På gång


torsdag 20 november 2014

I avsaknaden av Blåvitt - en saga om elake Sid, Piff & Puff och herointräsket.

Den 10:e maj 1957 föddes en liten gosse i sydöstra London, som fick namnet John Simon Ritchie. Fadern lämnade familjen tidigt, och efter utflykter till bl.a. Ibiza, där modern livnärde sig på att sälja droger, kom den tioåriga Simon tillbaka till England och en liten stad i västra Kent, Tunbridge Wells. Tre år senare var de tillbaka i London.

Simon bytte tilltalsnamn till John efter att han kommit i kontakt med en annan tonåring och namne; nämligen John Lydon, senare känd som Johnny Rotten. Johnny kom att bli frontman i det ursinniga punkbandet Sex Pistols. John Simon som plötsligt, efter en kort historia om en galen hamster, fick det mer rock´n roll-klingande namnet Sid Vicious, inledde sin musikaliska bana i bandet The Flower of Romance och fuskade lite som trummis i Siouxsie and the Banshees, innan han började hänga framför scenkanten när Sex Pistols spelade. Sid hade looken, han visste hur en bas skulle hängas och han bangade inte för någonting. Efter en kortare tid sparkade bandet den mer "städade" basisten Glen Matlock, och ersatte honom med Sid. Talang och kunnande ersattes med stil och attityd.

Därifrån och till slutet gick allting i en rasande fart. Bandet, Sid och hela den galna apparaten både imploderade och exploderade i en salig röra av endorfiner och nitroglycerin, tills bara aska och rök återstod. Sid själv avled i februari 1979, av en överdos heroin. En saga utan lyckligt slut, även om Sex Pistols hann leverera en av de bästa plattor som spelats in, med Never Mind The Bollocks från 1977. Föga överraskande stod gitarristen Steve Jones för merparten av basspelet på plattan.

En annan saga tog sin början långt senare, i augusti 1985. Då föddes Erkan Zengin som växte upp i Fittja i södra Stockholm. Knappt fyra år senare föddes Jimmy Durmaz i Örebro. Dessa båda herrar har genom sina brokiga karriärer som fotbollsspelare representerat mindre nogräknade lag som  exempelvis Norsborgs IF, Hammarby, Besiktas, BK Forward, Malmö och Olympiakos.

Av någon outgrundlig anledning spelar nu både Erkan och Jimmy tillsammans i det svenska landslaget. Och som om inte det vore nog, så får nu båda två också spela tillsammans med sin stora idol, Zlatan Ibrahimovic! Ni kanske redan nu har börjat funderar på hur detta hänger ihop med John Simon Ritchies livsöde? Det ska jag berätta för er nu.

John Simon, alias Sid, visade tidigt tecken på ett destruktivt riskbeteende. Hans drömmar om att bli rockstjärna och den sjukliga besattheten av bandet Sex Pistols, tog honom till slut in i det allra heligaste, in i kretsen, slutpunkten. Hur det slutade behöver vi inte ta en gång till.

På samma sätt kan jag nu i glaskulan se landslagets Piff & Puff, Erkan och Jimmy, hur de verkligen trånar efter att få vara nära sin stora idol, hur de på planen hela tiden, in absurdum, söker Zlatan med sina passningar. Det här äventyrar inte bara landslagets chanser till ett bra slutresultat, utan även deras egen hälsa. Visst, det är kul att sitta bredvid Zlatan på fotbollsgalan, det är skoj värre att fira ett mål tillsammans med den store (i det ögonblicket i skepnad av en jättenapp), men det finns en hake, och den är ganska stor, för att inte säga gigantisk. Det handlar om deras egen talang och förmåga. Det spelar ingen roll hur mycket de tränar, hur många passningar som är avsedda för Zlatan, så kommer de aldrig ens att komma i närheten av sin store idols kunnande och storhet. Detta kommer med tiden smärtsamt att gå upp för både Piff & Puff, och då mina vänner, kommer det stora bakslaget.

Kanske stannar det vid någon enstaka skandal. En rejäl fylla efter en trött träning eller ett par sönderslagna omklädningsrum. Men möjligen, och mycket troligare, kommer det att gå längre än så. Och här ligger herointräsket farligt nära. Jag ser framför mig hur Erkan och Jimmy sitter i en liten sliten två i Högdalen, med väggarna tapetserade med bilder av Zlatan, Erkan och Jimmy. Från den gamla goda  tiden. Den innan Zlatan hittade nya lekkamrater, innan både Erkan och Jimmy via bänken och läktaren, förpassades ut ur landslaget. Nu är injiceringen det enda som kan bedöva den enorma smärta som tiden lämnat efter sig. De sitter i en schäslongsoffa från Bolia, och ut ur stereosystemet tonar Sex Pistols No Feelings ut. Det är inte vackert, och det är inte som en saga borde vara. Men det är livsöden, riskbeteenden och drömmar som flyger planlöst omkring, innan de slutligen landar och knyts samman.

Sid stod inte att rädda. Men Erkan och Jimmy har fortfarande bollen vid sina egna fötter (när de inte har lånat ut den till Zlatan). Men jag hoppas verkligen att grabbarna tar tag i det hela, att de söker sin egen identitet och plattform. Kanske ser över vilka viktiga personer de knöt an till som barn, tester olika anknytningsteorier. Innan allt är försent.

För herointräsket kan lura bakom de vackraste av knutar. Så även för Piff & Puff.