På gång


fredag 26 juni 2015

Blåvitts Eads Bridge

Det sägs att elefanter aldrig går över en bro som inte är säker. 1874, en varm julidag i Saint Louis stod tusentals nervösa och förväntansfulla människor på Mississippiflodens strandbank, för att se om elefanten skulle ta steget ut på Eads Bridge. Leverantören bakom de smala stålbalkarna som byggde bron var om möjligt den som var allra mest nervös. Hans namn var Andrew Carnegie och han hade ett företag att styra bort från ruinens brant, han hade en karriär som riskerade att falla ner i bråddjupet om elefanten tvekade (eller än värre, om bron gav vika). Men den grå kolossen gav sig ut på bron, och en gemensam suck av lättnad gick som en lätt bris över Mississippiflodens vatten.

Huruvida Jörgen Lennartsson har någon som helst likhet med vare sig Andrew Carnegie eller elefanter låter jag vara osagt. Men det finns en koppling dem emellan som kanske är den starkaste byggstenen i dagens Blåvitt, nämligen känslan för och en bergfast tro på att det håller. Det abstrakta, det vi kan ana men inte se, det osynliga men ändå det mest uppenbara.

Jörgen Lennartsson for runt i fotbollsvärlden i många långa månader, såg på fotboll, besökte träningar, bildade sig en uppfattning, la ut en riktning för det som senare skulle komma att sjösättas. Att det skulle bli i just Blåvitt visste han inte då, men det var så det blev. Och trots att vi knappt är halvvägs in i säsongen, vill jag nog fastslå att det var det rätta hemmet att landa i. Jag kan också säga att jag inte tillhörde dem som blåste i trumpet eller slog på stora trumman i eufori den dagen han blev klar. Men han har övertygat.

Jörgen Lennartsson har blåst in någonting på Kamratgården, in i träningslokalerna och varje vrå. Egentligen handlar det inte om någonting nytt. Man skulle kunna säga att utfallet är klassiskt Blåvitt, åtminstone för oss som minns 80- och 90-talet. Men det är någonting han fått in. Spelarna tror på det, de arbetar för varandra, de vågar, de hjälper varandra på ett nästan familjärt sätt. Han "maxar" träningsdosen, litar på teamet runt laget. Jag tror att han har fått varenda individ kring laget att känna att just de bidrar till helheten, att just de har en direkt påverkan på resultaten, att just de är så förbannat bra och betydelsefulla att det vore en synd och skam att inte fullfölja planen. Detta kan låta som en självklarhet i vilket lag som helst, men för de allra flesta lag förblir det ändå en dröm. Några skulle kalla det " flowet", men det vore att underskatta hela processen. För jag tror att Blåvitt mår bra, av just den anledningen att de har upptagits av känslan och för att det håller.

För spelarna är inmarschen deras alldeles egna Eads Bridge. Då går ut på Gamla Ullevis matta med känslan av att det som de tränat på och kommit överens om, också kommer att bära frukt. Jörgen står stadigt. Publiken, med halsdukarna ovanför huvudena, sjunger Snart skiner Poseidon och drömmer yvigt och vackert om att guldet ska hem igen.

Och elefanterna då? De vet precis vad det här handlar om.