På gång


måndag 14 mars 2016

Falkenberg AWAY

Falkenberg AWAY

Som alla med någon blåvit anknytning känner till så går hetsen till premiären borta mot Falkenberg otroligt bra. Biljetterna köps upp i en rasande takt. Idag kom även den efterlängtade nyheten, det nya matchstället, släpps den 16 mars 10.00.

Så hur fortsätter vi denna underbara hets? Jo, det gör vi enklast genom att köpa upp hela (jävla) lagret med tröjor och på allvar färga Falkenberg blått och vitt. Detta ska bli starten på en härlig säsong där vi går för guldet. Vi går även för att fortsätta stötta vår stora kärlek ekonomiskt när det behövs som mest. Och se det positivt, du får inte bara Sveriges snyggaste matchtröja utan Europas snyggaste matchtröja i din ägo.
Så vänligen, fortsätt göra det underbara arbete ni redan gör med hetsande,sjungande, engagemang, kamratskap och kärlek. Köp tröjor, köp biljett, årskort - allt som bidrar!



Vi ses den 3 april! Glöm ej tröjan. Se fram emot gemenskapen, stämningen och tre poäng!
Vi är blåvitt – bäst i Sverige.

onsdag 9 mars 2016

Det turbulenta årsmötet 2016

Det är fantastiskt att 635 medlemmar väljer att besöka ett årsmöte för en svensk idrottsförening. Så är inte heller IFK Göteborg vilken klubb som helst. Jag är imponerad av det engagemang och den kraft som så många medlemmar utstrålar i sitt stöd för föreningen. En av den nyvalda styrelsens viktigaste uppgifter blir att utnyttja och kanalisera denna kraft på ett konstruktivt sätt.

Årsmötet blev dramatiskt. Missnöjet mot den avgående styrelsen var kompakt. Försäljningen av Kamratgården har väckt ont blod. Det sätt på vilket försäljningen kommunicerades till medlemmarna (i en bisats på ett medlemsmöte, där en styrelseledamot berättade att Kamratgården "kapitaliserats") är ett episkt misslyckande.

Likt tidigare år väcktes förslag om att media skulle utestängas från mötet. Det är ett jättedåligt förslag. Om jag förstått det rätt grundar sig förslaget på ett missnöje med enskilda journalisters bevakning av IFK Göteborg och av olika supportergrupperingar. Om någon har bättre insyn än vad jag har om grunden till missnöjet, så berätta gärna det i kommentarfältet nedan. Förslaget är dåligt eftersom det utestänger inte bara media utan också alla Änglar runt om i landet från en nyhetsrapportering från mötet. Dessutom ger ett utestängande av media bilden av en sluten klubb, stick i stäv med den öppenhet och transparens som bör prägla dagens samhälle. IFK Göteborg är inte en sekt, utan en angelägenhet för hela staden, för hela landet. De gröna röstsedlarna (som ville att mötet skulle vara öppet) var i alla fall fler än de röda - 350 mot 255.

Dramatiken kulminerade i samband med beslut om ansvarsfrihet för den avgående styrelsen. Sittande ordförande Jan Hallberg sade sig inte höra några rop om votering, och klubbade därför igenom besut om ansvarsfrihet utan att röstkorten kom till användning. Jag tycker inte att Jan Hallberg hanterade den situationen väl. Även om han inte hörde några yrkanden om votering så borde han ha insett att sådana yrkanden ändå sannolikt framförts, men dränkts i ljudlarmet. Därför borde han avvaktat med att klubba igenom beslutet tills larmet lagt sig, och de som ville ha votering fått möjlighet att göra sig hörda. Han borde också ha vägt in att en och annan missnöjd medlem inte var helt påläst när det gäller mötesordning, och därför informerat om möjlighet att begära votering.

Om votering genomförts är jag övertygad om att den ändå inneburit att styrelsen beviljats ansvarsfrihet. Även om missnöjet med den avgående styrelsen var stort, så gjorde många kritiker bedömningen att det inte låg i klubbens intresse att nu fokusera på rättsliga processer mot enskilda individer. I stället gäller det att blicka framåt, med ny styrelse och ny ordförande.

