På gång


måndag 31 mars 2014

Highlights: AIK - IFK Göteborg

Matchtankar - ajk borta, 31/3

ANALYS. Ja, vad ska jag nu skriva och gnälla om? 2-0 borta på fridens arena mot ajk är ju inget annat än ett jävla pangresultat. Solid insats, resolut spelat, bra löst av "otippade spelare", John som spelar makalöst, Vibe som löper och Mané som gör en rätt medioker förstashow i Allsvenskan, men ändå hänger en. Gött är det.

Det man då självfallet kan, och måste gnälla på är ju inget annat än träbenen som tycker att det är rätt att bränna bengaler och pyro. Just då, vid det tillfället, på världens sämsta arena, när taket är på. Sällsynt jävla korkat.

Jag har inget emot bengaler egentligen (förutom att vi får böta innihelvete mycket pengar). Iallafall inte vid inmarsch och iallafall inte i samband med ett maffigt jävla tifo. Men mitt i matchen, när vi ligger på, har hörna, jagar tvåan och dessutom som sagt spelar på en dyngarena som kostar 40 000 miljarder och för dagen med taket på (why?) är det jävligt korkat. Inget annat.

Skit samma, resolut jävla insats av samtliga. Den ende som i min bok faller ur lite grann är MSD. Var har han gjort av sin högerfot? Extremt dåliga tillslag på både frisparkar, hörnor och i spel. Det duger inte. Desto mer glädjande är ju självklart sättet som Hjalle och Adam genomför matchen på. När jag såg startelvan och insåg att allas vår Hjalle skulle lira, ja då blev jag lite skraj. Tji fick jag. Secken insats. Och Adam, löpningar, rivigt försvarsspel, klockren boll till Vibes fina mål, och ett jädra go i största allmänhet. Jag gillar vad jag ser och såg. Vibe löser det på ett Tobbelikt sätt (ja, vem ska göra målen?), Mané som agerar lite träigt och faller lätt visar ändå styrka när han sätter tvåan på Haglunds finfina dönare upp i banan och John längst bak. Fint.

Att allas vår Nerman fick in sin mikroprocentiga önskan och att Stahre faktiskt bytte ut Söder, mot draggen, var ju en oerhört rolig sak att skrocka om på twitter. Det också.

Förhoppningsvis kan vi se framemot ytterligare roligheter från i sociala medier i afton också, i synnerhet från Alvbåge. Det är han fanimej värd. Vilken insats. Resolut spel. Klockrena ingripanden, även när det flaxandes och misstajmades lite, så styrdes det upp. Enda smolket kan väl tyckas och förundras över den väldigt märkliga färgkombinationen med vitt och grönt. Anyway, vad gör det med en nolla och seger borta mot ajk?

Några korta från matchen då:

+ Fin manifestation innan matchen. Vila i frid!

+ John - Klanderfritt!
+ Adam - Gammal god standard!
+ Hjalle - Vad har hänt?
+ Vibe - Tänk om han hade kunnat dra sin gubbe en mot en i fart!
+ Sam/Ludde - Bra lek och bus. Solid defensiv!
+ JJ/Haglund - Lite slarvigt inledningsvis och borta emellanåt efter deras röda. Annars klockrent.
+ Mané - Dålig touch, faller lätt, men gör mål. Oerhört viktigt.

- MSD - Ingen höjdarfot idag.
- Söder - Emellanåt lite mycket kladd och lite verkstad. Kämpar dock, men det räcker inte.
- Bengaler - Just där och då. Idiotiskt.

Alla till GU mot Malmö. Köp årskort. Gör det bara.

Slutresultat: AIK - INTE AIK (0-2)

Fotbollens änglar och demoner

UPPLADDNINGSKRÖNIKA. Gårdagkvällen kastade långa skuggor över den allsvenska premiären, och fortsätter att göra så idag, dagen efter mordet, då vi ska påbörja en ny säsong med att färdas in i vad som brukat benämnas som mörkrets och hatets plats. Men gårdagen bevisade att mörkret och hatet inte har en enskild plats, utan går med oss och visar sig de ögonblick vi ger upp vår mänsklighet. Flaskor och andra tillhyggen har kastats av många människor, människor i vår närhet, och även om vi hittills varit utan olyckor så är den springande punkten att liv har riskerats, och i går riskerades det en gång för mycket.

Hur reser vi oss från det här? Vad kan vi göra av premiärmatchen på Vänskapens Arena i kväll? Utöver tre poäng, vad finns av värde att hämta och behålla? Jag tror att svaret är detsamma som har hållit fotbollen flytande trots år av våldsamheter i relation till sporten. Jag tror att svaret finns i vad fotbollen kan ge oss, och utmanar oss till inför varenda match. Det är en utmaning gammal som Nya Ullevi, gammal som Älvsborgs fästning och som uttrycks gång på gång i den två tusen år gamla Bibeln, varje gång en ängel dyker upp:

Var inte rädd.

Att gripa till våld och hot om våld är vad som sker inom en rädd människa, en människa på flykt undan yttre situationer, eller kanske ytterst sig själv. Fotbollen ställer upp ett motståndarlag, men precis som vi sett under de senaste fyra säsongerna, med ett klimax under guldjakten i höstas, så bor den största motståndaren alltid inom oss själva. Osäkerheten, rädslan, tvånget till våld eller flykt som följer av det, passiviteten och reaktionskravet som ersätter den egna handlingskraften, är alla del av att vika ner sig. I Helsingborg under helgen vek människor ner sig för sitt inre. I kväll, på den arenan där det betyder mer än någon annanstans, så måste vi stå upp gentemot oss själva. Men vi gör det tillsammans.

När Jakob Johansson går ut i kväll kommer vi sjunga och jubla. Vi gör det inte för att ersätta våldet mot motståndarsidan, utan för att ge kraft och stöd och mod och styrka åt både hans kamp och vår egen. I kväll löper Lasse Vibe rakt mot rädslans käftar, utan andra vapen än sin inre spelglädje, segervittring och ett aldrig utdöende hopp. Det är där passionen ska bo. Det är där vårt slagfält är. I kväll ska vi möta rädslan och osäkerheten, och de ska ge vika. I kväll ska inte ett föremål flyga och inte en människa vara rädd, för i kväll är vi änglar, och i kväll ska vi segra.

// John

Fotnot: Vår skribent John befinner sig för närvarande i Kina för studier. Då Kinas version av internet inte tillåter åtkomst till bloggverktyget publiceras hans blogginlägg från redaktionens gemensamma konto.

#OmBlåvittTarGuld




Lova! Dela!
 HETSA!


söndag 30 mars 2014

Söndag, blodiga Söndag

KRÖNIKA. Jag har svårt att tro nyheterna när jag läser dem.
Hur mycket jag än vill sluta ögonen och låtsas att en 40-årig tvåbarnsfar inte avlidit i fotbollsrelaterat våld idag så går det inte.
Hur länge ska det här få pågå?
Hur länge ska vi behöva upprepa orden, fördömandena, önskningarna om något annat?
Idag står vi enade i fullständigt nederlag.

