK Forward, Malmö och Olympiakos.

Av någon outgrundlig anledning spelar nu både Erkan och Jimmy tillsammans i det svenska landslaget. Och som om inte det vore nog, så får nu båda två också spela tillsammans med sin stora idol, Zlatan Ibrahimovic! Ni kanske redan nu har börjat funderar på hur detta hänger ihop med John Simon Ritchies livsöde? Det ska jag berätta för er nu.

John Simon, alias Sid, visade tidigt tecken på ett destruktivt riskbeteende. Hans drömmar om att bli rockstjärna och den sjukliga besattheten av bandet Sex Pistols, tog honom till slut in i det allra heligaste, in i kretsen, slutpunkten. Hur det slutade behöver vi inte ta en gång till.

På samma sätt kan jag nu i glaskulan se landslagets Piff & Puff, Erkan och Jimmy, hur de verkligen trånar efter att få vara nära sin stora idol, hur de på planen hela tiden, in absurdum, söker Zlatan med sina passningar. Det här äventyrar inte bara landslagets chanser till ett bra slutresultat, utan även deras egen hälsa. Visst, det är kul att sitta bredvid Zlatan på fotbollsgalan, det är skoj värre att fira ett mål tillsammans med den store (i det ögonblicket i skepnad av en jättenapp), men det finns en hake, och den är ganska stor, för att inte säga gigantisk. Det handlar om deras egen talang och förmåga. Det spelar ingen roll hur mycket de tränar, hur många passningar som är avsedda för Zlatan, så kommer de aldrig ens att komma i närheten av sin store idols kunnande och storhet. Detta kommer med tiden smärtsamt att gå upp för både Piff & Puff, och då mina vänner, kommer det stora bakslaget.

Kanske stannar det vid någon enstaka skandal. En rejäl fylla efter en trött träning eller ett par sönderslagna omklädningsrum. Men möjligen, och mycket troligare, kommer det att gå längre än så. Och här ligger herointräsket farligt nära. Jag ser framför mig hur Erkan och Jimmy sitter i en liten sliten två i Högdalen, med väggarna tapetserade med bilder av Zlatan, Erkan och Jimmy. Från den gamla goda  tiden. Den innan Zlatan hittade nya lekkamrater, innan både Erkan och Jimmy via bänken och läktaren, förpassades ut ur landslaget. Nu är injiceringen det enda som kan bedöva den enorma smärta som tiden lämnat efter sig. De sitter i en schäslongsoffa från Bolia, och ut ur stereosystemet tonar Sex Pistols No Feelings ut. Det är inte vackert, och det är inte som en saga borde vara. Men det är livsöden, riskbeteenden och drömmar som flyger planlöst omkring, innan de slutligen landar och knyts samman.

Sid stod inte att rädda. Men Erkan och Jimmy har fortfarande bollen vid sina egna fötter (när de inte har lånat ut den till Zlatan). Men jag hoppas verkligen att grabbarna tar tag i det hela, att de söker sin egen identitet och plattform. Kanske ser över vilka viktiga personer de knöt an till som barn, tester olika anknytningsteorier. Innan allt är försent.

För herointräsket kan lura bakom de vackraste av knutar. Så även för Piff & Puff.

Varför dröjer det?

Krönika. Jag tänkte spekulera lite kring varför presenterandet av vår nya huvudtränare dröjer. För visst är det konstigt detta? Stahre sparkas efter den resultatmässigt bästa säsongen på fem år. Gren fattar detta beslut utan att riktigt kunna motivera det – utåt, dvs. De flesta antog att Gren spelade ett spel när han bestämt hävdade att en ersättare inte stod klar. Vem sparkar en tränare utan att ha klart med en ny? Kan det verkligen vara så att ersättaren inte var klar då? Och ännu värre, kan det vara så att en tränare inte ens är klar nu? Nåväl. Syftet med denna krönika är inte att såga Mats Gren, utan att reflektera lite över varför jag tror att offentliggörandet dröjer. För jag är övertygad om att det är klart. Jag är dessutom ganska övertygad om att våran nya tränare var klar när Gren och Kurzwelly hade det där mötet med Stahre. Ordet övertygad kändes bra att använda. Så pass bra att jag skriver att Jag är övertygad om att Jörgen Lennartsson tränar IFK Göteborg nästa säsong.

