På gång


måndag 30 mars 2015

Recension: Det är bara lite cancer


LITTERATUR "Vila i frid bland andra änglar, Klas Ingesson", skrev officiella hemsidan på dödsdagen den 29 oktober förra året. Undertecknad har läst hans nysläppta biografi "Det är bara lite cancer" och om jag ska sammanfatta de 237 sidorna så kan jag säga att innan visste jag en hel del om fotbollsspelaren Klas, nu vet jag väldigt mycket om människan Ingesson.

Fem år (1986-1990), 133 a-lagsmatcher och 37 mål blev det för Klas Ingesson i Blåvitt. Han kom till föreningen som junior och lämnade som landslagsman.

"Det är bara lite cancer" av Klas Ingesson och Offsides Henrik Ekblom Ystén börjar med ett inledande kapitel om hur det gick till när cancerbeskedet kom, därefter handlar kapitel två och tre om hans tid i den finaste av klubbar. IFK Göteborg nämns sedan också då och då igenom boken med olika jämförelser och anekdoter med folk han träffat på.

Just anekdoterna eller kuriosan, smålustigheter om vad som hänt på planen eller andra ställen tillsammans med mer eller mindre kända personligheter, är ofta en viktig del av en sportbiografier. En del har jag hört förut (som att en amerikansk tv-kanal kallade honom "The Baltic Maradona" under VM -94) men generellt är det en hel del nytt material. Och författarna lyckas också hålla det på en lagom nivå och längd.

Berättelsen flyter hela tiden på, kryddat med sidospår som när Ingesson "fyllehotade" motståndarlagets Andrea Pirlo inför en match och retade Thomas Ravelli för att han inte tjänade lika mycket.

Historierna från Blåvitt-tiden är också intressanta, kanske främst för en IFK-supporter men säkerligen också för fotbollsintresserade i allmänhet. Som att den blyge och målfarlige pojken (han var anfallare på den tiden) ringde till Roger Gustafsson och bjöd in sig själv till IFK Göteborgs sommarproffsläger. En skada på Hasse Eklund gjorde att Klas Ingesson till slut kom med som reserv.

Mittfältare blev han inte förrän Mikael "Skjuter för att döda" Nilsson skadade sig inför en b-lagsmatch. Därefter avhandlas såklart också proffsåren utomlands, där kompisen Kennet Andersson från juniortiden ofta är med, och landslagstiden med höjdpunkten i USA 1994 där han delade rum med Anders Limpar. Limpar, som bara fick ett inhopp i sista matchen, och innermittfältaren Ingesson, som fick spela ytter, peppade varandra hela tiden. Även Lasse Eriksson, Tomas Brolin och Peter Wettergren var en viktig del som stöd och kamrat för Ingesson i livet igenom. Precis som hans familj.

Skogshuggaren från Ödeshög, storsnusaren, kämpen, älgandet på fotbollsplanen - mytbildningen kring Klas Ingesson har varit rätt tydlig hos många. Så även hos mig. Medierna, med rubriker som "working Klas hero", spädde på den. Till viss del odlade han även den själv, även om det i boken framgår att han var rätt trött på den. Något som känns skönt att läsa på något sätt. För han var så mycket mer.

Efter att ha läst "Det är bara lite cancer" har jag fått en bättre, mänskligare och rättvisare bild av Ingesson. Och jag är glad att huvudpersonen hann vara med så länge att han fick berätta om det själv. Det kan kanske låta motsägelsefullt. Eller inte. Hur som helst, enligt mig är de bästa sportbiografierna de som även sträcker sig långt bortanför fotbollsplanerna, arenorna och statistiken. Det ska vara ärligt, känslosamt, gärna grubblerier och så skadar det inte med en smula humor då och då.

Allt det här har Klas Ingesson och Henrik Ekblom Ystén lyckats få med. Det är välskrivet, ärligt och under sista tredjedelen blir det väldigt känslosamt med de olika beskeden fram och tillbaka. Särskilt i dagboksskrivandet i slutet.

Det är ledsamt och tragiskt att Klas Ingesson inte finns kvar längre. Men under de två dagarna jag sträckläste boken så gjorde han fortfarande det.

Vila i frid bland änglarna, Klas.