Söndag. Blodiga Söndag.
Söndag, blodiga jävla söndag.

Något halvt desperat försök till att använda Bonos och U2:s ord från Sunday Bloody Sunday är just nu det enda som räcker till. I skrivande stund pågår i Helsingborg ett kaos som jag inte kan ana. Och redan det som redan är känt är för långt, för svårt att ta in. Jag tänker fatta mig kort, för jag är "tyvärr" född julgran och kan inte säga mig veta vad som försiggår i människors huvuden som använder våld i samband med fotboll, så jag borde kanske egentligen inte uttala mig förrän jag gått den där beryktade milen i deras skor. Men ändå.

Idag har jag inga sympatier för de som hyser sympatier för avstängda.
Idag ser jag inte charmen i en enda bengal som riktas mot motståndare.
Idag räcker inte skyddsargumentet till som existensberättigande för grupper som organiserar våld i samband med fotbollsmatcher, oavsett sida, oavsett provokationer eller vem som slog till först.

Det räcker nu. Den här söndagen har gett den här säsongen nog av blod, nog av våld, nog av ond, bråd död. Låt det här få vara ett år där det svarta bläcket får torka otryckt i pressarna. Låt det här få vara ett år där inte ett föremål kastas mot varken plan eller personer, utan där vi av kärlek till IFK Göteborg och till fotbollen använder hjärnan tre sekunder längre och i stället sjunger, vrålar och gråter vårt lag till framgång, och andra till förlust. För IFK Göteborg är värt vårt blod, vårt svett och våra tårar, men aldrig någonsin andras.

//John

Fotnot: Vår skribent John befinner sig för närvarande i Kina för studier. Då Kinas version av internet inte tillåter tillgång till bloggverktyget publiceras hans blogginlägg från redaktionens gemensamma konto.

fredag 28 mars 2014

Mikael Stahre intervjuad av SVT Sport

Igår visades en intervju med Mikael Stahre på SVT. Här har ni en 2 min lång och en 10 min lång video från mötet uppe på Kamratgården.




Direktlänk till SVT Sport:
http://www.svt.se/sport/fotboll/stahre-satter-individen-i-fokus

torsdag 27 mars 2014

Tillfälligt avbrott

MYSKVÄLL. Kanske blir en del besvikna när ni läser detta. Det blir inget "Myskväll med Patrik & Erling" denna vecka. Vi försökte verkligen men det är svårt när våra gäster varken kunde eller ville vara med. Istället laddar vi nu för sista programmet - den stora finalen - nästa vecka. Programmet där vi snackar upp hemmapremiären och summerar det som varit. Vi vågar påstå redan nu att det kommer bli ett riktigt bra avsnitt, speciellt med tanke på att vi redan spelat in ett väldigt speciellt inslag... Ett inslag som givetvis kommer med i programmet som sänds nästa vecka. Kram.


Tack Håkan Mild!

tisdag 25 mars 2014

"Råttan är lös!"

INFÖRHETS. Skadedjuren breder ut sig och sätter nu även skräck i lokalbefolkningen. De stinker, sprider sjukdomar och är allmänt otrevliga att ha att göra med. 

Kännetecknande är den spetsiga nosen och endast en framtand per käkhalva. Fötterna är glest täckta med hår och svansen bär fjäll som råttan lämnar efter sig vart den än går. Råttan har fyra tår per framfot och kroppsvärmeregleringen sker från delar av kroppen som saknar hår. Den odören går inte att ta miste på. 

Svartråttan, brunråttan, egyptisk takråtta och den karaktäristiska Solna-råttan tillhör vanliga arter. 

image

Vilken av arterna som nu gör livet mindre kärt för den lokala ortsbefolkningen förtäljer inte historien. Mer finns att läsa här: http://www.hemhyra.se/stockholm/jatteratta-satte-skrack-i-solnafamilj 


måndag 24 mars 2014

Matchtankar - Sirius hemma, 23/3

ANALYS. Eftersom blåvitt inte presterade på plan tänker jag ej heller göra det på bloggen. Gårdagens match med tillhörande "insats" var totalt fantastiskt extremt bedrövligt värdelöst. 

Det belönas enkom med ett fett jävla minus på alla. En förlust kan man ju kanske ta, dock inte på sättet det går till, på platsen det sker och mot det lag som vi möter. Det ska inte få ske. 

Nu kan man ju bara vara jävligt glad över att vi redan har en plats i europakvalspel, annars hade man ju till största sannolikhet varit än mer gnällig. 

Skit samma, några korta från matchen. 

+ Gurra. Mittback. 
+ Malick Draggen Mané. 

- Allt annat.  

söndag 23 mars 2014

Intervju med Gustav Svensson

NYFÖRVÄRV. Ingen har förmodligen missat att Gustav Svensson är klar för den blåvita matchdräkten. Strax efter att nyheten meddelats ryckte BaraBens Patrik G tag i Gurra och ställde några korta frågor, innan det var dags för andra halvlek.



- Gustav Svensson, nyligen påskriven för fyra år med IFK Göteborg. Hur blev det såhär bra?
Det var många anledningar. En av de var obetald lön och den krisen som är i Ukraina just nu. När man sammanfattar allt så kändes en flytt tillbaka till Blåvitt som en väldigt bra lösning, och nu när det beslutet har tagits så känns det väldigt rätt, och det är jävligt skönt att vara tillbaka!

- Det är rätt tjock på innermittfältet. Är tanken att gå någon annan position kanske?
Ja, det får du väl egentligen fråga Stahre, om vart han vill spela mig eller om han vill spela mig. Men det är ju konkurrens på de flesta positioner tycker jag. Jag tycker det är väldigt bra, det gör mig bättre och förhoppningsvis även spelarna runt omkring mig också.

- Hur känns det att det kunde lösa sig såhär bra med blåvitt?
Som sagt, det känns jättebra och helt rätt nu när beslutet är taget. Det känns underbart att gå ut här på plan igen, när man får ett sånt välkomnande från fansen så skall det bli jäkligt kul att ge tillbaka någonting.

- Vad tror du om året 2014?
Det är spännande i år, verkligen! Vi har ett bra lag och bra konkurrens, och laget känns väldigt bra. Jag har ju tränat med de några gånger i somras och även någon gång i vintras. Det är som sagt ett väldigt bra lag och det skall bli jäkligt kul här i sommar att spela Europaleague, så det är väldigt spännande.

- En sista fråga, tröjnumret, är det klart?
Nej, det har vi inte ens pratat om men hoppas inte att någon vågat ta tretton, för annars tar jag tillbaka det!


- Tack så mycket Gustav! Nu kollar vi match!

lördag 22 mars 2014

Från West Side Sirius Firm till Västra Sidan.

INFÖRINTERVJU. För många är Sirius en stjärna i rymden eller ett bandylag från Uppsala. För att nyansera bilden av våra kommande cupmotståndare tog jag kontakt med Oskar Bernövall, styrelsemedlem i Västra Sidans Supporterklubb. Här ger han sin bild av supporterkulturen kring Västra Sidan, om Sirius och en kommande resa mot Framsidan.