Varför dröjer det då? Jag tror att ledningen, med Gren i spetsen är väl medvetna om att Blåvitt-supportrar i allmänhet är riktigt skeptiska till valet av tränare. Som i denna spekulativa text är Jörgen Lennartsson. Jag spekulerar igen, men jag antar att juletider är viktiga tider för årskortsförsäljningen. Kan det inte vara så att Gren jobbar röven av sig för att landa ett riktigt stabilt nyförvärv, som kan presenteras i samma veva som den, inte jättepopulära tränaren.  Jag hoppas och tror att en presskonferens kommer att komma snart. Min övertygelse är att fler personer än en kommer att presenteras på denna presskonferens. Vi leker med tanken att Sebastian Eriksson och Jörgen Lennartsson och kanske även Tobias Hysén(verkar dock som att han behöver mer betänketid) presenteras tillsammans i en presskonferens. Det lär innebära positivare tongångar än om Lennartsson själv sitter där. Att göra fansen hopfulla tror jag prioriteras just nu.

Hade jag hetat Mats Gren och jobbat som sportchef för Blåvitt hade jag känt en smärre panik just nu. Personligen tycker jag inte att han har gjort något som ger oss anledning att tycka illa om honom. Inte innan vi har fått se resultatet av hans våghalsiga satsningar. Men som jag nämnde tidigare tror jag att klubbledningen har klart för sig vad supportrar i allmänhet tycker. Ett och annat hot om att inte förlänga årskort har gått att läsa. Att få med sig fansen är bör vara viktigt. Jag tror som sagt att man vill lugna fansen och tysta gnället nu innan jul. Det hade jag sett som extremt viktigt i alla fall. Nästa säsong blir Mats Grens första hela säsong som sportchef. Förra säsongen fick han inte riktigt sätta sin prägel. Åtminstone inte på vårsäsongen. Gren känns som  en visioner med höga mål. En märkbart lägre årskortssiffra är inte den start  han behöver. All medgång behövs för Gren och hans projekt. Min uppfattning är att Mats Gren är en bättre sportchef än Håkan Mild. Jag tror att vi kommer att få uppleva mer framgång de kommande cirka tio åren än de senaste tio.

Jag får för tydlighetens skull förklara att jag inte har några direkta belägg för mina spekulationer. De bygger på antaganden. Jag har inte kontaktat klubbens marknadsavdelning och frågat om årskortsförsäljningen är högre kring jul. Eller sett något foto eller liknande som indikerar att Lennartsson tar över. Detta är en krönika fylld av mina egna gissningar. Sista gissningen lyder; Nästa vecka kallar IFK Göteborg till presskonferens. Presenteras gör Jörgen Lennartsson och Sebastian Eriksson.

Vad tror ni kamrater, varför dröjer det?

Ett ljus i mörkret

AXPLOCK. När domaren blåser i pipan, sista matchen är spelad och allsvenskan är över infaller sig ett mörker. Ett mörker av kyla, blåst, ointressanta landskamper och dåliga fotbollsgalor. Men det är då som ett speciellt ljus uppenbarar sig: SILLY-TIDER!

Det är helt underbart att läsa om alla galna, och faktiskt ibland mer äkta, rykten som florerar runt om i sociala kanaler. Spelare och tränare som ska komma/lämna ihop med avsaknaden av desamma. Folk går bananaz för att ingenting blir klart och att vi får leva i ovisshet. Alla möjliga (konspirations-)teorier läggs ut och många 'säkra källor' levererar vad som aldrig inträffar. Klart är iaf att vi med dagens trupp kan gå över till 7-manna och husera på Heden som ny arena.

*** BARABEN.COM *** BARABEN.COM *** BARABEN.COM ***

SVENSKA CUPEN är lottad. Hur go känns inte den här lottningen?

*** VINNA CUPEN ALLEZ ALLEZ *** VINNA CUPEN ALLEZ ALLEZ ***

JAG KOLLADE UPP de senaste årens publiksnitt på hemmaplan. Det är en besvikelse.... En ordentlig kraftsamling behöver göras upp på KG. Tron på att 'supportrar drar supportrar' funkar inte och ska vi nå upp till målsättningen 15 000 sålda biljetter per match redan nästa år behöver 6-7 hemvändare presenteras snart. Riktigt snart...

*** BBPODD *** BBPODD *** BBPODD ***

ÅRETS ÄRKEÄNGEL 2014 ska snart utses. Min röst går till Emil med #trendpattra som utmanare.

*** BARABEN.COM *** BARABEN.COM *** BARABEN.COM ***

MANÉ RYKTAS vara tillbaka snart. Skönt att Gren får ett extra stödjeben att luta sig mot.

*** TRENDPATTRA *** TRENDPATTRA *** TRENDPATTRA ***

MUSIKHJÄLPEN drar snart igång igen. Som vanligt borde alla som tänkt skänka pengar göra det i IFK Göteborgs namn och önska Snart skiner Poseidon.

