På gång


måndag 13 april 2015

Om att uppnå det magiska.

Efter en överraskande stabil vårsäsong med en finalplats i Svenska cupen som höjdpunkt, tog det stopp på Gamla Ullevi i går kväll. 6 poäng på de inledande två matcherna i Allsvenskan hade ingjutit stora förhoppningar i de blåvita leden, så även hos mig. Även om spelet haltat en aning, så ville man ju tror att det  var dags att plocka ner Malmoe på jorden, och mosa till dem riktigt hårt. Men tyvärr underpresterade Blåvitt än en gång när de ställdes mot världsmästarna från Skåne.

Det som innan matchen var en ljuv söndag med goda förhoppningar, förbyttes under kvällen till ett moras i gnäll och gravgrävningar på krogar, i vardagsrum, på Twitter, Facebook och varje annan mörk vrå. Jag stämde själv in i den bittra kören. Men när det fick gå ett par timmar och man fick lite distans till det hela, började jag fundera på vad det är som förenar oss blåvita supportrar i vårt engagemang för klubben i våra hjärtan. Och vad som inte förenar.

Jag vill börja detta resonemang med att säga att jag är full av beundran och har den största respekt för alla de människor som lägger ner sin själ i Blåvitt. Som alltid står där, som alltid sjunger, som alltid gör sitt till för att det ska bli den magiska inramning vi alla innerst inne eftersträvar. Ändå uppstår slitningar, konflikter (vilket i viss mån är naturligt) och ibland en avgrundsdjup skillnad i vad detta magiska egentligen bör bestå i.

Ska man sammanfatta de kommentarer som haglade friskt efter matchen i går, så krökar man för mycket på LS, man bränner bengaler och skiter i matchen på Kommandobryggan. Och visst är det en del som krökar på LS och missar delar av matchen, liksom det finns folk på Kommandobryggan som drar på sig rånarluvan och bränner bengaler så att de nästan kissar på sig av upphetsning, och tycker att det är läckrare än att se på matchen. Och klacken var kass, så var tongångarna. Summa summarum så gör folk sina egna val, och ibland innebär det att fokus försvinner från det som man egentligen är där för; att sjunga fram sitt Blåvitt till seger. Sedan finns det de som behärskar att göra flera saker samtidigt, men det skapar hur man än vrider och vänder på det hela motsättningar inom de egna leden. Efter en bitter förlust blir det förstås extra tydligt.

Jag kan tycka att en organiserad och stor bränning kan vara mäktig att titta på. Men den som får tunga besvär av röken är inte lika imponerad, eller den som missar sitt tåg hem för att matchen fick skjutas fram eftersom ingen såg någonting på planen. Eller att det egna laget kom av sig efter en bra period och att klubben i ens hjärta eventuellt åker på böter. Är det rimliga konsekvenser i ivern att manifestera sin egen autonomi på läktaren, och i och med detta sätta sig över både klubben och övrig publik? Gynnar det IFK Göteborg? Drar det extra publik till matcherna? Jag är tveksam. Utan att lägga någon värdering i det hela, så förenar knappast bengaler Blåvitts publik. Är det då rimligt att fortsätta med det bara för sakens skull? Jag lämnar den frågan eftersom den är svår, infekterad och kanske inte heller den fråga som är av störst vikt vad gäller läktarkulturen i det stora hela.

Det som har etsat sig fast mest av allt likt en tatuering på min näthinna denna säsong, är tifot i premiärmatchen mot Åtvidaberg. Denna mäktiga inramning var något alldeles extra, och något varje blåvit anhängare kunde känna stolthet över. Och utan att vara sociolog eller liknande kan jag säga att detta pratade man om, detta kunde man längta sig tillbaka till, detta ville man ha mera av. Vilken jävla uppvisning! Här fick vi möjligheten att känna på den där gemenskapen som knyter oss samman, vår identitet och själ. Inmarschen med Snart skiner Poseidon har sällan varit vackrare, och just inmarschen är ytterligare något som förenar oss, där i princip alla deltar och sjunger med. Varför inte bygga vidare på dessa grundfundament? Nu kostar ju tifon både pengar och tid, det är jag väldigt medveten om, men också någonting jag är beredd att betala för.

Att styra upp en klack är ett svårt jobb, det råder det inga tvivel om. Men i kommentarsfälten klagades det mest på "turisterna", att det är deras fel att det inte sjungs på Kommandobryggan. Vilka de där "turisterna" egentligen är finns det inga tydliga svar på. Några vill köra bort dem till andra sektioner, men hur vore det om man istället bjöd in dem, och faktiskt försökte få dem delaktiga (jag tror nog att man försöker, men det kan göras på olika sätt. Med eller utan armbågar). Känner sig alla välkomna på läktaren? Det kan man också fundera över. Som jag ser på det hela så bör man välkomnas som blåvit i den egna blåvita borgen, oavsett. Men ska det nödvändigtvis finnas hierarkiska nivåer bland supportergrupperna blir det givetvis svårare. Varför måste det vara så skitnödigt hela tiden? Slappna av istället, släpp kravallstaketet.

Och jag är inte ute efter att döma någon. Vilket skäl eller syfte som ligger bakom enskilda individers handlingar kan varken jag eller någon annan utomstående bedöma eller värdera. Vad jag är ute efter är kraften som uppstår när alla drar åt samma håll. Först då kan den uppnå sin fulla potential.

Att vara på Gamla Ullevi när trycket infinner sig, i växelsång mellan Kommandobryggan och LS, när övriga publiken hänger på, då är det magiskt. Jag vet att många kloka hjärnor arbetar med att fundera ut konceptet för att få hela Gamla Ullevi att sjunga och gunga. För det är där som nyckeln finns till framgång för IFK Göteborg. Och en levande arena drar publik, tifon i mästarklass drar publik. Och skapar en gemenskap som förenar. Hur når vi dit? Att få folk att sjunga med handlar om logistik och att ha en känsla för matchbilden och dess karaktär. När ska de olika ramsorna komma in? Svårt, som jag skrev ovan, men fullt möjligt. All cred till er som lägger ner arbete och energi i detta och utvecklar den blåvita supporterkulturen.

Slutligen något om Tifofonden: Själv skulle jag önska att det fanns en autogiro-funktion till den. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att lägga 100 kr i månaden, för att skapa ännu flera tifon till Blåvitts matcher, för att skapa vacker magi. Nu kan man ju swisha på 123 024 15 39 eller sätta in pengar på pg 57 21 92-3. Men autogiro vore bekvämt.

Jag utmanar övriga blåvita att göra detsamma; sätt in 50 /100 kr eller vad ni vill varje månad till Tifofonden. Allt kommer att betala tillbaka sig. Tillsammans mot nya framgångar för IFK Göteborg. Känn stoltheten. Den stoltheten.

(Tillägg: Har förstått att en del har ordnat så att det dras pengar automatiskt från deras konto varje månad, och att det ligger en inte obetydlig kostnad för Änglarna att kunna erbjuda tjänsten. Men tanken var att man genom en "kampanj" skulle locka bra många fler än vad som är fallet om man  ska ta det initiativet själv. Och att kostnaden skulle betala sig, men det kanske är att vara väl optimistisk? Men hur som; gå in och ordna till det själva. Tifofonden ska fyllas på regelbundet.)