Änglarna har nyss fyllt 40 år och en bok om den blåvita supporterrörelsen i stort har också givits ut. Hur ser Västra Sidans historia ut?
Den vanligaste historieskrivningen är att Västra Sidan bildades 1997 av ett gäng punkare och hårdrockare som kallade sig West Side Sirius Firm. Det lätt anglofila namnet byttes dock relativt snabbt ut mot Västra Sidan, mest på grund av att de flesta i klacken bodde i de västra delarna av Uppsala. Idag har föreningen ca 200 medlemmar, och bär mycket av sin stolthet i en relativt unik sångrepertoar och att låta mycket, trots stundtals fattig uppslutning. Västra Sidan stöttar såväl fotbollslaget som bandylaget.

När jag flyttade till Uppsala uppfattade jag det ibland som om Sirius var en föreningen som var kvar i en skev bild av sig själv, från 70-talets glansdagar. Lite som den där om "a medium size dog with a big dog attitude". Börjar ni växa in i kostymen nu?
Visst vore det fint att växa in i en stor kostym, men kostymen från 70-talet var både slarvigt sydd och väldigt tidstypisk. IK Sirius bildades 1907 och har totalt 3 säsonger i Allsvenskan, så trots att Uppsala är Sveriges fjärde största stad så finns det ingen historisk logik i att drömma om att Sirius ska bli en storklubb. Däremot bär jag förhoppning om att det här lagbygget som pågått under två år i Norrettan, kan vara första sömmen på en ny kostym som till slut finns på bild i historieböckerna. Den Sirius-skepsis som finns i stora delar av gnäll-Uppsala tror jag mer har att göra med Sirius "Bid dog attitude" inom den lokala ungdomsfotbollen, än minnen från 70-talets storhetstid. Men det kanske också var din poäng.

Studenternas och Västra Sidan är ert hem. Nu "är det klart" att en ny arena ska byggas och ge plats åt 8000-10000 åskådare. Hur ser ni på den saken?
Vi är nog många som mest skrattar. Kommunen verkar lika förvirrad som alltid, och jag vågar inte sträcka mig längre än att jag hoppas det står en ny arena klar innan min död, och jag är 24 år och har planer på att leva ett fullångt liv. Men om det en vacker dag står en fotbollsarena i Uppsala hoppas jag den tar mellan 7000-10000 och att den har hur mycket ståplats som helst.

Nu väntar kvartsfinal mot IFK Göteborg i Svenska cupen. En buss rullar mot Sveriges framsida på söndag morgon. Hur ska ni göra för att synas och höras på Ullevi?
Vi ska göra vårt bästa för att både synas och höras, men att överrösta hemmapubliken blir så klart svårt, om vi inte krossar er på planen vill säga. Men några liter Kir samt ett gäng flaggor och banderoller kanske gör susen. Det ska bli hur kul som helst.

Sirius har över 30 tävlingsmatcher utan förlust. Hur bär man med sig det till Ullevi?
För att damma av en klyscha så ska ni så klart vinna nio av tio matcher. Det här blir vår första tävlingsmatch på gräs för säsongen och det gör det inte direkt lättare. Den här upplagan av Sirius gillar att spela fotboll längs marken och när  anfallaren Ante Björkebaum nu är skadad så saknas fysisk styrka framåt. Men vi har visat att vi kan rubba bra motstånd även innan i år, så lite hopp har jag.

Inför återkomsten i Superettan för Sirius; hur ser Västra Sidans framtidsplaner ut?
Det stora målet är att växa som klack. Och som en liten supporterförening tycker jag personligen att närvaron på borta- och hemmamatcher är viktigare än det visuella, även om jag gillar ett snyggt tifo. Men det jobbas på nya flaggor och vi har ett par killar som har ambitioner på den fronten.

Blåvitt inleder mot AIK Solna borta, och vad den matchen betyder för de blåvita behöver ingen närmare förklaring. Vilka lag är Sirius argaste antagonister, och vilka matcher drar mest publik?
Eftersom Sirius ofta spelat på låg nivå så är många av de historiska konkurrenterna väldigt lokala. För oss nutida supportrar är de två stora antagonisterna Enköpings SK och Västerås SK. Rivaliteter som sakta men säkert riskerar att dö ut när ESK ligger i Div.3 och VSK är kvar i Norrettan. Men det är helt klart så att de viktigaste matcherna för mig varje fotbolls- och bandysäsong är mot just VSK. Jag förstår att den här informationen kan vara jobbig för de Bajen-supportrar som gillar att säga "det här är ju årets match för dom" om varje motståndare de möter i Superettan, men för mig vore det hetare med en match mot Div.3-laget ESK. När det gäller publikmatcher drog matcherna mot Dalkurd och Nyköping ca 4000 säsongen som var, och för två år sedan kom drygt 5000 personer till den avgörande matchen mot Östersund. Uppsala gillar onekligen sina "finaler"!

Jag tackar Oskar för medverkan. Och se till att vara nere i tid, så ni inte missar den vackraste av inmarschlåtar, Snart skiner Poseidon! Med längtan i bröstet.

torsdag 20 mars 2014

Myskväll med Patrik & Erling

Gästkrönika - Den Blåvita truppen inför 2014

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi återigen Markus Dahlström som serverar oss en gästkrönika om sin syn på den Blåvita truppen. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild till kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg! 

I början av året 2014 skrev jag en krönika om IFK Göteborgs anfallssituation. Nu, cirka två och en halv månad senare ska jag göra ett litet försök att följa upp detta. Min drömvärvning i januari hette Mikael Boman. Även om jag fortfarande påstår att Boman hade bidragit med bra spel i anfallet måste jag säga att till skillnad från i januari är jag mycket positiv till vår forwardsuppsättning. Man kanske inte ska sticka ut hakan för tidigt, men Malick Mané känns onekligen spännande.

Jag tycker att Lasse Vibe har visat att även han är att räkna med framåt. Gällande Robin Söder är han i mina ögon den av anfallarna som imponerat minst under försäsongen, trots de fem målen mot Hudiksvall i Svenska Cupen. Även om jag är besviken på Söders prestationer hitills tycker jag att han i sina bästa stunder är en bra anfallare som säkerligen sett över hela säsongen kommer att bidra med en del bra prestationer. Gustav Engvall forstätter att imponera stort i U21-Serien och det är förhoppningsvis bara en fråga om tid innan han tar det sista klivet och kan hålla liknande nivå även i A-laget. Det finns helt klart talang hos Gustav. För att sammanfatta anfallet tycker jag definitivt att det finns tillräckligt med kvalitet för att kunna tro på en ljus säsong.