*** BARABEN.COM *** BARABEN.COM *** BARABEN.COM ***

TILL SLUT blir det ett tack till Stellham och Putte G som orkar dra i podden varje vecka. Kul när vuxna män gör saker tillsammans i sovrummet. Keep it up!

BaraBen-Podden - 13) Jävla Pattra

PODD: I veckans avsnitt SÅGAR Jocke & Patrik sig själva & Baraben.com! 
Andreas Toll som är gäst berättar om blåvit eufori & slagsmål. 
Samt, givetvis - "Veckans Pattra-pport"...

Har du förslag på ämnen som du tycker skall diskuteras eller tas upp. Skriv i kommentarerna nedan, så får vi se vad som dyker upp framöver! Glöm inte att använda #BBpodd på sociala medier så vi kan hitta det ni skriver.

För att prenumerera gäller följande länkar:
Android: http://feeds.feedburner.com/baraben
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/baraben-podden/id912766171
Ps. iTunes släpar lite mot andra. Kan du inte vänta finns alternativet nedan;

Lyssna direkt på webben:

Lennartsson är klar - säkra källor!

En bredsida från Batteriparken

Precis som jag bestämt mig för att gå i ide från de sociala medierna Twitter, Facebook och Instagram brakade det lös på allvar i och omkring Blåvitt. Stahre fick vingar, spelare fick lämna, tränare hit och dit men inget konkret besked. Media gnuggade händer (och gnuggar fortfarande) av förtjusning över alla genomtänkta och ogenomtänkta kommentarer som haglat från Kamratgården, värvningar som gått i stå och allt det där som ni redan har stenkoll på.

Men det har inte jag. Inte en rad har jag läst förutom på schakalbladen, och på sätt och vis känns det förbannat skönt. Samtidigt som det säkert är en del som tycker att det är förbannat skönt att slippa mina kommentarer på Twitter och Facebook. Men det bjuder jag på, liksom på den här krönikan.

Hur som, Mats "Corleone" Gren har stakat ut en väg som ingen riktigt vet vart den leder. Vet han det själv? Det är bara att hoppas, och jag måste erkänna att det är lite av en tjusning att han svingar åt höger och vänster och vänder upp och ner på allting så här på höstkanten. Men samtidigt vet vi alla att det snart är vår (nåja), och då vill vi ju ha den där speciella känslan i kroppen. Mats Gren borde vara införstådd med vad den känslan betyder för varje blåvit själ. Vi orkar liksom inte med något debacle, och helst inte redan före jul. De kommande dagarna/veckorna kommer att bli helt avgörande för den där känslan.

Jag siar om framtiden, och tror att Mats levererar följande:

• En ny tränare som minst hälften av oss kommer att hata.
• En "storvärvning" från Superettan.
• Två "storvärvningar" från någon riktig liga.
• Minst en kommentar som aldrig borde yppats.
• Han behåller Vibe. Åtminstone över nyår.
• Han ger hälften av oss rättrogna magsår. Innan jul.
• Och han kommer att leverera resultat. Tids nog.

Så det är bara att luta sig tillbaka, ta plats i hela havet stormar och hoppas på att lugnet lägger sig med en god känsla och gott hopp om framtiden. Själv ska jag bli ett monster av uthållighet tills det är dags att ställa sig på Vasaloppets startlinje i mars, i IFK Göteborgs dress. Då jävlar. Fast det är en helt annan sak.

BaraBen-Podden - 12) Deal or no deal

PODD: I veckans avsnitt gästas Patrik och Jocke av ingen mindre än Markus Wulcan, stjärnreporter på Aftonbladet. Vi diskuterar Grens masterplan, fobollsgalans fadäser och inte minst vår kommande tränare.

Har du förslag på ämnen som du tycker skall diskuteras eller tas upp. Skriv i kommentarerna nedan, så får vi se vad som dyker upp framöver! Glöm inte att använda #BBpodd på sociala medier så vi kan hitta det ni skriver.

För att prenumerera gäller följande länkar:
Android: http://feeds.feedburner.com/baraben
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/baraben-podden/id912766171
Ps. iTunes släpar lite mot andra. Kan du inte vänta finns alternativet nedan;

Lyssna direkt på webben:

Att sparka Stahre – ett steg närmare Europa?

