INTRYCK FRÅN MALMÖ. Jag kunde inte ha valt en bättre första bortamatch. Jo, tyvärr är det sant, jag hade aldrig tidigare sett IFK Göteborg spela utanför Göteborg. Det finns egentligen inga ursäkter, än mindre efter vad jag fick uppleva i måndags. Detta är berättelsen om en oförglömlig bortadebut.
Att resa är för mig förknippat med en hel del praktiska överväganden. Jag måste ta med assistenter, hjälpmedel och ha klart för mig exakt vart jag kan ta mig med rullstol. Dessutom måste mycket tid avsättas för att hinna vila mellan varven. Den här gången medförde detta att jag bilade ner redan på söndagen med nästan olidligt lång tid kvar till avspark.
När jag går ut i lobbyn måndag förmiddag är den första person jag ser Nicklas Bärkroth, i sällskap med ett par andra killar jag inte hinner placera. Blir lite osäker om jag sett rätt, men jodå, på parkeringen står en buss med texten "IFK Göteborg på väg". Eftersom inga spelare och ledare verkar vara i sikte beger jag mig ut på stan för att försöka hitta till Swedbank Arena och reka lite där, och hoppas kunna hälsa på några i truppen när jag är tillbaka. Malmö känns grått, rått och trist i höstvädret, och arenan är ett svart, ointagligt fort. Min entusiasm är måttlig, jag vill tillbaka till hotellet. Väl där fortsätter jag spana efter sportigt klädda ynglingar men det är bara folk från något skånskt simsällskap som matchar den beskrivningen. Till slut kommer en spelare släntrande mot utgången med en ledare i släptåg. Inte heller dessa kan jag placera närmare, och medan jag väntar på att fler ska dyka upp ser jag i en reflektion från glasdörrarna hur spelarbussen lämnar parkeringen ...
Nog hade det varit skoj att personligen få önska grabbarna lycka till, men klockan tickar på och jag blir allt mer fokuserad på matchen. Vi checkar ut strax före 18. Himlen färgas läckert rosa av solen som nu behagar visa sig, och när
Teddy Olausson läser upp laguppställningen i mobilen känns det nästan som hemma. Det är en ohyggligt svår match som väntar, men jag tar med mig lugnet och tillförsikten in på arenan och lämnar missmodet utanför.
Vy från rullstolsläktaren på Swedbank Arena
Jag har ju haft en del kritik mot hur rullstolsplatserna har ordnats på Gamla Ullevi, så det var intressant att kunna jämföra med den större Swedbank Arena. Och på den här punkten vinner faktiskt skåningarna på knockout, åtminstone vad komforten beträffar. Här får man ta hissen upp och hamnar precis ovanför hemmalagets ståplats, där man är helt och hållet under tak. Blir det för kallt kan man enkelt gå in i något slags loungedel (som om något skulle få mig att släppa denna match med blicken en enda sekund, men det var skönt att kunna värma sig i halvtid). Vyn över plan är också något helt annat än vad jag kan få nere från sektion K där hemma. I princip hela plan i ett enda blickfång, och jag behövde inte justera position någon gång under matchen.
Det enda tråkiga var att jag måste sitta på Malmö-sidan. Men det är så anpassningar fungerar, handikappade för sig, oavsett klubbfärg. Det kändes bara så fel att ha alla sina blåvita medsupportrar på andra sidan plan, och att efter matchen inte kunna delta i det gemensamma firandet med laget. Problemet är ju det samma för bortasupportrar som besöker Gamlas rullstolsläktare, och det finns kanske ingen genomförbar lösning. En fördel med Gamla är att man ändå sitter i direkt anslutning till vanliga platser och på sätt känner sig mer delaktig i vad som sker på läktarna. Och hur bra överblick man än får högt uppe på kortsidan går man miste om spelarnas ansiktsuttryck och intensiteten man upplever när man sitter helt nära sidlinjen. Jag längtar redan tillbaka!