Jag tänkte dessutom ta mig friheten att framföra mina tankar om de övriga lagdelarna. Jag går vidare till mittfältet som jag rankar som vår absolut starkaste lagdel. I mitt tycke ska Blåvitt använda sig av Jakob Johansson samt May Mahlangu (om han håller den nivå som förväntas) som ”vanliga” centrala mittfältare. Framför dem vill jag se Philip Haglund i någon slags "nummer 10-roll". Detta delvis för att utnyttja Smedberg Dalences inläggsfot bättre då Philip Haglund skulle bli ett större hot med en högre utgångsposition. Men också för att jag tror att det skulle vara slöseri att använda May Mahlangu i rollen som nummer 10 då jag tror att han i alla fall i vissa matcher skulle ”försvinna”, främst i de matcher där Blåvitt inte har kommandot och bollinnehavet. Jag inbillar mig också att en av Mahlangus styrkor är att hämta boll relativt långt ner i banan och sätta igång ett högt bolltempo. Vilket gör att han skulle passa bra bredvid Jakob centralt på mitten.

Jag skulle alltså gärna se att Blåvitt spelar med en 4-4-1-1-uppställning. Yttermittfältet tycker jag ser riktigt bra ut även det. Sam Larsson känns som en av de allra mest givna i dagens IFK Göteborg. Till höger däremot är konkurrensen tuffare. Martin Smedberg Dalence har sett mycket bra ut på försäsongen men eftersom jag hoppas att Malick Mané ska visa sig vara tillräckligt bra för att vara självskriven på anfallsplatsen hoppas jag att Lasse Vibe i första hand ska konkurrera till höger på mittfältet. Om så blir fallet har vi en tuff kamp mellan Lasse och MSD om högermittfältsplatsen. Att det är tuff konkurrens ser jag dock inte som något negativt då spelarna som slåss om platserna måste höja sig lite extra och prestera riktigt bra, vilket är bra för IFK Göteborg. De spelare som jag nämnt ser jag som de som i första hand ska spela. För den sakens skull ska man inte glömma spelare som Allansson, Bojanic och Nordin Gerzic som också är riktigt bra fotbollsspelare. Vi har minst sagt en spännande uppsättning på mittfältet. Det är upp till Micke att få ut max av dessa förutsättningar. Precis som jag sa om anfallet, kvalitet finns det onekligen.

Jag fortsätter med försvaret där jag anser att det inte ser riktigt lika ljust ut. De finns tillräckligt med kvalitet för att komma till spel med en riktigt bra fyrbackslinje. Jag och Stahre är väl överens om tre av dessa i alla fall. Ludde, kjetil och Bjärs kommer spela, inget snack. På högerbacksplatsen tycker jag dock att Emil Salomonsson borde vara given! Men Stahre tycks märkligt nog satsa på Adam Johansson. Jag har inte mycket mer att säga om det än att i mina ögon ska Emil gå före Adam alla dagar i veckan. Jag är inte orolig över de fyra som kommer spela i ett första läge. Det som oroar är att det ser sämre ut bakom dessa 4-5 försvarare. Med all respekt för Hjalmar. Det bara att säga som det är, han har sett sina bästa dagar. Jonathan Azulay kommer vad det verkar hålla till på Östersunds mittfält i år dit han kan komma att lånas ut. Det finns anledning att tycka att ett nyförvärv är behövligt för att spetsa till konkurrensen. Gustav Svensson kanske?

På målvaktsfronten tycker jag inte att det finns speciellt mycket att säga. John Alvbåge är en av seriens bästa målvakter, kanske den bästa. Stabil, trygg och säker. En målvakt som gott och väl räcker för att ta guld. Bakom honom har vi Marcus Sandberg som inte är en fantastisk målvakt, men i Allsvenskan är det svårt att ha en mycket bättre målvakt än så som tydlig andramålvakt. Jag ser hellre att vi har en förstamålvakt och en tydliga tvåa än två jämnbra målvakter som får förtroende båda två med jämna mellanrum. En skadefri John Alvbåge står i Blåvitts mål 30 matcher vilket känns mycket tryggt.

Visa färg!

 Markus Dahlström

tisdag 18 mars 2014

Agera Håkan!

måndag 17 mars 2014

Cuplottningen

Kvartsfinalerna i Svenska Cupen har lottats. Följande lag kommer mötas:

Lördag 22 mars:
Inte AIK - Inte AIK
Inte AIK - Inte AIK

Söndag 23 mars:
Inte AIK - Inte AIK
Inte AIK - Inte AIK

IK Sirius - en anrik förening

SIRIUS. I föreningens ungdom stod IK Sirius i skuggan av dåtidens suveräner IFK Uppsala. IK Sirius hade sin storhetsperiod under 1960-talet, då tre SM-guld vanns på fem spelade finaler. En ny storhetsperiod syntes vara i vardande i början av 1990-talet, och bland annat värvades då den från Ryska federationen bördige superstjärnan Sergej Lomanov (Oleg Salenkos okände kusin?). Den stora framgången uteblev emellertid, varpå grandiosa ekonomiska problem följde. Som brukligt när man tar på sig något för stora kläder.

Perioden från slutet av 1990-talet har kännetecknats av dessa ekonomiska problem samt ett ständigt skiftande av serietillhörighet mellan Allsvenskan (underligt att jag inte minns att vi mött dem under denna period) och division ett. Under ett par säsonger fick Sirius kämpa hårt om epitetet "bäst i Uppsala" med IF Vindhemspojkarna. En kamp som vid ett par tillfällen gick IK Sirius förlorad.

Det blåsvartrandiga lagets supportrar benämner sig som Västra Sidan. Hur detta skall te sig när de skall besöka just den västra sidan är det ingen som vet.

I oktober 2010 påbörjades bygget av en bandyhall i Uppsala, endast avsedd för träning, som stod klar till säsongen 2011/12. Hur de skall kunna och har kunnat spela fotboll i en bandyhall framstår som högst oklart i skrivande stund. Spelarna skall enligt uppgift springa in på planen till en inmarschlåt som heter "It's a serious (sirius) game"...

Välkomna till Göteborg önskar jag er i IK Sirius!

Försök inte lura Tobbe

lördag 15 mars 2014

Kanal Glenn Studio Ullevi: IFK Göteborg – GIF Sundsvall

Med diverse klackbilder, Mays hyllning till Blåvitt och en FotbollDirekt-intervju med BaraBens egen gnällexpert.

Matchtankar - Sundsvall hemma, 15/3

ANALYS. Att bibehålla kvalitén och rida på vågen gällande de positiva ordalag som sagt och skrivits de senaste dagarna, till och med från Andrej och klubben, blir inte lätt. Men, en får göra så gott man kan. Det där med positivism sprudlande entusiasm har ju dock inte riktigt blivit mitt signum på bloggen. Anyway, idag spelades det match på betongevi, segermatch dessutom. Jag funderade ett par varv innan matchen och undrade varför man egentligen flyttade den. Slutsatsen var ju dock självklar, kan man spela på naturgräs, ska man spela på naturgräs. Och vilken gräsmatta Ullevi bjöd på!