Det har snart gått en vecka sedan det blev klart att IFK Göteborg med Mats Gren i spetsen valde att bryta kontraktet med Mikael Stahre. Något förvånande för många, även för mig. Känslan är att det har varit bestämt ett tag tillbaka. Och även om det såg bättre, till och med bra, ut under hösten så kan jag till viss del ändå förstå beslutet. Det kan även vara så att det är ett steg närmare Europa. Jag ska försöka förklara hur jag tänker…

Det var alltså i måndags det blev känt att Mikael Stahre och IFK Göteborg går skilda vägar efter tre år. Trots att man valde att förlänga kontraktet så sent som inför den nyligen avslutade säsongen. Man bör dock tillägga att det var något som gjordes i en period då man faktiskt stod utan sportchef. Det handlade nog om att man inte ville tvinga en ny sportchef att börja leta tränare direkt, även om situationen blev så ändå. Under veckan har det dykt upp en hel del namn som sagts vara intressanta, så som:

• Jörgen Lennartsson
• Jan Jönsson
• Henrik Larssson
• Bob Bradley
• Ole Gunnar Solskjaer

Att det direkt börjar spekuleras i vem som skall ta över är knappast förvånande. Det som är förvånande är att ”huvudspåret” i media byts ut dag för dag. Det började med Jönsson, byttes till Henke, Solskjaer dök upp och nu verkar det som att Lennartsson helt klart är huvudspåret. Det är naturligtvis inte så att klubben inte kan bestämma sig utan man väljer att inte avfärda något innan det faktiskt är klart. Som det känns just nu utifrån mediabilden så har man bestämt sig för Jörgen Lennartsson. Där har det nog förts en diskussion sedan en tid tillbaka, eller åtminstone kommit en förfrågan till Lennartsson hur han skulle känna inför att bli huvudtränare för IFK Göteborg inför säsongen 2015.

Att man blir just huvudtränare tror jag kommer att bli en stor förändring för framtiden. Ja, Mikael Stahre har tidigare haft den rollen i klubben också men känslan där har varit att han varit just tränare. Han har jobbat med att hålla uppe en hög energi och intensitet på träningarna. Min förhoppning för framtiden är att vi får en tränare med ett tydligt övergripande ansvar. Samtidigt som man plockar in hjälptränare, assisterande tränare, kalla det vad ni vill, som ansvarar för det offensiva respektive det defensiva spelet. Man har det för målvakterna, man har det för fysträningen, varför inte ha det även för övriga delar av spelet?
Tydligare rollfördelningar även inom tränarstaben. Man hör ofta att det snackas om att svensk fotboll måste närma sig europeisk fotboll och jag tror att det här är en del av den utvecklingen. Låta även tränarna arbeta med det man är riktigt bra på.

Detta tillsammans med att Gren och Stahre inte verkar ha samma syn på hur man ska träna och hur mycket man ska träna ligger nog till stor del grund för beslutet att inte fortsätta arbeta med Stahre. Stahre har valt att under sina år i klubben arbetat med lite kortare träningar, träningar med högt tempo och hög intensitet. Gren har det senaste pratat om att han vill se en ökad träningsmängd, något som kommer att medföra ett lägre tempo, men också ger möjlighet att arbeta mer med detaljer på planen.

Jag är övertygad om att man skulle kunna behålla Stahre även för att hantera ett sådant arbetssätt och att det snarare handlar om att han och Mats Gren inte ser på likadant på frågan om hur man skall ta dagens IFK Göteborg vidare. Man kan naturligtvis hävda att det är helt fel att göra sig av med Stahre då det har sett bra ut under hösten, vi var faktiskt ett av seriens starkaste lag. Men man får inte glömma av att vi under säsongen haft en hel del onödiga poängtapp. Till exempel bortamatcherna mot Gefle, BP, Mjällby och Norrköping. Det är trots allt en tränares uppgift att få spelare att ”tagga till”, som det brukar heta. Och lika ofta som man hör att ett lag inte är tillräckligt taggat så får man till svar av tränare att spelarna alltid är det. Då kanske man skall fundera över hur man försöker spela mot dem, på pappret, sämre lagen.

Så för att sammanfatta tror jag beslutet att göra sig av med Mikael Stahre grundar sig i tre saker:
- Man var borta från guldet för tidigt
- Den dåliga trenden i somras som tog för lång tid att vända på
- Man vill arbeta med olika träningsmetoder.

Väljer man att sparka en tränare som kommit trea respektive två de gångna säsongerna så signalerar det en sak till efterträdaren ”Vi går för guld!”. Oavsett vem efterträdaren blir så kommer det att bli oerhört intressant att följa.

Men som alla vet så är det inte så här enkelt i realiteten. Slutar med ny tränare och en sjundeplats. AVGÅ ALLA!