Jag kan förstå de arga medlemmar som lämnade mötet i protest när voteringen uteblev. Däremot har jag ingen som helst tolerans för de okvädingsord av diverse slag som riktades om sittande mötesordförande. Det är bara dålig stil.

Saken blev inte bättre när någon på podiet (jag trodde det var mötesordföranden, men andra berättar att det var en annan person) hånade upprörda supportar genom att i mikrofonen slänga till med att "det nästan är värt en applåd" när de lämnade mötet. Dålig stil, riktigt dålig stil.

Nåväl. Styrelsen fick sin ansvarsfrihet och nu gäller det att se framåt. Stödet för nyvalde ordföranden Frank Andersson förefaller mycket starkt. Ekonomin skall nu komma i ordning samtidigt som de sportsliga resultaten ligger på högsta nivå. Ingen avundsvärd uppgift, men heller inte omöjlig. Truppen ser bra ut (även om vi i skrivande stund inte vet vad som händer med Gustav Engvall). Och laget är fortfarande obesegrat i år...

Det var nära förra året, men nu är det dags. SM-guld 2016. Jajamän.

onsdag 2 mars 2016

Säg det i toner.

Har ni hört Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road? Även om man som jag är stöpt i punkvasen, är det svårt att bortse från skönheten i denna låt. I dess bästa stund både magisk och briljant. Det är så där jag tänker mig Blåvitt i deras bästa stunder. Som en vårkväll på Volksparkstadion 1982, som en solig påsksmäll mot Djurgården 2009. Eller som om en underbar vändning mot de onämnbara en höstkväll 2015. När pianot spelar av sig självt, när allting är vackert. Ni som har tonerna, musiken och fotbollen i er vet vad jag talar om. Förmodligen ni andra också.

Så en kall vintereftermiddag/kväll på Skytteholms IP 2016. IK Frej. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag reviderade mitt tips från vinst med 6-0 till mer försiktiga 4-0, när det gick upp för mig att det tämligen okända laget hade klättrat upp i Superettan. Men vad jag såg av matchen mot Degerfors "hemma", så såg jag någon form av islossning framför mig. För jag har sällan sett Blåvitt bättre den här tiden på året. Sedan kan folk prata om fiasko och allt möjligt efter det oavgjorda resultatet på ön, men det är min uppfattning.

Men det blev inte riktigt som jag förutspådde. Även om det närmast var ett mirakel att Blåvitt inte vann matchen. Men det där självspelande pianot såg vi ingenting av. Det var inte mycket som hände som refererade till ljuv musik överhuvudtaget. Snarare till ett dansband typ Leif-Owez, en alkoholkraschad kväll i någon övergiven folkpark. 

Sebbe stred, sprang och försökte. Spelade bollen i sidled eller hemåt. Aldrig framåt. Som Keith Richards som missar sitt solo precis när crescendot äntligen ska komma.Tobbe oroade ingen motspelare på planen, men däremot oss på läktaren eller de framför TV:n. Som en föredetting i fransig frack. Alvbåge rullade med en dåres envishet ut bollen till bevakade försvarare, som högg gång efter annan. Vi andra satt med andan i halsen. Som en favoritvinyl som hakat upp sig. Man kan bli frustrerad av mindre.

Men de är alla förlåtna. Jag, eller vi, vet vad de kan. När instrumenten står på rad, och tonerna sätts med en kuslig precision och en närmast monumental intensitet och närvaro. Som Elton John en högsommardag i Botaniska trädgården, som Thåström en het natt på Röda Sten, som Brett Anderson i bar överkropp på Shepherd´s Bush Empire. Eller som Blåvitt på Volksparkstadion 1982.

För det är så jag ser på det hela. När fotbollen övergår i poesi, musik, känslor, vad ni vill. När det lyfter och man äntligen kan känna att nu, nu jävlar bär det av igen. När allt är blått och vitt, när allting är vackert. Som skönhet ingen nu levande människa kan stå emot. När vi glömmer det gråa, när vi glömmer haverierna. Och blickar framåt.

Mot Gamla Ullevi. Änglarnas plats på jorden. Fullsatt, förväntan, nerver. En ny säsong som väntar, en ny chans att ta tillbaka det som är vårt. Som att födas på nytt. Som en magisk sång av Joel Alme.