Rasande tempo första minuterna. MSD visade prov på mycket fina nummer och bjöd Lasse på ett guldläge vilket borde renderat i ett mål i inledningen, men Sundsvalls rosa tjockis värjde undan med en benparad. Smedberg Dalence och Vibe revanscherade ju sig dock ganska omgående efteråt där en perfekt boll nådde danskens panna. BAM, 1-0! Som jag nämnde i halvtids-Edströms-Fopolldirekt-analysen i Kanal Glenn så var jag dock lite förvånad att Sundsvall faktiskt replikerade såpass bra och snabbt som de gjorde. Annars kanske man kunde tycka och tro att ett Superettangäng med köpcenterambulerande Idolsuperstjärnan Walker borde bryta ihop lite grann av en sådan tidig kalldusch.

Det gjorde de inte. Snarare tvärtom och Bjärs (som inte hade sin bästa dag på jobbet) självmålade på en hörna som kanske inte borde kommit till. När numera målsprutan Kjetil gjorde 2-1 på en hörna åt vårt håll något senare kändes det återigen som att det skulle bli lite av en 10-0-defilering, men det ändrade Bjärs på ganska snabbt igen. Ett totalt bedrövligt uppspel (igen) som tillslut hamnade hos Pa Dibba (enda spelaren i Sundsvall som var rätt bra, eller?) som på ett jävligt snyggt manér (oh yeah) hängde upp den i krysset.

Halvleken slutar 2-2 och som tidigare nämnt fick jag äran att gästa Kanal Glenn denna vecka och gnälla lite på riktigt också. Ska inte röja hela min intervju, men jag kan åtminstone läcka att som självutnämnd expert nailade jag slutresultatet i mitt halvtidstips. Där kan Edström slänga sig i väggen.

Andra halvlek startar och ganska tidigt känns det, i och med Sam Larssons fantastiska sätt att spela fotboll, som att detta blir nog inga större problem ändå. Och denne Sam, inblandad i det mesta både offensivt och även väldigt förtjänstfullt vägvinnande defensivt, skojar friskt på sin vänsterkant och serverar farliga framspelningar när han känner för det. Vibes 3-2-mål var oerhört viktigt för oss och för matchen (jävligt tjusigt var det också), men Sams upprullande och egna avslut till 4-2 är inget annat är klass. Läste på något annat ställe på nätet att Sam bara hade fått betyget 4 på en sjugradig skala, där 4 tydligen bara betyder "godkänt". Obegripligt om man frågar mig, experten. Sam var bra idag. Riktigt bra.

Några korta från matchen då:

+ Sam Larsson
+ 4 mål
+ Lasse Vibe
+ MSD
+ Fotboll på gräs

- Bjärs hade inte sin bästa dag idag
- Lite oresolut i spelet emellanåt ändå. Dålig rörelse och ingen som vill ha boll.
- Onödigt att släppa till 2 kvitteringar mot ett Superettanlag. På slarv dessutom.

Nu ser vi framemot vad lottningen har att erbjuda på måndag i Gomorron Sverige klockan 8:45, eller vilken märklig tid man nu hade valt att genomföra den.

Fortsätt att #visafärg! Fortsätt att köpa årskort! Fortsätt att dela bilden på Manés dragg!

fredag 14 mars 2014

En kylig höstdag på Gamla Ullevi

VISA FÄRG. Jag tänker här berätta om hur jag valde att visa färg en kylig höstdag förra året. På Gamla Ullevi. I dialog med en god vän föreslog jag i höstas att vännen skulle ta med sig sin son till Gamla Ullevi för matchen mot Åtvidaberg den kommande söndagen. Jag var säker på att den lilla grabben skulle älska Gamla Ullevi nämligen. Alla intryck. De blåvita färgerna. Sången från klacken. Kärleken. Gemenskapen. Den brukar små grabbar älska.

Det var så jag en gång i tiden fångades av atmosfären på Gamla Ullevi. Synintrycken. Kampen. Blåvitt. Sången från klacken. Gemenskapen. Om jag en gång hade frälsts på Gamla Ullevi så borde väl också andra unga grabbar kunna reagera på samma sätt som jag en gång gjorde. Det som händer och sker på arenan när IFK Göteborg, folkets lag, spelar fotboll inför exalterade supportrar på Gamla Ullevi. Det kan frälsa vem som helst.

Jag och mina vänner mötte upp den lille grabben och hans pappa (min vän) ute vid korvkiosken bakom läktaren på sektion L/M. Lillgrabben hade aldrig sett så mycket folk på en och samma plats förut. Om detta skvallrade hans flackande blick och hans tydligt nervösa kroppsspråk. Det låg en spänd förväntan och slog inne i den lilla bröstkorgen. Han var vilsen, skräckslagen, men hemma. Vi gick ut och satte oss på läktaren allihop. Det var kallt. Det blåste och duggade. Jag minns att det var mycket kallt till och med. Trots att vi bara precis hade kommit in i September.

Läktarna var halvfulla. I den lilla grabbens ögon måste arenan ha framstått som närmast gigantisk. Klacken var röststark och detta fångade givetvis den lille grabbens intresse. Under en stor del av matchen var klackens förehavanden viktigare än själva matchen på planen. Detta var på många sätt fantastiskt att se, uppleva och reflektera kring. Han släppte inte klacken med blicken många gånger. När han väl gjorde det var det för att ställa nyfikna frågor till pappa.

-"Varför gör han så pappa... Varför är det så mycket folk där pappa... Varför sjunger de så högt pappa?"

Jag blir fortfarande alldeles varm av tanken på den lilla killens stora ögon, den tilltagande ivern och det faktum att han stora delar av matchen var helt okontaktbar. Jag såg mig själv i honom. Det var exakt så jag reagerade den där dagen för omkring 25 år sedan. Det var precis därför jag blev blåvit. Det var just detta som utgjorde det oförklarliga.

Jag kan med bakgrund av det jag fick uppleva tillsammans med den lille grabben under hans första Blåvitt-match sträcka mig så långt så att jag hävdar att jag ser fram emot den dagen jag själv har en liten parvel att ta med på sin första Blåvitt-match. Det kommer innebära en tårdrypande tillställning. Det är jag säker på.

Efter matchen skulle vi säga hej då till den lille grabben och hans pappa. Det var då jag såg att någonting fattades. Lillgrabben var glad, upprymd och exalterad. Samtidigt var han trött och säkerligen också hungrig. Det brukar efter ett tag glada, upprymda och exalterade grabbar vara i den åldern (runt 5 år). Men någonting fattades. Det var då det hände. Allt hände väldigt snabbt och bara någon sekund senare hade jag hängt min halsduk runt den lille grabbens hals. Jag tvekade inte en sekund på att han skulle lämna Gamla Ullevi med halsduk runt halsen. Han lämnade Gamla Ullevi och hans första besök på arenan innebar nu också att han var en IFK Göteborg-halsduk rikare.

Det var inte vilken halsduk som helst som hängdes runt hans hals. Det var cupfinal-halsduken, som jag köpte på vägen upp i cup-tåget, han fick. Han tittade ner på halsduken som nu hängde runt hans hals och mötte sedan min blick med ett "tack". Det kan möjligen låta löjligt och pretentiöst, men detta var stort för mig.