Mot ljusare tider

KRÖNIKA. 2011 lämnade en måttligt populär tränarduo, eller trio egentligen, med Jonas Olsson i spetsen. Ersatte gjorde en ännu mindre populär råtta med hjärtat hos värsta fienden. En råtta som sedan blev känd för sin klyschor, för att sedan bli rätt populär. Säkerligen mer än vad han själv vågat drömma om. Jag ska fatta mig kort gällande Stahre och hans ”popularitetsresa”, bland annat därför att det nämndes här för ett par inlägg sedan. Men jag tycker ändå att det är värt att nämna. Det är fakta att ”Micke Mourinho” gick från huvudperson i förnedringarnas förnedring den första November 2009, till en tränare, så pass populär, att han fick folk att bli skogstokiga på den sportchef som avsatte honom efter tre säsonger som Blåvittränare.

Nu har fattat jag mig ganska långt, lik förbannat. Dessutom utan att komma till sak. Så jag tänkte försöka närma mig, min ganska förutsägbara poäng här. Kort och gott, om en tränare som tagit värsta fienden till dubbeln kan bli så populär som Micke ändå blev. Då kan vilken jävel som helst bli populär. Även en trött fd Elfsborgtränare, med hockeyfrilla(tendenserna finns i alla fall) som förstörde en av Blåvitts mest spännande talanger, i modern tid. Jörgen Lennartsson som Stahres efterträdare känns inte jättespännande, det gör det inte. Men oavsett hur det blir, är jag hoppfull. Jag är en av dem som fortfarande tror på att M.G har stenkoll på vad han håller på med. Om ett år kommer det inte finnas något mellanläge. Mats Gren är antingen en idiot eller ett geni. Oktober 2015 kan vi konstatera vilket. Förhoppningsvis inte tidigare. Vill det sig illa kanske vi behöver konstatera det redan i Maj, så hade vart fallet om 2014 var säsongen som IFK Göteborgs sportchef gick ”all in”.

I ärlighetens namn skiter jag i om det är Svennis eller Sir Alex Fergusson, eller Kalle Anka( klassiskt att Kalle får representera något dåligt) som står vid sidlinjen. IFK Göteborg har inte tagit Sm-guld sedan 2007, och det duger inte. Det är alldeles på tok för dåligt. Vi måste ta guld och det illa kvickt. Även om man i nuläget har all anledning att vara aningen skeptisk, då ett lag som har ambitioner att vinna guld, varken har tränare eller mittfält, är det svårt att ogilla inställningen. Oavsett om det innebär att avskeda tränare eller vad det än är, så älskar jag att man kör, tar obekväma beslut. Man gör det som man tror krävs för att ta guld, och det är bra! Sist vi tog Sm-guld var jag 11 bast. Det var första blåvita ligaguldet på just 11 år och det enda jag fått uppleva. (även om jag fanns, när man säkrade det näst senaste 1996). Att det var så pass längesen senast var något som fick riktigt mycket uppmärksamhet, då. Nu är vi tamejfan snart där igen.

Just precis nu ser det allt annat än ljust ut. Hade Allsvenskan börjat idag hade vi inte haft så stor anledning att vara hoppfulla. Men jag tycker ändå att man som supporter borde ta det lite lugnt och vänta, det är början av November och årets säsong har precis avslutats. Jag har läst på flera olika ställen, på sociala medier, att ”Blåvitt kommer då fan inte ta guld nästa år heller” eller att ”pajasen Gren vet inte vad han håller på med”. Själv känner jag på mig att våran kära sportchef har väldigt klart för sig vad som behöver göras, och att han kommer att göra det. Är helt övertygad om att han inte att kommer stå där till våren när serien ska dra igång och säga, ”Oj då, vi lyckades inte hitta någon tränare, eller några nya spelare”. När bollen är i rullning och 2015 års Allsvenska har startat kommer IFK Göteborg ställa upp med ett riktigt bra lag, och en riktigt duktig fotbollstränare som kommer att formera detta.

Denna långsiktiga grundliga satsning finns det anledning att vara väldigt positiv till. För även om resultaten denna höst nästan varit ofattbart bra, känns det lite skört. Det känns som att en lika tydlig helomvändning som vi fick se mellan årets två säsongshalvor, kan vi lika gärna få se igen. Vad var det egentligen som var den stora skillnaden? Det kan man ju såklart analysera bra mycket djupare än vad jag kommer att göra nu, men.. I min värld var den mest avgörande skillnaden att vi gick från att ha två anfallare som underpresterade de flesta matcherna på våren, till två anfallare som överpresterade på hösten, och med bra resultat kom självförtroendet. Mycket mer än så upplever jag inte att det var. Vi behöver en grund som innebär att vi har råd att ha en eller ett par nyckelspelare borta utan att förlora med tre bollar mot Norrköping. Det är vad jag tror att de vill uppnå, och det gläder mig.

