På gång


torsdag 28 maj 2015

Doften av smørrebrød?

Danmark. Ett litet land i norra Europa med drygt 5,5 miljoner invånare. När inlandsisen smält bort tog sig jägare med tiden in på landmassan och när klimatet blev behagligare och tundran försvann började man jaga rådjur, vildsvin och man fiskade. Man brände skog och sådde i askan. Det var ett rejält folk helt enkelt.

Några från detta rejäla folk kom jag att träffa på långt senare under en tågluff i slutet av 80-talet. Vi slog följe från Köpenhamns central, med Elefantöl, vitt bröd och en sjuhelvetes massa historier om allt och ingenting. Vi förstod inte varandra hela tiden, men vi förstod så pass mycket att vi anade att det som sades var roligt, och vi skrattade oss genom Tyskland, Österrike och Italien, drack ännu mera Elefantöl och hade armhävningstävlingar i Brindisi i takt med att vi betade av krogarna från stationen ner mot hamnen. Och vi pratade fotboll. Fotboll var på den tiden liktydigt med IFK Göteborg, precis som det är idag. Jag kunde se längtan i deras ögon. De ville ju vara som oss. Och ingen kunde klandra dem. Samtidigt hade Danmark och mina nyfunna vänner för alltid tagit en plats i mitt hjärta.

Men för att knyta an till Danmarks historia igen så kan man nämna Harald Blåtand, Sven Tveskägg, Knut den store, Margareta, Kristian IV med flera som härjade vilt över haven under många och långa år. Men det lugnade ner sig. Ett tag. Ett ganska långt tag också. Men nu har det börjat att röra på sig igen.

Det sker en förflyttning av trupper. Över sundet och in i Sverige. Närmare bestämt till Göteborg. Fyra unga män från detta folk har inom loppet av ett par år intagit staden. Deras namn är Lasse Vibe, Sören Rieks, Jakob Ankersen och Thomas Mikkelsen. Det ryktas dessutom om en man vid namn Kim Christensen, som skulle vara den som rekat och lagt grunden för hela operationen. Deras vapen är höger- och vänsterfot, pannan och en utomordentligt väl utvecklad hjärna. Programmerad för att manövrera ut gnagare och annan ohyra som huserar i det stoltaste Sverige har att erbjuda inom ramen för att mäta krafter på bästa tänkbara sätt, nämligen Allsvenskan.

Deras dominans har gått så långt att Blåvitt har blivit Rödvitt, och man har nyligen fått en alldeles egen vecka instiftad till sin ära; #SUPERUGEN. Och en man, förvillande lik Sören Rieks, sågs häromdagen döpa om paradgatan Avenyn till Ströget. Man kan säga att staden har fallit i deras händer. Och som folk älskar det!

De hänger ut från fönsterna i stadens boningar, de står i bilars takluckor, hänger med en hand efter spårvagnarna, de sjunger, hånglar, kramar om varandra, gapar och skriker och låter sig översköljas av den danska gemytligheten. De må vara få våra danska vänner, men de är effektiva i sin totala dominans. Målbilden är fastnaglad till senhösten, och den glimmar som från ett mjukt grundämne med en klar och gul nyans.

Och det doftar gott, men är svåridentifierat. Är det av Pytt, eller möjligen smørrebrød?