Denna handling förklarar hur man på ett ganska enkelt sätt kan visa färg. Det var såhär jag valde att visa färg en kylig september-eftermiddag 2013. Det är inte antalet IFK Göteborg-halsdukar jag har hemma i byrålådan som betyder mest. Det är alla minnen IFK Göteborg har skänkt mig och bidragit med som betyder något på riktigt. Den gemenskap jag känner i Änglaskaran - det är den som utgör den största delen av förklaringen till varför jag är Blåvitt-supporter. Om jag kan få fler att känna den gemenskapen redan i unga år. Då har jag visat färg.

Min största förhoppning är att lillgrabben skall komma ihåg denna dag länge.

Någon vecka efter matchen fick jag ett MMS från grabbens pappa som förkunnade att grabben gick runt dagarna i ända med halsduken runt halsen och pratade om IFK Göteborg. Bilden på grabben i Blåvitt-halsduk kommer jag i min tur att komma ihåg länge. Mycket länge.

Gästrecension: "Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg"

GÄSTRECENSION I dag har vi fått in en gästrecension från signaturen "Jäger" av boken Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg som släpps till allmänheten i morgon med stor releasefest på Tolvans salonger. Boken som ges ut av Supporterklubben Änglarna beskrivs så här: "Planerna på att skriva en bok om supporterkulturen runt IFK Göteborg uppkom inför Supporterklubben Änglarnas 40-årsjubileum 2013. Den här boken handlar dock inte endast om den ideella föreningen Änglarnas historia och är inte skriven specifikt ur supporterklubbens perspektiv. Det här är en bok om den blåvita supporterrörelsen i stort, i syfte att dokumentera och bevara ett stycke viktig social historia för kommande blåvita generationer." Läs recensionen:

Det här är inte en bok om IFK Göteborg som utspelar sig i Gamla Ullevis omklädningsrum, i styrelselokaler på Kamratgården eller på en grön gräsmatta en sommarmatch i Halmstad. Boken Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg utspelar sig istället på en sliten bortaläktare i Litauen, på en pub på Friggagatan och i en ensam minibuss mellan Göteborg och Stockholm. Boken är ett försök att dokumentera supporterkulturen kring IFK Göteborg och dess historia, något som aldrig tidigare gjorts – åtminstone inte på dryga 350 sidor med minst dubbelt så många bilder.

Det är svårt att skriva en bok om supporterkultur utan att glida över allt för mycket på vad som händer på planen, i själva föreningen eller med spelarna i laget – istället för att fokusera på just supportrarnas historia – men i Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg är det verkligen supportrarna som får stå i förgrunden. Paradoxalt nog är det samtidigt kanske bokens enda svaghet om man letar tillräckligt efter sådana. Man hade i vissa fall önskat att få reda på spelares och ledares syn på viktiga supporterhändelser, så som det enorma bortastödet i Hamburg 1982 eller flytten till nybyggda Gamla Ullevi 2009, vilket hade lyft boken ett litet snäpp ytterligare.

Annars är boken en fantastisk supporterodyssé som sträcker sig över 100 år och täcker in stort så väl som smått, men med ett självklart fokus på de senaste dryga 40 årens mer moderna supporter- och läktarkultur, vilket lämpligt nog sammanfaller väl med Supporterklubben Änglarnas hittillsvarande existens. Oavsett om man stått på läktaren under 70-, 80-, 90- eller 2000-talet kommer man att känna igen sig i de årtiondekapitel – plus ett inledande kapitel om tiden före 70-talet – som inleder boken.

En något mer mager källsituation gör att det inledande kapitlet inte blir lika levande som de fyra följande kapitlen – där många av huvudpersonerna kommer till tals genom ett riktligt intervjumaterial. Men en gedigen genomgång av det mesta som publicerats om blåvita supportrar i svensk dagspress under perioden gör att man ändå lyckats spåra och återberätta många intressanta historier och händelser. Inte minst ger aldrig tidigare publicerade arkivbilder från de tidiga åren en intressant kontrast till senare års supporterbilder. Eller om det nu är en kontrast, när man ser bilder från planstormningen efter guldmatchen 1958.

Årtiondekapitlen är bokens självklara hjärta, som ingående berättar om resan från ett tusental personer på hemmapremiären 1973 till över fem tusen blåvita på bortaplan i cupfinalen fyrtio år senare. Här får vi reda på hur Änglarna bildades, vem som hängde upp den första banderollen på Ullevi, hur kampen för bevarandet av ståplats på samma arena fördes, och varifrån inspirationen till utveckling av supporterkulturen har hämtats genom åren.

Man skulle kunna tro att en bok skriven av blåvita supportrar, för blåvita supportrar lätt blir en partsinlaga där man enbart hyllar sig själva och sopar skräpet under mattan. Det är inte Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg. Här lyfts istället mörkare episoder upp ur skuggan och utsätts för ett granskande ljus. Är det verkligen ok att en publik skanderar "Rosengårdstattare" och hur kunde en banderoll med ett hakkors (tillsammans med texten "hata DIF") tillåtas sitta uppe en match på Stockholms Stadion 1992? Vad var det som gjorde att ett antal supportrar till slut gick samman och bildade huliganfirman Wisemen? Boken saknar inte berättelser om våldsamma och stökiga incidenter, men berättelserna är varken förhärligande eller moraliserande, utan lämnar det upp till läsaren att dra sina egna slutsatser. Författarna har dessutom låtit ett antal motståndarsupportrar få komma till tals och berätta om deras relation till IFK Göteborg och föreningens supportrar, vilket ytterligare spär på bilden av en ovanligt objektiv supporterbok.

Förutom de kronologiska första kapitlen innehåller boken också ett antal fördjupningskapitel för att täcka in mer djupgående analyser av olika områden som bara kort berörs i huvudkapitlen. Där passar författarna på att lämna plats åt Lars-Rune Bolins berättelse om sin mångåriga yrkesbana som supporterpolis, men passar också på att dela ut inte bara en utan ett antal smockor till GP:s supporterfientliga mångåriga krönikörer Mats Härd och Ulf Stenberg. Givetvis finns det också plats för ett eget kapitel om alla de Europaäventyr som gett blåvita supportrar genom åren den i Sverige unika förmånen att få besöka nästan hela kontinenten.

Känslan är att det här är den hittills bästa supporterboken som skrivits i Sverige, trots hård konkurrens från samtida verk som Stockholmslagens Va för jävla pack é ni? och gaisarnas Vilka har Sveriges bästa hejarklack. Och det vågar jag säga även när jag tar av mig mina blåvita glasögon. Stockholmsboken sträckläste och älskade jag, men allt det som gjordes rätt i den boken har man i Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg lyft ytterligare en nivå, samtidigt som man undvikit att falla i de fåtal fallgropar som stockholmarna gjorde. Dessutom kan man på ett helt annat sätt gå på djupet när man ägnar en hel bok åt en supporterskara istället för tre.