Idag kan vi dessutom läsa att Vibe verkar byta agent. Helt enkelt agerar han för att närma sig målet. Att lämna IFK Göteborg. Idag känns det nattsvart, troligtvis imorgon med. Men när Allsvenskan börjar ska vi vara riktigt bra, och när den slutar; då ska vi vara bäst!!

Nästa år, då jävlar.

BaraBen-Podden - 11) Stort tack!

PODD: Veckans avsnitt med Patrik och Jocke gästas av John Alvbåge som praar om snabba utkast, Gustav Engvall och givetvis en rejäl portion Mikael Stahre. Desutom tar John över sågen och fullkomligt demolerar ett mediehus.

Har du förslag på ämnen som du tycker skall diskuteras eller tas upp. Skriv i kommentarerna nedan, så får vi se vad som dyker upp framöver! Glöm inte att använda #BBpodd på sociala medier så vi kan hitta det ni skriver.

För att prenumerera gäller följande länkar:
Android: http://feeds.feedburner.com/baraben
iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/baraben-podden/id912766171
Ps. iTunes släpar lite mot andra. Kan du inte vänta finns alternativet nedan;

Lyssna direkt på webben:

BUDA!

Andraplatser och sånt

Krönika. Först var folk arga för att vi fick en aikare som tränare, sedan verkade de acceptera honom, för att under årets vårsäsong kanske bli som argast. När väl serien var avgjord för länge sedan och de allsvenska lagen, förutom Malmö då, fick slåss om den åtråvärda andraplatsen i ett halvår – blev Stahre tydligen poppis igen. Vi hade blivit det historiska Malmö. Laget som jublade över andraplatser.

Jag skriker inte varje år efter en ny uppsättning knivar för att utöva hemkirurgi i föreningen,  bara för att det inte blivit guld. Problemet ligger inte där - att jag tror vi ska vinna varje år. Problemet ligger i att sju år är för lång tid för att inte leverera ett guld i en kostym av IFK Göteborgs mått. Stahre har inte suttit över hela tiden, men han har suttit i tre år. Det ska räcka. En andraplats smakar lika beskt för mig som en sjundeplats, eller en tiondeplats. Speciellt när vi spelat bort vår chans innan halva säsongen gått.  Fråga själv en kåt dam eller herre på krogen, som gått hem lottlös sju helger på raken. Det blir inte bättre den åttonde. Inte ens om den man raggat på säger att man blivit god tvåa. 

Jag har personligen ingenting emot Stahre. Han har växt som människa i mina ögon det senaste året. Han verkar tryggare, lugnare. Som tränare tycker jag har gått motsatt håll. Hans defensiva tänk verkar grunda sig på hans värsta tanke: förlusten. Han hatar att förlora, mer än vad han älskar att vinna. Han kompromissar genom ett kryss. Facit blev ännu ett missat guld. 

Förövrigt ska en människa som ständigt förklarar att han är kontrollerat aggressiv, ha all eloge för att i en presskonferens efter att ha fått foten inte blir okontrollerat aggressiv. Han skötte det med bravur. Vi vet inte hela sanningen, som vi nästa aldrig får reda på. Det kan ju trots allt tyckas vara märkligt att en tränare i en klubb som har en målsättning om topp tre, får sparken efter att ha kommit tvåa. Då blir ju den där målsättningen någonting som är humbug. För oss supportrar är den ju ändå det. När det kommer till tidpunkten tycker jag däremot inte är märklig, trots att vi sett en spel- och resultatmässig förbättring. Att byta tränare efter en säsong måste var det ultimat, för såväl den nya tränaren som för spelartruppen. 

Det som kanske känns något  oroväckande är att Gren vill sätta sin prägel lite väl fort, lite väl aggressivt. Om nu Stahre hela tiden snackade om all in, så kastar Gren in stacken i tid och otid. All in på tränare, All in på lån, All in i media. Jag dömer det inte, för jag har inte sett dess konsekvenser. Jag säger bara att geni /galning-cirkeln visualiseras framför mig med en skrattande Gren mitt i. Och den tränaren som väl kommer komma kan vi älska eller hata vid dess namn. Men det är först vid resultaten, vi kan ackompanjera med riktiga känslor av betydelse.

