På gång


onsdag 2 mars 2016

Säg det i toner.

Har ni hört Elton Johns Goodbye Yellow Brick Road? Även om man som jag är stöpt i punkvasen, är det svårt att bortse från skönheten i denna låt. I dess bästa stund både magisk och briljant. Det är så där jag tänker mig Blåvitt i deras bästa stunder. Som en vårkväll på Volksparkstadion 1982, som en solig påsksmäll mot Djurgården 2009. Eller som om en underbar vändning mot de onämnbara en höstkväll 2015. När pianot spelar av sig självt, när allting är vackert. Ni som har tonerna, musiken och fotbollen i er vet vad jag talar om. Förmodligen ni andra också.

Så en kall vintereftermiddag/kväll på Skytteholms IP 2016. IK Frej. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag reviderade mitt tips från vinst med 6-0 till mer försiktiga 4-0, när det gick upp för mig att det tämligen okända laget hade klättrat upp i Superettan. Men vad jag såg av matchen mot Degerfors "hemma", så såg jag någon form av islossning framför mig. För jag har sällan sett Blåvitt bättre den här tiden på året. Sedan kan folk prata om fiasko och allt möjligt efter det oavgjorda resultatet på ön, men det är min uppfattning.

Men det blev inte riktigt som jag förutspådde. Även om det närmast var ett mirakel att Blåvitt inte vann matchen. Men det där självspelande pianot såg vi ingenting av. Det var inte mycket som hände som refererade till ljuv musik överhuvudtaget. Snarare till ett dansband typ Leif-Owez, en alkoholkraschad kväll i någon övergiven folkpark. 

Sebbe stred, sprang och försökte. Spelade bollen i sidled eller hemåt. Aldrig framåt. Som Keith Richards som missar sitt solo precis när crescendot äntligen ska komma.Tobbe oroade ingen motspelare på planen, men däremot oss på läktaren eller de framför TV:n. Som en föredetting i fransig frack. Alvbåge rullade med en dåres envishet ut bollen till bevakade försvarare, som högg gång efter annan. Vi andra satt med andan i halsen. Som en favoritvinyl som hakat upp sig. Man kan bli frustrerad av mindre.

Men de är alla förlåtna. Jag, eller vi, vet vad de kan. När instrumenten står på rad, och tonerna sätts med en kuslig precision och en närmast monumental intensitet och närvaro. Som Elton John en högsommardag i Botaniska trädgården, som Thåström en het natt på Röda Sten, som Brett Anderson i bar överkropp på Shepherd´s Bush Empire. Eller som Blåvitt på Volksparkstadion 1982.

För det är så jag ser på det hela. När fotbollen övergår i poesi, musik, känslor, vad ni vill. När det lyfter och man äntligen kan känna att nu, nu jävlar bär det av igen. När allt är blått och vitt, när allting är vackert. Som skönhet ingen nu levande människa kan stå emot. När vi glömmer det gråa, när vi glömmer haverierna. Och blickar framåt.

Mot Gamla Ullevi. Änglarnas plats på jorden. Fullsatt, förväntan, nerver. En ny säsong som väntar, en ny chans att ta tillbaka det som är vårt. Som att födas på nytt. Som en magisk sång av Joel Alme.