Och även om boken är skriven främst för blåvittsupportrar, kan supportrar till alla lag finna nöje i att läsa den bara man har ett intresse för supporterkultur, liksom jag kunde njuta av Va för jävla pack é ni?. För även om vi anser oss vara diametralt motsatta alla andra lags supportrar, så har vi i grund och botten så mycket mer gemensamt med varandra än med alla de andra i samhället som inte funnit kärleken till ett fotbollslag. I bokens epilog tas också fotbollsläktarens förbrödrande egenskaper upp. Om individer som ute i det ”riktiga” samhället aldrig riktigt fann sin plats, men som i den blåvita supporterskaran hittade rätt direkt. Om hur klasskillnader, ursprung och bakgrund suddas ut på läktaren – där är alla blåvita, inget annat. För den här boken är i mångt och mycket en historia om ovillkorlig gemenskap.

Men det är också historien om hur den blåvita publiken redan 1912 skanderade "Ut med Sandberg!" åt en Öis-spelare. Det är historien om hur "Dingle" som enda blåvit supporter tog sig in i det isolerade Albanien 1991. Det är historien om hur några supportrar helt vände upp och ned på Supporterklubben Änglarna. Det är historien om euforiska ögonblick på läktaren. Det är historien om så väl sportsliga som mänskliga tragedier. Det är en bok som berättar om hur supporterkulturen kring Sveriges genom tiderna bästa lag utvecklats och helt förändrats under 100 år. Men det är också en bok som berättar om hur supportrar sedan flera generationer har vandrat ut genom spärrarna på svenska och europeiska arenor sjungandes precis samma sång: "Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg". 1 2

torsdag 13 mars 2014

Myskväll med Patrik & Erling

Apropå personliga pronomen

Kära AIK, 

Det sägs att vi inte är ni. Vi är rätt nöjda med den saken.

Ni skryter över okunskap om motståndarna. Vi har besegrat världens mest kända klubbar.

Ni är knugen. Vi är Bebben. Och Gud.

Ni är SvFF:s favoriter. Vi är svenska folkets.

Vi är Pontus Wernbloom. Ni är Dulee Johnson.

Vår högerbacksreserv har markerat ut Cristiano Ronaldo. Er högerbacksreserv har lika många säsonger i superettan som i allsvenskan.

Vi är IFK Göteborg. Ni har färre titlar än ÖIS.

Det sägs att vi inte är ni. Vi är rätt nöjda med den saken. Kan ni höra våran sång, AIK? Vi är mullret ni hör bortom horisonten. Göm Pavey medan ni kan.

Fotnot: Vår skribent John befinner sig för närvarande i Kina för studier samt övertalningsförsök på Tobias Hysén att komma hem igen. Då den kinesiska varianten av internet inte verkar tillåta att man skall få tillgång till bloggverktyget publiceras hans blogginlägg därifrån under BaraBen.coms redaktionskonto.

onsdag 12 mars 2014

Välkommen, Malick Mane!

Under fredagskvällen framkom information om att Håkan Mild begett sig mot Molde.
Genast började det spekuleras i vad/vem som intresserade Håkan.
Molde är ju liksom ingen plats att besöka om saknar ärende. 
Ett hett namn som dök upp mitt i all spekulation var Malick Mane. Den målsprutande Senegalesen som mäter 181 cm. Fast egentligen 179. Eller var det 173? Killen har uppenbarligen gjort sin läkarundersökning på någon random vårdcentral i Malmö. Skit samma! - Idag presenterades densamme för Blåvitt. 


Malick gör sin första träning redan imorgon och då på Hjällbovallen kl 10:00.
Skulle det bli någon förändring annonseras detta via IFK Göteborgs officiella hemsida.

Väl mött! 

Ps. Ta gärna med kaffe.
Pps. Min pappa hälsar att han hade ett ärende i Molde en gång. Det var på 80-talet. Hon hette Majlén.

söndag 9 mars 2014

Vinn ett årskort!

Ni som mot allt sunt förnuft missade torsdagens Myskväll med Patrik och Erling, har kanske också missat att det pågår en tävling i programserien. Jag själv har valt att skänka bort ett årskort i klacken för ungdom. Och om man tar sig tid och följer länken ovan, då får man också reda på varför.

Tävlingen handlar om att skicka in ett foto som tydligt knyter an till det vackraste vi har, nämligen Blåvitt. Då är man med i tävlingen om att vinna ett årskort. Så har du åldern inne; tveka inte.

Och även om du redan har ett årskort, så känner du säkert någon som ännu inte har fått fingrarna ur.. Så var kreativ, fota eller skicka ett redan befintligt foto till kontakt@baraben.com  och "märk" mailet med Tävling årskort. Och sprid gärna detta; prata årskort, prata Blåvitt och #visafärg!


fredag 7 mars 2014

Håkan Mild på väg till Molde

Under kvällen klargjordes det att Håkan Mild är på väg till Molde.
Detta för att bevaka matchen Molde - Sogndal vilken äger rum imorgon.



 
Malick Mane                                         Daniel Chima
Två helt klart intressanta killar vilka spelar i respektive lag är Malick Mane och Daniel Chima.
Bägge två anfallare och med kontrakt över 2015. Båda är (ca) 180 cm långa och med 14 respektive 13 gjorda mål under 2013 torde någon av dessa två herrar vara den som tillkallar Milds uppmärksamhet.

Vad tror ni?



Bli medlem i den finaste förening som finns!

UPPMANING. IFK Göteborg är Sveriges finaste förening. 4615 personer hade förstått det vid slutet av 2013 och tecknat medlemsskap. Nu är det dags att öka på den siffran! Med ett publiksnitt hemma på över 11000 personer förra året borde det finnas en hel del personer att nå ut till.

Om du som läser detta är IFK Göteborg trogen, har klubben i ditt hjärta, vill vara en del av kamratskapen, men fortfarande inte är medlem tycker jag att du blir det nu:

Bli medlem

På detta sätt visar du ditt engagemang ytterligare och hjälper klubben mot framtida satsningar. Priset? Ynka 350kr för vuxna, 250kr för ungdom (född 1996 eller senare) och 150kr för pensionär (född 1949 eller tidigare).

#visafärg

Framtidsdrömelvan

Sigge Sandberg

Sigge Salomonsson - Sigge Bjärsmyr - Sigge Sigurdsson - Sigge Jónsson

Sigge Selakovic  -  Sigge Mild  -  Sigge Svensson  -  Sigge Sana

Sigge Söder  -  Sigge Stiller

torsdag 6 mars 2014

tisdag 4 mars 2014

måndag 3 mars 2014

Allas rätt att älska IFK Göteborg

SUNT FÖRNUFT. Med anledning av det raseri IFK Göteborgs ställningstagande mot homofobi mötts av på sociala medier idag känner jag mig manad att sammanfatta varför “Fotbollssupportrar mot homofobi” är viktigt.

Ett argument som används flitigt under dagen är det att IFK Göteborg inte ska ta politisk ställning. Nu är det så att ett ställningstagande mot homofobi inte kan ses som politiskt i Sverige 2014. Det råder en bred konsensus om allas rätt att älska vem hen vill. Läser du föreningens stadgar kommer du heller inte längre än första stycket innan psykiska, sociala och kulturella värden nämns. Det vill säga; det är IFK Göteborgs uppgift att få alla att känna sig hemma på läktaren och omkring föreningen.