Trots andraplatsen hade vi detta år ett lag. Ett lag som gjorde det väldigt bra, när det väl var försent. Detta lag kan inte fortsätta på den inslagna linjen, då det efter seriens slut fortsatte in på ett minfält och förlorade några av sina viktigaste lemmar: May, Jakob och Kjetil.

Om vi tidigare hade en ocean av innermittfältare, har vi nu en vattenpöl. Det behöver regna igen. Vi behöver två, oavsett om Lill-joel väljer att gå klart skolan i IFK Göteborg.  Så snälla, klimatförändring, öka takten och låt polarisen smälta. Vi behöver vatten, för att spola bort Malmö. 

Movember 2014

Passa på!
Buda hem drömjulklappen till vilken blåvit som helst, samtidigt som du är med och räddar liv på köpet.

Varför inte;
Pontus Wernblooms signerade skor

Är du sugen på något annat finner du under följande länk
en stor samling andra åtråvärda ting vilka vanligtvis inte heller går att köpa för pengar.

Nu kör vi. Tillsammans!

Matchbilder från säsongsavslutningen

En samling foton från säsongsavslutningen i lördags - en tillställning som verkar bli sista matchen med gänget för många i IFK Göteborg, det i kombination med en fin hyllning till Klas Ingesson. Emelie Hübner var på plats (@EmzaansFoto) med sin kamera och förevigade.

Bilderna får inte spridas utan BaraBens och Emelies tillåtelse.

#STAHREOUT

ANALYS. Både sjukt oväntat och rätt väntat angående beskedet om Mikael Stahres entledigande. Twitter går bananas, sportjournalister skriver krönikor om att en andraplats minsann inte var gott nog för blåvitt och att Stahre minsann de facto har gjort ett jävla jobb i klubben.

Tycka vad man vill om det, men sanningen är ju den att vi som inbitna supportrar och kritiska analytiker har sett det Mats Gren sett under längre tid. Visst, spelet har sett rätt okej ut sista omgångarna, men inkonsekven, brist på spelidé, märkliga coachningar och laguttagningar, floskelmetaforer och trubbigheten under match har gjort sig tydligt gällande under längre tid än just dessa sista matcher där de bästa spelarna har presterat bra.

Jag tog ändå emot beskedet med ganska tveeggad känsla. Dels för att jag kanske blivit mer emotionell nu när man blivit tvåbarnsfarsa och tycker att avsked är rätt ledsamma, men mest kanske jag berördes och chockades över tydligheten i agerandet och att årets mest frekventa hashtag faktiskt besannades. Mats Gren och föreningen har onekligen haft detta på lut under längre tid, oberoende av reslutat (okej, guld kanske undantaget, men det, guldet, hade ju samtidigt sketet sig redan i första tredjedelen av säsongen) och det visar inget annat än att korridorslaget på något sätt visar handlingskraft och vilja att bryta mönster och bygga något annat än bara bärande väggar.

Nu ska det bli synnerligen intressant att se vem eller vilka som kommer att ta vid där Stahre slutar. Å andra sidan blir det ju, likt kommunicerat flertalet gånger i gammelmedia, en nystart på många plan eftersom såpass många spelare lämnar eller lär lämna. Dirty business it is, Kjetil.

Silly season startade ovanligt tidigt denna gång. Klart är nog jävligt klart att #TeamGren redan har en eller två kandidater klara där det bara återstår en liten överenskommelse om vissa siffror samt en signatur på det. Katsching.

Intressant att höra vad Stahre säger på sin PK på O'learys på avenyn.

Saken är dock klar: detta besked och agerande visar allsvenskan, Europa och världen att blåvitt sannerligen är ett storlag, inget snack om saken. Nu är det upp till bevis.

Matchtankar - hbk hemma, 1/11

ANALYS. Man kan, som säkerligen många av er, mina små duvungar, vara ute och rulla hatt på John Scotts Palace nu. Med litervis av Jäger till Kjetil, happy meal till Ludde, Gucciväskor till May och danska pølse till alla från sörlandet i laget. Eller så kan man sitta och "titta" på Så mycket bättre med ett glas mjölk och en kubikmeter Karl Fazerchoklad. JAG FIRAR NÄMLIGEN INTE ANDRAPLATSER!

Eller så passade det sig inte riktigt att gå ut och supa sig redlös idag. Kan ha varit det också. Hur som helst blev det ju en ganska fin avslutning på dagen, eller matchen i alla fall. Det trolska ljuset, inramningen med kaoztifo, förryckta inledningen av matchen där ingen ville spela boll och alla väntade på semester eller den fina hyllningen till Klabbe var flertalet attribut som jag bär med mig från första 40. Okej, det hände väl ett och annat fram tills dess, men inga nämnvärda grejer mer än det gamla vanliga kommunkationskaoset (stundtals) mellan mittbackar och målvakt, lite ickefotboll på mitten, nåt halvskött från hbk och ett bra tryck på läktaren.

