På gång


tisdag 28 april 2015

Serieledare! Seriesegrare? Skytteholms IP?


Jaha, då var fem matcher spelade och Änglarna från Götet återfinns på plats ett i tabellen. Nästintill orimligt skönt att knappa in 343 på Text-tv, eller surfa in på något annat gött ställe som visar den Allsvenska tabellen och hitta IFK Göteborg i topp.

Det är såklart fånigt att dra några större växlar av vad som skett efter fem matcher. Teoretiskt sett kan 2016 års premiärmatch spelas emot Özcan Melkemichels AFC United inför 2659 åskådare på Skytteholm IP. Degradering till Superettan får visserligen ses som ett ”i den värsta av världar-exempel” som dessutom är helt orimligt. Jag ville mest tala om för mig själv hur långt ifrån svenska mästare vi är trots att vi är serieledere den 28:e april. Men i alla fall! Jag kan inte låta bli att drömma mig bort när jag kollar på tabellen. Tanken på att komma före MFF, Gnaget, FC Gustafsson Academy och alla andra ängagäng är fantastisk!  Visst är den?

Men i alla fall, spelet, laget och prestationen. De är också bidragande orsaker till att jag vågar drömma om ett ljust 2015. De allra mest konkreta är nästan att vi kan ha Tom Pettersson från start på bänken i fem matcher och ändå vinna fyra av dem. Alltså att vi har fyra andra spelare på platserna som Tom konkurrerar om som betraktas som bättre och formstarkare än Petting the singing song writter. För han är förbannat formstark, Tom. I övrigt ett Vibe-mål till på kontot, skönt. Om jag försöker analysera, inte bara Heif-matchen utan de fem första som helhet, så ser vi ju oförskämt starka ut bakåt. Offensivt och kreativt finns det ännu mer att önska vilket nästan är det skönaste av allt. Mr x med tröja nummer 6 ser allt bättre ut. Gustav Svensson har vart bland de bästa på planen i alla matcher han kunnat fullfölja. Superdanskarna på kanterna har varit bra men har ännu mer att ge, jag vågar knappt tänka på hur bra vi kommer att bli när de börjar få utdelning för den otroliga klass de besitter. Duon herr filmfantast och Mads Mikkelsen krigar på bra i kampen om att göra Vibe sällskap i anfallet medan vi väntar på att landets största anfallstalang ska bli kvitt sina skadebekymmer.

Efter en stundtals stökig vinter ser det nu riktigt ljust ut. Som jag var inne på vill jag påstå att det skönaste av allt är de otroliga sparkapital vi sitter på. Gustav Engvall satte åtta kassar i fjolårets allsvenska och lär inte göra färre i år. Han har ännu inte presenterat sig. Sebastian Eriksson, Sören Rieks och Jakob Ankersen har presterat bra men kommer att prestera mycket bättre med tiden. Smedberg-Dalence stod vecka efter vecka för fina prestationer i ett lag som mer eller mindre krossade allt motstånd förra hösten. En spelare som är redo att kliva in och prestera när laget behöver honom. Vänsterbacks-Allessi har spelat upp sig rejält och fan vet om han inte kommer höja sig nästan lika mycket till om han bara får mer erfarenhet av att vara Blåvittspelare helt enkelt. Adam Johansson, Heath Pearce och allas våran Hjalmar är stabila back up:s om skador och skit börjar drabba den riktigt stabila fyrbackslinjen.

Efter ha skrivit femhundraåtta tecken börjar jag fundera på vad i hela friden jag vill förmedla med denna text. Kort och gott att det ser förbannat ljust ut, tror jag. Framförallt att det hade sett ljust ut även om vi idag legat trea. Att vi leder allsvenskan efter fem matcher är inte detsamma som att vi kommer att bli svenska mästare, eller ens att vi kommer utmana. Men andra saker som nämnts texten, spelet, laget och prestationen. De är saker som ger oss möjlighet att på allvar drömma om en extremt efterlängtad pyttipanna-middag.

På tal om något helt annat. Mathias Etéus, minns ni honom? Debuterade i Allsvenskan hemma mot Ljunskile 2008. Ofta jämförd med Marcus Berg på den tiden. Han har slutat spela fotboll och satsar nu fullt ut på futsal. Han tröttnade på fotboll efter några säsonger i de lägre divisionerna. Rättspännande ändå. Att en spelare som debuterade i Allsvenskan några månader efter sin 18-års dag väljer att avsluta karriären innan han fyllt 25. Jag lägger ingen värdering i det eftersom att jag inte följt Mathias karriär nåt speciellt efter Blåvitt-tiden och känner inte till vad hans beslut beror på. Men spännande är det, lik förbannat.                                                  
Ses på Gamla Ullevi, kamrater!