I föreningens stadgar nämns även att klubben lyder under RF:s stadgar som har mångfald inom idrotten som en stor och viktig fråga. (http://www.rf.se/Mangfald/Sexuelllaggningochkonsidentitet/)


En annan reaktion som är vanlig bland kommentarerna är att detta skulle vara en ickefråga. Att man inte sett några homosexuella som hånats på Gamla Ullevis läktare. Min fråga till er är om ni någon gång träffat på en öppet homosexuell på läktaren eller om du för den delen tror att 99,99% av alla aktiva fotbollspelare är heterosexuella? Eller kan det vara så att miljön kring fotbollen är en av de sista matcho-utposterna där det är extremt svårt att komma ut som homosexuell?




Kommentarerna på IFK Göteborgs officiella Facebook-sida under dagen bevisar tesen om att du som homosexuell skulle behöva ett enormt mod för att vara öppen med din läggning på Gamla Ullevis läktare. Det gick under kvällen så långt att klubben valde att ta bort posten eftersom de inte hann med att rensa upp bland alla hatiska kommentarer.






Jag hoppas att de allra mest hatiska och homofobiska supportrarna är förhållandevis få och det är inte dem jag tror är personerna att ändra miljön på våra läktare. Istället vänder jag mig till er som är emot ett blåvitt ställningstagande i frågan, samt er som inte tycker detta är en viktig fråga; Tänk efter. Ska vi låta galna homofober ha makten på våra läktare? Kan vi inte alla ställa oss bakom ett fint initiativ (supportrarmothomofobi.se) och se till så ALLA känner sig välkomna att älska IFK Göteborg.

Jakob Hysén Hedberg

Matchtankar - Värnamo hemma, 1/3-2014

ANALYS. Vi tar vid där föregående säsongs gnällkrönikor slutade. I viss ovisshet. I sedvanlig ordning med för många invektiv och en hel del negativa aspekter. En försäsong som innehållit en avgången sportchef, en föreningsstyrelse under pånyttfödelse, en återuppstånden Erling och med förhoppning om en återkomst av den "riktiga Erling" till föreningen, återigen. Och här är jag igen. Mr. Gnäll.

Vi såg en en match som inte direkt går till historien. En match där vi för sjätte matchen i rad provade den sjätte konstellationen av "anfallsspelare". Det är på den nivån vi jobbar, nowdays. Uppenbarligen. Med en dåres envishet agerar Robin Söder, "axelmantlaren", kan man säga så? Grabben på tio år, den ständige talangen, vår frälsare, Tobbes arvinge, målgöraren, som faktiskt blev målgörare i anfallsrollen mot Värnamo. Detta lag som fick kvala sig kvar i superettan förra säsongen mot toppgänget Dalkurd. Har vi/man/Stahre en förhoppning om att en anfallare (vem? Söder?) ska göra de där 15-20 målen på en säsong som Tobbe, Let's Dance-dansarens son, "alltid" lyckades göra? Jag vet inte. Onekligen verkar det som sagt som att man borrar in huvudet i väggen och låter Söder försöka. Inget fel i kontinuitet. Inget fel i att låta Söder köra på. Men hur länge och till vilket pris? Det raljerades på läktaren (återigen) mot den gode Sjögren, som dagen till ära var bra dragen, som prompt tycker att vi inte behöver handla en anfallare. Kanske är det så. Vi har ju Kjetil.

Ett motstånd där vi på pappret, oavsett namn på opponenterna, ska vinna med minst ett gäng baljor med avseende på att de just råkar komma från divisionen under. Eftersom de som tidigare nämnt för det mesta även får kvala sig kvar i superettan får de självfallet per definition epitetet "solklar slagpåse" för oss experter på läktaren. Visst, en cupmatch är en cupmatch, men de ger oss till en början (61 minuter) vissa bekymmer. Spelidén verkar fortfarande vara likt den när Tobbe kutade i tid och otid och skapade både målchanser och mål. Skillnaden mot dagens trupp är ju dock rätt känd, Tobbe spelar ju visst inte på topp. Okej, både Robin och Lasse slet på ganska bra däruppe, men både kvalitén i uppspelen kombinerat med deras spelartyper gjorde ju att det inte hände allt för mycket och inte allt för farligt, när det väl hände något.

Det kändes länge och väl som att Värnamo skulle göra första målet, som att de skulle ge oss den där fladdrande pressen och ångestfyllda sista tredjedelen på matchen, men sen klev han fram, Kjetil. Det är bara konstatera att det är jävligt gött att vi dels gör mål på fasta (hur många hörnmål har det blivit sedan Wallerstedt lämnade?) och att gammal är äldst. Att Robin sedan får knäa in en bra vänsterkantsboll är förhoppningsvis en riktigt bra väckarklocka och självförtroendeboostande kick för honom och att det "återigen" lossnar för honom. Grejen är ju dock den, om man ska fortsätta jämföra med Tobbe, och det ska man ju, att han (Tobbe alltså) sällan behövde såpass mycket utomstående grejer (till synes åtminstone) för att faktiskt leverera och prestera. Men, det är väl däri skillnaden till stor del ligger mellan landslagsklass/kinesproffs och allsvensk anfallare...

Skit samma, jag vinner inget i att fortsätta negga kring anfallsalternativen och att Söder inte glöder, läget är ju som det är. Vi vann och gjorde två mål. Gott så. Frågan är bara vad som händer mot svårare motstånd? Tror direkt att Sundsvall kan bli en liten nöt att knäcka, bara att köra in huvudet i väggen och fortsätta med start mot Hudiksvall till helgen. Och så har vi ju Kjetil.

Matchen i allmänhet då, förutom att vi har vissa bekymmer i den berömda "sista tredjedelen" innehöll en jäkligt pigg Sam (man såg inte riktigt från ståplats allt gott han bjussade på) som återigen lirar fint med Ludde. JJ som stökade runt helt okej, Nordin som var rätt osynlig, trots hans vilda gestikulerande och verbal vilja att ha boll och Smedbergs emellanåt fina inlägg (till någon i boxen). Adam gjorde det helt okej tillsammans med kamraterna i backlinjen. Kan dock sakna den där riktigt griniga Bjärs som jag hade hoppats på när han fick bindeln, men det kommer kanske. Och kanske kan och ska komma i lägen där det behövs mer, för så jädra bedrövligt var det ju ändå inte.

Några korta från matchen då:

+ Sam Larsson!
+ Kjetil Waehler!
+ Kanal Glenn!
+ Seger!

- Informationen hos publikvärdarna. Konsekvens tack! (Ticket-fast, vilken ingång var det nu igen?)
- Det emellanåt sprudlande anfallsspelet.
- För lite skott utifrån.
- Ett superettanlag av Värnamos klass ska köras över. Så är det bara.

Mot tre nya poäng mot Hudiksvall, visa färg, och hela den där faderuttan, men först årsmöte.

söndag 2 mars 2014

Kanal Glenn Studio Valhalla: IFK Göteborg – Värnamo

Med en jävla massa glennar, Jakobs karriärsplaner och Sams vågade löfte.


Gårdagens köng