Blå dunster från Malmö-klacken
Swedbank må vara mer påkostad och bekväm än Gamla, men det saknas själ. Känns som att sitta i en gigantisk pappkartong, instängt och sterilt. Svart, grått, ljusblått är det genomgående färgtemat, som bara förstärker känslan av mässhall eller kongresscenter. Som om arenan i sig inte var nog pompös tillkommer den förskräckliga MFF-hymnen. Okej, "Poseidon" är väl heller inte att leka med vad gäller sentimentalitet och stora känslor, men det konstaterandet är lite som att påpeka att Christer Sjögren och Johnny Cash båda har basröster. Det här ärkepekoralet, med någon typ av operasnubbe som leadsinger, går utanpå allt; inte ens i kyrkliga sammanhang har jag hört något så svulstigt. Tack och lov trängde lite av motelden från vår klack igenom detta vadderade ljudlandskap. Högsta betyg till klacken förresten – ni hördes starkt och stolt, trots att jag praktiskt taget satt i själva epicentrum av malmöiternas sång och trumspel. Epitetet "rosengårdstattare" kom till heders (?) igen, men jag tänker inte bråka om det den här gången.
Så var matchen äntligen i gång. Jag hade haft goda vibbar hela dagen, och ingenting under första halvlek kunde få mig på andra tankar. Vi får som väntat tänka mest på försvarsspel, men släpper bara till en riktig farlighet och då täcker
Kim så mycket av skottvinkeln att
Larssons avslut helt enkelt blir för svagt. Visst svartnar det nästan när bollen träffar stolpen, och visst är det löjligt nära, men Blåvitt rör inte en min. Framåt krigar
Hannes tappert som djupledslöpare utan det nödvändiga rycket, men så fort han får med sig
Olsson,
Seb eller
Bjarnason i anfallen är vi inte helt ofarliga. När vi äntligen får in ett bra inlägg från höger är Hannes där och bökar karakteristiskt, går direkt på mål när han själv inte får grepp om bollen, drar med sig en back och ger på så sätt Thomas en fri yta. Klassiskt avslut av den skallige. (Allt det där uppfattar jag naturligtvis inte live, men tv-bilderna visar att Stiller förtjänar lite credd för målet.) Jag jublar inte, bara viskar ett "yes" och tänker att nu måste vi hålla detta i minst tio minuter och helst halvleken ut. Blir riktigt irriterad när vi ger bort en hörna i slutminuten, men så blåser även den situationen förbi.
När jag bänkar mig för andra halvlek ser jag en grön sjua i fjärran.
Tobbe in alltså, nu skulle det väl bli några kontringar åtminstone. Men inte då. Nu inleds tjugo minuter konstant press från MFF. Jag kastar optimismen och börjar räkna varje sekund. Tiden stannar helt när Kim gör en
Peter Gentzel som liksom stänger målburen för gott. Med den här formen kan Kim lika gott spela
utan stolpar. Men jag vågar förstås inte lite på det när chanserna bara fortsätter hagla. Jag håller ut tills halva halvleken passerat. Efter 70 minuter börjar jag tro igen. Vi får till några omställningar som borde förvaltats bättre, men det viktiga är att MFF börjar tröttna. Domsluten går med oss ett tag, gnälligt på läktarna, grinigt på plan men bara malmöiter varnade. Perfekt! De toppar med
Ålen och
Figureido, men det känns bara pliktskyldigt. 80 minuter: det här kan gå! Tilläggstid: vi har bollen! 92:58 nånting: bollen ut till inkast på mittplan.
Där blir den kvar.
Det är en stilla triumf, även om våra spelare firar som galningar. Själv känner jag den djupaste tillfredsställelse. Över lagets uppvisning i kampglöd och moral. Över att ingen vek ner sig. Över att drömmen lever. Över att jag åkte hit. Den här sortens segrar, vunna i kraft av inget annat än inställning, är och kommer alltid att vara de största. I bilen spelar jag Joel Alme i stereon, och samtidigt observeras ett mystiskt ljusfenomen på Götaplatsen. 27 mil, men i hjärtat är jag redan där.