Sen blev det lite flipperspel där jag hann wajna a'la, "spela inte så jävla omständigt då!", "sluta dutta som fan i boxen då!" innan Engvall hann sänka en jävla fin boll i bortre krysset. Gött att bli nedtagen på jorden ibland. Det är det. Bra spel därifrån både till signalen och direkt efter att de båda lagen bytt sida och rullat igång årets sista halvlek. Fin kombination på vänsterkanten där Ludde drar ett långt inlägg som MSD nickar ner fint till Vibe, vem annars? Jävlar så mycket plus det finns att ge den gubben alltså. Jobbar, river, sliter, löper, får med sig helt galna studsbollar, skjuter och gör allt rätt. Då vinner man skytteligan. Det gör man. Att kröna det med ytterligare ett höjdarcitat angående is eller bajs i magen är inget annat är ren och skär klass. Snälla stanna hos oss Lasse!

I efterföljande anfall slår hbk in sin reducering, men det känns aldrig som att ledningen (vinsten) skullle vara särdeles hotad. En sak som slog mig nu när jag kollade på hightlights är dock att det var ett rätt mediokert ingripande av Kjetil som gav dem fritt i boxen att sänka sitt enda mål. Å andra sidan städade gammelnorsken undan ganska mycket annat bös, så han kasserar in ett fullt godkänt resultat idag också. Jag ska erkänna att jag sjöng med i "Kjetil Waehler allez", men inte i "vi vill ha Kjetil kvar". Inte för att jag tycker illa om Kjetil, men står helt på Grens sida i denna frågan. Tror helt klart att Tom Petting and the Glimbergz kommer att lösa mittbacksliret med Bjärs på ett mer modernt och vägvinnande sätt. Även om man verkligen kommer att sakna killerinstinkten, fokuset, mördarblicken och skägget. Det kommer man.

Trean kom på ett fint förarbete från Vibe (han kan fan allt den pajken) där Emil till slut trollade sig fram och dönade in ett smått patenterat "offensiv högerbacksmål", även om han för stunden lirade högerytter efter platsbytet med Adam när MSD gick ut. Lågmält firande (eller inget alls) och matchen var än mer klar. May byts ut i 75e och får välförtjänta applåder i sitt (garanterat) sista framträdande i blåvit tröja. Gurra Swede och JJ bildar mittfält och tron om att det nu kommer bli lika okreativt som andra matcher när de lirat bryts ju ner direkt när Engvall får hänga in ett riktigt vackert nickmål på inlägg från Emil. Att hbk slutat spela boll skiter vi i att orda mer om.

Att vi skulle få ytterligare ett till i matchen och ytterligare ett av mr. Paradise hotel-Gustav är inget annat än fantastiskt roligt. Samtidigt, i samma sekund som han trocklat sig fram och hängt upp den så vackert resolut i taket efter Sörens tjusiga förarbete och pass, då kommer tankarna "tänk om...". Alltså, tänk om Gustav hade fått spela tidigare under säsongen? Tänk om inte Söder hade bränt, och bränt, och bränt? Tänk om...

Nä, det finns inte mycket mer som är så osexigt som efterklokheten och de billiga poängen i det. I synnerhet inte som skribent och expert i någon form av media i alla fall. Det är bara att knyta nävjäveln i fickan, supa sig redlös, skita i alla jävla kryss, hoppas att Gren löser några goa namn som ersättare till de som lämnar, lyfta på hattjäveln till de som faktiskt är klara ut, börja odla sin mustasch nu i movembertider och mitt i allt dravel ändå tacka för sättet som vi kommer tvåa i allsvenskan den 1a november.

Några korta från matchen då:

+ Gustav Engvall. Köng.
+ Lasse Vibe. Köng.
+ Emil. Ärkeängel.
+ Avsluta med seger.
+ Kaostifo.

- Vad ska vi göra nu?
- Lite ledsamt att inte veta vilka som blir kvar nästa år och därmed kanske inte fick den rättmätiga avtackning de förtjänar. Typ JJ men även även Sandberg. Och Philip och...
- Cancer. Avgå.

Jag återkommer med någon form av säsongssammanfattning nån gång. Likaså blir det väl att sätta tänderna i en rejäl jävla truppanalys när vintern är som mörkast. Tills dess, ha d gött.