På gång


torsdag 7 maj 2015

För min norrbagge är bättre än din

Jakten på Mister X drog ut på tiden. Mister Green nobbade spelare som Essien, Kongo-Kim, Makoun och Ulven och dom tre heltidsanställda som arbetade med att förbereda den stora presskonferensen i tre månader fick samtliga stora ryggbesvär och diverse andra slitskador efter alla tunga ramlösaburkslyft fram och tillbaka från det uppställda podiet på Kamratgården. Oron spred sig bland oss supportrar. När skulle vår kräsne sportchef hitta någon som dög? Fanns det ens någon på spelarmarknaden som höll tillräckligt hög klass? Ett tag såg det ut som så inte var fallet - men några dagar innan årets hemmapremiär på Gamla började det ryktas om att Mister X blivit till Mister Y och att årets största (i mer än en bemärkelse) spelarrekrytering var i hamn. Hurra, precis vad jag önskat mig, tänkte jag. 

Skämt å sido. Jag skall villigt erkänna att jag undrade vad vår sportchef hade rökt för någonting när det stod klart att Rogne skrivit på ett treårskontrakt värt 120 papp i månaden och med 3,5 mille i sign on-bonus mindre än två veckor efter att Blåvitt tillkännagivit en förlust på över tio miljoner. Inte nödvändigtvis för att vi inte var i behov av ytterligare en försvarsspelare (även om Bjärs, Tom, Hjalle och ”Lill”-Dyre inte var en oädel backuppsättning för den delen heller), utan snarare för att det nu definitivt inte skulle finnas möjlighet att värva en spelare till den position som vi faktiskt var i behov av att rekrytera till. 

Även om Gurra, Sebban och Tom gjort det riktigt bra så här långt så står jag fast vid att det inte är en mittfältsuppsättning värd ett aspirerande guldlag. Det finns ingenting vackrare än defensiva mittfältare som springer tre marathon varje match och river upp halvmeterslånga grästuvor med Glenn Hysén-tajmade glidtacklingar och två meter långa ben á la Tom (Mohamed Sissoko kan slänga sig i väggen), men till och med jag inser att det måste finnas komplement till spelartyper som Gurra och Tom. Jag tycker att det blev väldigt tydligt senast mot Gävle när Sebban var magsjuk att vi är för tunna på mitten. Det går inte att spela med Gurra och Tom samtidigt när man jagar mål mot ett uppställt försvar. Ett visst uns av kreativitet kan i alla fall vara nödvändigt. Men vi skiter i mittfältet i dag. Det är inte för att kritisera vår centrala mittfältstrio som jag sitter här och skriver i dag. Nej, det är för att hylla han som kom istället för den kreativa mittfältare som jag egentligen önskade mig. 

Thomas Rogne har utan att överdriva fullkomligt ätit upp samtliga forwards han ställts emot. Falkenbergs monsterlike filmstjärna flög som en vante senast (måhända att han prövade sina skådespelartalanger inför nästa storfilm, men ändå) och av dom 26 skott som hittills i år nått fram till Johns mål så har vår nya norrman sett till att en stor andel av dessa blivit från i stort sett omöjliga vinklar och lägen. Förutom att han vinner i princip samtliga dueller, så är han dessutom mycket följsam, placeringssäker (vilket bara det är egenskap som kan göra dig till en allsvensk stjärna, lex Samuel Holméns lillebror) samt lugn och trygg med bollen. Och som om inte det vore nog är han utan tvekan en starkt bidragande faktor till att Bjärsa tagit både ett och två och tre steg framåt i år. 

Med all respekt för gamla legendarer som Cannavaro, Ayala och Mascherano, som alla förmodligen tvingades bjuda ut korta tjejer till balen i nionde klass, så är det någonting speciellt med resliga mittbackar med stor pondus. Utöver fördelen i duell- och huvudspel så inger Rognes 193 centimeter…respekt. Och trygghet. Kanske är det som så att jag överskattar vikten av hans längd, då det redan finns några långa träben för mycket i Allsvenskan som när dom möter en Lasse Vibe-typ endast fungerar som rundningmärken, men kombinationen stor och bolltrygg går i alla fall hem jävligt bra hos mig. 

För att summera upp det här en aning så kan man bara konstatera att vad det nu än må varit som  Mister Green rökte tidigare i våras, så blev utfallet ganska bra till slut ändå. Förhoppningsvis dyker Mister X upp senare i sommar och frälser oss om ekonomin tillåter och det finns någon bättre mittfältare än Essien och Kongo-Kim att tillgå, men tills dess tänker jag njuta å fullaste av Mister Y och dennes alla färdigheter. För min norrbagge är bättre än din (PS ja, jag menar iff iffs norrbaggar DS).